Vad gjorde din mamma för fel? Uppfostran.

Jag skrev ett inlägg här tidigare som verkar vara borttaget. Någon som vet varför? Beskrev bara vad jag tyckte min mamma gjort för fel? Kan inte se att jag brutit mot någon regel..

Min mamma satt och kissade med öppen dörr när jag hade kompisar hemma!!  Hon sade att hon var tvungen att ha konstant uppsikt över mig, men jag har inte förlåtit henne för det.

Har bara läst TS.

Oj..jadu

1. Dem jobbade rätt så mycket, båda två jobbade skift så det var i stort sett mina äldre syskon som såg efter oss. Det är nog det absolut värsta, har inte så många minnen av att dem ens var hemma då jag var liten. Det ändrades då mamma blev 75% sjukskriven då jag var runt 11-12. Men nu i vuxen ålder har vi väldigt nära kontakt både till föräldrar och syskon

2. Dem lovade saker som dem sedan inte höll, tex danmarksresor (Bakken eller Tivoli och sånt), åka till bad...you name it. Dem kom oftast i sista minuten också och sa att det inte skulle bli av.

Annars har allt annat varit väldigt bra

 

Kan inte minnas att varken min mor eller far (eller nån annan släkting för den delen) sagt att dom älskar mig. Jag vet nu i vuxen ålder att dom gör det men det hade varit gott att få höra det. Har aldrig fått beröm. Har nu en väldigt låg självkänsla och dåligt självförtroende. Har inte den bästa kontakten nu, vi pratar mest om ytliga saker, sällan om våra känslor. Blev ledsen när min mor alltid kallade mig klantskalle när jag tex tappade nåt (som hon trodde jag gjorde det med flit). Min far var sällan närvarande. En gång tvingade han mig äta upp maten fast jag sa att jag inte gillade det, till slut kräktes jag. När jag var i tonåren hade jag behövt mer regler, var ute hur länge jag ville på kvällarna, söp och låg med killar, vilket jag idag mår dåligt över. Sökte kärlek på det viset. Så jag skulle säga att det viktigaste som förälder är att visa kärlek, genom kramar och ord men även genom att sätta gränser. Och prata med ditt barn!

Hon betalade mig för att jag skulle prestera bra i skolan. Dvs. för varje MVG i grundskolan/gymnasiet så fick jag 500 kr. Jag behövde alltså inte hitta någon inre motivation när jag presterade vilket jag tror ligger mig lite till last nu.

Men annars har hon varit och är den bästa mamman i hela världen som jag alltid får höra är så gullig, varm och go!

Kan aldrig komma ihåg att min mamma satt på mitt rum och lekte eller någonsin tittade på film med mig. Hon städade och lagade mat och jobbade 100 %. Detta kan bero på att min pappa var svårt sjuk hela min uppväxt. Saknar även att jag aldrig fick lära mig att ta hand om ett hushåll. Min sambo har fått lära mig att laga mat.

Jag hittade ett tidigare inlägg av dig i denna tråd. (Nummer 308).

Vad jag blev ledsen över? Jag tror aldrig att dom gjorde något som gjorde mig ledsen.
Kränkt? Har jag aldrig blivit på något sätt i mitt 27 åriga liv, och definitivt inte av mina föräldar.
Övergiven kände man sig när dom skiljde sig och hittade nya personer att leva med, men efter att ha accepterat att man har 2 familjer så blev det bra.

Har alltid haft en väldigt bra relation till mina föräldrar och dom har säkert gjort stora uppoffringar för att kunna finnas till hands för oss barn.
Jag har haft väldigt mycket frihet, men även mycket ansvar. Fick åka med en kompis till spanien i två veckor när vi var 13, het själva.

Tja, vart ska jag börja...

