Vad gjorde din mamma för fel? Uppfostran.

Hon söp...i herrans många år, men är numera nykter. Min pappa fick mig ofta att skämmas för de saker man tyckte om, samt de intressen man hade...resulterade i väldigt låg självkänsla.

Nej, jag kommer faktiskt inte på något. Jag hade en ganska idyllisk uppväxt. Det där med att inte få godis/glass när jag ville, gjorde mig inte ledsen utan möjligen sur. Men jag hade 3 syskon som inte heller fick, så det var i alla fall rättvist.
Sådant som gjorde mig ledsen när jag var liten, hade ingenting med mina föräldrars uppfostran att göra, utan det var t ex när en kompis var dum, när min farfar dog och sådana saker.

Något som gjorde mig arg ofta, var däremot att min mamma hade så "konstiga" idéer om kläder. Hon hade en fix idé om att jag alltid skulle ha hela och rena kläder på mig och oroade sig i bland för vad folk skulle tycka annars. Jag hade noll intresse för kläder och tyckte det var ett himla tjatande jämt om att byta kläder och att jag kunde väl låta bli att få kåda och hål i alla kläder jag ägde. Nu i efterhand har jag insett att det är min mamma som är normal i det där fallet och att det är jag som är lite konstig med mitt ointresse för kläder!

Jag hade i grund och botten en bra uppväxt. Det jag inte vill upprepa med mitt eget barn, som mina föräldrar gjorde med mig (bland annat):

1. De hade som policy att man alltid åt upp den mat man hade tagit till sig. Effekt - jag har ingen som helst koll på min egen mättnadskänsla och kan inte  äta "lagom" utan att ha stenkoll på portionsstorlek.

2. De höll mig tillbaka istället för att uppmuntra mig när de tyckte att jag att var för "snabb". De försökte pressa in mig i en mall för hur "normala" X-åringar är istället för att se mig för den jag var.

3. De lät/lurade mig att tro på tomten, påskharen, tandfen och sånt. Jag kände mig så fruktansvärt sviken och lurad när jag fick veta att det inte var sant, och det dröjde innan jag kunde lita på dem igen.

Hon hade gärna fått älska mig och frfr allt accepterat att jag inte var hennes biologiska barn oavsett vad min "mormor" tyckte. Det hade varit roligt att få beröm för det jag är bra på istf klander pga. av att jag inte kunde åstadkomma bra betyg i de ämnen som h o n  var bra på och därför tyckte var viktiga.
Hade varit skönt att slippa både det skäll och de slag dessa i hennes ögon misslyckanden resulterade i.
Hade nog haft någon form av både självförtroende o. självkänsla då...

Idag hade den vuxna jag velat ha en chans att göra upp o. tala ut, men det är svårt att göra med någon som varit död sedan man var i tonåren .. föreställer ju mig att min mamma och jag kunnat få en annan relation både när "mormor" var borta och jag vuxen, nu hann vi ju inte med det.