Vad gjorde din mamma för fel? Uppfostran.

Oj, vad många som varit utsatta för alla möjliga kränkningar! Jag har inte så mycket att komma med, mina föräldrar har i huvudsak varit bra, men mer kramar och känslomässigt stöd skulle jag önskat. Och jag avskydde när mamma var full och pratade illa om mig med sina vänner, vilket hände alltför ofta. Dessa saker gör jag annorlunda med mina barn.

Min pappa var/är otroligt självisk. Bryr sig inte nämnvärt om nån annan än sig själv och det lever kvar. Inget man säger är smart nog, roligt nog. Han klankar ner på våra "utbildningar". Jag är barnskötare och min bror är  utbildad inom media. Det fanns gott om jobb för 10 år sen men nu är både jag och bror arbetslösa och det gottar han sig åt litegrann. Mamma är så obetydande så¨det finns inte, inga åsikter, ingen smak, ingen tyck. Pappa har kommit och gott som han vill och hon har gnällt lite eller bara varit tyst. Pappa drack en del under tonåren då han blev arbetslös, och det äcklar mig än idag. Jag förbjöd honom att dricka på mitt bröllop. Mamma har aldrig sagt stopp, eller hjälpt oss då vi skämdes, förklarade aldrig vad det berodde på. Han har aldrig rört oss, varken positivt eller negativt. Att ge honom en kram känns lika obekvämt som om han var en komplett främling. Mamma är lite martyr. Vi pratas vid varje dag, antingen han å jag eller mamma å jag. de kommer ofta in här och de är otroligt måna om mina barn, köper grejer, kramar om, tar med och åker och handlar osv. Det känns underbart samtidigt som det känns som att det är 25 år för sent.

Mina föräldrar var kommunister och jag tycker att de blandade in mig och min syster i deras politiska idéer. En massa propaganda som vi var för små för att filtrera. 

Min far blev sedan intresserad av new age och drog in mig även i det, där han berättade om tomtar, troll, andar, energier och allt vad fan det var - när jag var alldeles för liten för att kunna skilja på verklighet och fantasi som det var. Det är en av hans största misstag, ända upp i vuxen ålder var jag besatt av "karma" och tankens kraft och trodde stenhårt på en massa nonsens som han hade tutat i mig.

Ett annat misstag var förmodligen att sätta oss - små kommunistungar - på en väldigt snobbig privatskola, där ungarna hade egna hästar och stora villor som man gick vilse i. Men själv fick jag inte mina första Levisjeans förrän jag var 14 eller nåt, vilket innebar - vad jag anser vara - ett onödigt lidande.

I övrigt var det mycket fyllefester som vi bevittnade och rent allmänt en himla massa vuxenprylar som jag tycker att man inte ska inkludera barn i.  

Deras slogan "bara du blir lycklig" är också ett misstag, eftersom den i praktiken innebar att alla gjorde det de kände för och fick som resultat att jag som 16-åring var toktjock, gravt deprimerad och låg och sov till klockan fyra på eftermiddagen. Jag kände inte att de ställde krav på mig eller guidade mig genom tillvaron, vilket jag anser är en förälders uppgift. Jag var lite som en ballong, som flög omkring utan riktning. Otroligt älskad av dem, men det räckte inte hela vägen. 

När barna ber om råd, lägg fram din åsikt, med se till att det är DERAS egna beslut som gäller..

Jag kan än idag knappt handla något utan mammas tillåtelse, så som kläder, möbler, ny bil mm

Det är ett elände att känna att mamma har sååå stor "bestämmanderätt" i ens liv när man passerat 30 års ålder!

Och även om dom inte gör som du tycker är bäst, stötta dom i deras beslut!!

Är det verkligen så?
När jag gick i skolan blev jag oerhört upprörd när (framförallt) lärare, men även ibland mina föräldrar, blev besvikna på mig om jag inte var "bäst i klassen". Nu, i vuxen ålder, inser jag att det handlade om att de trodde på mig och min kapacitet. Blir man "besviken" på någons resultat handlar det om att man faktiskt tror att personen i fråga kan mer. Man ska ta det som positivt tycker jag. Att folk tror på en.

Ang TS har jag inget att komma med tyvärr. Jag är så tacksam över hur mina föräldrar uppfostrade mig. Framförallt har de givit mig en stark självkänsla som ligger till grund för den trygghet jag har i mitt liv. 

Jag har världens bästa mamma (tycker jag), men ett fel hon gjorde var när jag gick på högstadiet och hon i all välmening förklarade att hon var deprimerad och hade självmordstankar. Hon berättade det ju för att vi skulle förstå varför hon inte hade lika mycket ork osv, men det var jättejobbigt, varje gång jag kom hem från skolan så var jag livrädd för att hitta henne död

Min pappa var väldigt sträng och tog mig ofta i armen när han blev arg och kastade in mig på mitt rum där jag fick vara tills jag "blivit snäll igen".. Detta tyckte jag inte alls om och det känns fortfarande inte riktigt bra idag. Sedan som andra också skrivit, de var alldeles för överbeskyddande. Pappa kunde dyka upp på fester för att se hur de var med mig och när man var 13 år var det otroligt skämmigt särskilt när jag var med mina vänner...

vi har haft en mamma som älskat oss och tagit bra hand om oss trots att vi inte haft alltför mycket så var hon oftast utan själv..
men vissa minnen har jag som jag aldrig vill göra/säga till mina barn

ett exempel när vi pratade om utseendet, jag har inte haft så bra självförtroende och mamma gjorde inte saken bättre.  jag var väll runt 12 år och mamma sa till mig -men vi är inte så fina i vår familj, vi ser inte så bra ut..

kan tycka att det är väldigt onödigt sagt till ett barn, speciellt i den känsliga åldern.

Min mammas fel var att hon dog.

Pappa var en strulputte som inte träffade oss så ofta som han skulle (mina föräldrar var skilda). Han lovade saker som han inte höll (jag har skitsvårt med svikna löften än i dag, när jag snart är 40 år). Pappa gifte sig med en ragata och har aldrig tagit parti för sina barn eller sin släkt när ragatan sätter igång att snacka skit, vara elak eller vad hon nu får för sig.

Pappa är extremt konflikträdd och gör ALLT för att inte hamna i dispyter.    

Jag minns att min mamma ofta brukade hoppa över en eller flera måltider bara för att maten skulle räcka till mig och mina 3 bröder. Mamma hade skulder upp över öronen och kämpig ekonomi som knappt gick igenom.

Men för mig var hon världens bästa. Kan inte minnas att hon har gjort något som var fel.