Konstant klagande. Var det inte något jag gjorde fel så fick jag höra att jag vägde för mycket, klädde mig fel, sminkade mig för lite (!), hade för få kompisar, för tystlåten/blyg och därmed "socialt handikappad" . Även om jag haft lätt för mig i skolan var betygen aldrig tillräckligt bra, vare sig på högstadiet eller gymnasiet. När jag började universitetet slutade hon klaga på mina skolresultat, men det var mest för att hon inte vet hur det funkar där. Men generellt var det inget jag gjorde som var tillräckligt bra, först när jag fick barn så tinade hon upp och ägnade energin åt att glädja sig över barnbarnet istället för att klaga på mig.

Mina föräldrar har gjort så gott de har kunnat när jag växt upp även om de kanske överbeskyddade mig för länge.  De skildes när jag var 13 år och min mamma blev deppig och orkade då inte vara den mamma hon borde ha varit. Jag fick istället agera vuxen och trösta henne. 

Min pappa har inte lyckats accpetera den jag är förräns nu, och han har fortfarande svårt för det. Han har aldrig velat inse att jag är psykiskt sjuk och har hela tiden sagt att jag och min mamma överdriver när jag sökt hjälp. Idag lever jag med diagnosen ADD och deppression och han börjar sakta förstå att jag inte kan nå dit han alltid hoppats.  

Jag har fortfarande svårt att stå upp för den jag är inför mina föräldrar, de vill inte inse att deras lilla flicka inte är den de önskat. 

Hon var väldigt överbeskyddande och livrädd för att jag skulle råka illa ut. Hon kunde bli helt hysterisk om jag kom hem för sent och inte sällan fick jag stryk på stjärten om det hände.

Hon visade aldrig att hon älskade mig, eller bekräftade mig, eller att jag dög som den jag var.
Hon var ofta frånvarande, jobbade mycket och var ytterst sällan, om aldrig, på grejer i skolan, typ luciatåg osv. "Hon hade ju sååå mycket på jobbet",
Jag kommer ihåg rätt lite från min barndom, har väl förmodligen förträngt all besvikelse och den ångest den medförde.
Jag tror inte hon har förmågan att visa (den kärlek) jag vill ha, hon har inte själv fått kärlek som barn.
Jag försöker acceptera som det (hon) är, men innerst inne och väldigt ofta söker jag hennes bekräftelse även om jag är, och alltid har varit, stark som person. Jag blir alltid i henne sällskap det lilla obekräftade barnet.
Jag är så rädd att överföra något liknande på mitt eget barn, men jag är medveten om det, och tänker ofta på att inte göra detsamma mot henn.

Jag har en kluven inställning. Mina föräldrar gjorde sina plikter, mat på bordet, skjutsade osv. Men det var väl helt kärlekslöst o känslolöst. Ständiga gräl där mamma grät ofta och talade om hur pappa förstört hennes liv. Hon ville göra mer men var ganska osjälvständig, ständigt tjatande om att han inte ville följa med på saker. 

Min mammas dåliga självkänsla smittade garanterat av sig. Det var ständigt sjävförminskande o förlöjligande av sig själva. jag trodde länge att vi i vår familj var fula, mamma var ful o pappa var ful och jag också så klart även om ingen sa det till mig. Men nu inser jag att både mamma och pappa ju ser bra ut!

En gång när pappa tittade på en fotbollsmatch från bilen när jag var kanske 9, sa han efteråt att jag var en "riktig löparnisse" som jag upplevde hånfullt. Tror jag slutade kämpa o springa efter det och slutade med fotbollen. Att springa mkt blev ngt negativt o bara idioter som springer hela tiden. de som kämpade o sprang "kunde bara springa".  I efterhand inser jag att jag skulle använt det, jag var alltid bland de snabbaste.

En gång när jag var14-15 och hade tagit på mig den nya hockeyutrustningen på rummet kom pappa på mig och sa "Ahh vad är det för trams" så man skämdes.

Han gillade att kommentera folks kroppar ständigt på TV om de var långbenta osv, säkert för att hans kropp var ngt han var nöjd med. Det fick mig att börja tänka att jag var långbent som var det värsta. En gång när jag bytte om på hockeyn sa han att jag hade stora knäskålar, kan än idag fundera på om jag har det.

Tyvärr tror jag dåliga föreställningar fick fäste. Det känns tråkigt att man lurade sig själv genom vanföreställningar. Kan bli deppig när jag inser att det bara handlar om ett sjukt mindset som förstörde för mig.

Samtidigt har jag kanske inte rätt att klaga heller, de har inte missbrukat, utan alltid jobbat o skött sig, hjälpt till när de varit ngt. Får ldåligt samvete för dessa känslor.

Men ovanstående ligger och skaver och gör att relationen inte blir riktigt bra, vilket känns jobbigt då de börjar bli gamla. Tänker att jag får ha så bra relation som är möjligt.

De glömde även att lära in skillnaden på de och dem märker jag.

Ur min synvinkel handlade min och mina syskons uppväxt om att vår mor (som så många andra mödrar) hade ett behov av att reproducera sig, med minsta möjliga insats.
Från mellanstadiet fick vi städa, diska och tvätta själva. Vi bodde på landet och fick i princip aldrig skjuts att henne någonstans.
Hade man en hobby som inte passade henne sket hon fullständigt i den och man fick försöka ordna pengar till sådana aktiviteter själv.

Såhär i vuxen ålder verkar hon tro att vi syskon ska hjälpa henne med en massa bestyr, trots att hon med all önskvärd tydlighet visat att det är att sköta sig själv som är devisen.

Hon har dessutom mage att verka bitter eftersom vi så sällan hör av oss.
Märklig människa. Men det blir nog sådär när människor mår dåligt men ändå har ett starkt driv att skaffa barn.

Min mamma var ofta oberäknelig och våldsam. Hon kunde bli väldigt arg utan att man förstod anledningen. Hon tryckte ner oss barn och fick oss att känna oss värdelösa på olika sätt. Hon hade bra sidor också.

Bra saker hon lärt oss är hur man överlever i naturen och hur man odlar, tillverkar olika råvaror, syr kläder, tar hand om djur. 

Jag tror alla vi syskon hade klarat att leva off grid tex eftersom hon lärde oss allt.

Först vill jag säga att det är jäkligt själviskt att klaga, för jag hade en priviligierad uppväxt förmodligen bättre än 99,99% men ett par i-landsproblem med mina föräldrar. Skulle kunna skriva en bok med alla i-landsproblem. 3 döttrar, jag är yngst. Min mamma säger att hon fick 2 och pappa fick 1. De är hennes, jag är pappas. Hon kan skoja om att hon borde begära ett moderskapstest, eller presentera oss som här är mina två stora de är alldeles underbara men jag ber om ursäkt på förhand för den lilla för hon brås på sin pappa.

Det har vart så sedan jag var väldigt liten, som att hon direkt dömde mig för att jag inte var en klon av henne som mina systrar utan för att jag har pappas färger (gröna ögon istället för blå, lite mörkblont/brunt hår istället för gulblont, hans drag) Det är inte så att hon ogillar pappa heller de är gifta fortfarande, men det där att se ut som henne verkar viktigt. Så det var mycket fråga pappa istället, stör inte mig gå till pappa, en gång åkte de på weekendresa, de tre och jag och pappa åkte på egen. Jag hade misskött mig, skulle inte kunna sköta mig, skulle inte tycka det var kul ändå osv osv. om jag fick följa med. Jag blev ledsen märkte pappa när de åkt, så vi körde en egen.

Alla tre fick bröstförstoring när vi fyllde 18, min äldre storasyster väntade in mellansystern (de är inte tvillingar, 1 år mellan, men de både gjorde och gör allt ihop som de vore tvillingar) en viss storlek. Men morsan ville inte ge mig samma utan mindre, tom tuttar skulle jag få mindre av. Men jag revolterade och gjorde större istället till mammas förtret vilket hon över ett decennium senare fortfarande är sur över.

Får jag barn skall jag försöka att inte vara likadan :)