Vad gjorde din mamma för fel? Uppfostran.

Pappa gjorde ganska många fel. Jag vare ett varannan helgbarn hos honom och varje Söndag när mamma hämtade mig så bröt jag ihop totalt. Han var väldigt sträng, man var tvungen att äta maten även om man nästan kräktes av den, det skulle motioneras på vissa tider och jag var tvungen att vara med då osv.
Men det värsta var att han ofta jämförde mig med mina bröder och då inte på ett positivt sätt. Kände mig alltid ful och värdelös helt enkelt. Kanske är jag som inbillar mig.
Mamma gjorde inga fel så vitt jag vet, hon har alltid sett till mig som den jag är och älskat mig. Nu är båda döda dock.

jag som vilka andra ungar och tonåringar som helst har väl haft en hel del att klaga om under min uppväxt, men nu kan jag faktiskt inte komma på någonting som hon gjort dåligt. hon har gjort sitt bästa och jag skulle inte vilja att hon gjort något annorlunda. 

Min mamma tjatade alltid om barnen i Afrika när jag inte åt upp maten, vilket resulterade i ätstörningar senare.
Hon hotade med att pappa skulle ge mig stryk när han kom hem från jobbet, för minsta lilla sak, som tex att ett tuggummi hade fastnat i kläderna och liknande (nåt han aldrig gjorde)
Hon hotade också med att hon skulle ringa barnavårdsnämnden och att dom skulle komma och hämta mig om jag gjorde nåt jag inte fick, och att hon skulle ringa jultomten så att jag skulle bli utan julklappar.

Ja det var mycket hot om hemska saker ( i ett barns ögon) och jag har tagit lärdom av det och inget av detta ska mitt barn utsättas för.

 

Det där med att inte få som man vill. En gång när jag inte fick vad jag ville så slängde jag mig som vanligt på golvet och skrek och gapade och då gjorde min mamma likadant. Efter det så la jag av med dom fasonerna.
Självklart har även mamma gjort mig ledsen genom att säga nåt syrligt men då har det varit mitt uppe i ett bråk då även jag betett mig illa.
När jag blev äldre fick jag oftast allt jag ville ha. Ville jag ha en häst så fick jag det, ville jag åka nånstans så fick jag det. Var inte alls hårt hållen vilket faktiskt fick mig att bli väldigt ansvarsfull väldigt tidigt.
Jag hoppas på att bli hälften så bra som min mamma, då vet jag att jag lyckats.

Örfilar, drag i öronen, dask i baken

Mina vänner fick aldrig sova över,jag fick aldrig följa med vänner och bada tex, utan skulle alltid passa min yngre bror. Ett helt sommarlov gick åt helvete för att jag skulle passa honom hela tiden medan hon ägnade sig åt sin älskare (fy fan)

Pikar om att jag "gick fel", slängde med benen. Var lång och smal och hade svårt att få med mig benen på ett normalt vis, detta växte bort såklart men än idag så kollar jag hela tiden att jag inte går fel.

Jag blev tvingad att äta upp all mat, ibland fick jag sitta i flera timmar vid matbordet, det hände att jag kräktes av ren ångest.

 

Min mamma hade stränga regler. Fick t.ex inte sova över hos kompisar, gå på fester (och om jag fick gå så var jag tvungen att gå hem mycket tidigare än de andra barnen). Jag tror att det är viktigt att släppa lite på kontrollen och lägga sig på samma nivå som de andra barnens föräldrar. Annars blir barnet utanför. Jag revolterade ordentligt pga detta i tonåren. Kände mig tvungen för att få en plats i kompisgänget då, efter att ha varit utanför i alla år.

Ha inte för höga krav, och sluta inte uppmärksamma barnets prestationer. Jag var ett MVG-barn. Om jag fick G så frågade alla vad som var fel. Jag kunde inte misslyckas utan att det blev en big deal, medan min syster fick beröm om hon fick G. Det var även något som togs för givet att jag skulle få MVG så jag fick inte beröm för det till slut, utan bara ett "jaha, det var ju bra". Jag jagade uppmärksamheten och visste inte hur jag skulle få den när jag redan gjorde allt jag kunde. Så jag satsade på negativ uppmärksamhet till slut istället. Jag var ett bra och skötsamt barn men blev en vild och galen tonåring som hittade på skit hela tiden, och detta skapade min mamma själv.

Min mamma lyssnade inte på mig. Inte för att vara elak, men hon tyckte väl inte att ett barns ord var så viktiga. Ibland sökte jag kontakt för att jag mådde dåligt, men sa det inte rakt ut utan smög in små ledtrådar. Men hon sa bara "mm" och gick iväg och gjorde något annat. Kände mig totalt ignorerad.

Krama era barn och säg att ni älskar dom! Än idag så kan jag inte krama min mamma eller säga att jag älskar henne för det hade bara blivit olustigt.

Min mamma älskar mig men har inte kunnat visa kärlek som en mamma bör. Detta har lett till en låg självkänsla för min del, och jag vet inte hur kärlek ska vara. Har hamnat i många destruktiva relationer för ingen har lärt mig vad jag är värd.

Det där så sant.
Varför är det så svårt för vissa föräldrar att säga hur mycket de tycker om sina barn? Man kan liksom inte ta det för givet att de vet.

Mina föräldrar har aldrig sagt att de älskar mig. Inte en enda gång.
Jag försökte ta livet av mig som 14-åring, efter år av mobbing och mammas hemska särbehandling. Det var en slump att jag hittades i tid.
Väl på sjukhuset fick akutpsykologen pressa mina föräldrar till att säga något omtänksamt, och till slut, med stor ansträngning sa hon "Du vet väl att vi tycker om dig?".
Det är ENDA gången som någon av dom har sagt något i närheten av affektion. Och det kändes inte ett dugg uppriktigt, så jag antar att de helt enkelt inte gillar mig särskilt mycket.

Tillägger att min mamma hade hett temperament och kunde snäsa eller skrika utan orsak. Bokstavligt talat utan orsak. Hon kunde vara arg på något annat men gick då till mitt rum och skrek på mig istället.

Hon var otrevlig mot mina vänner så jag vågade aldrig ta hem kompisar.

Har liknande upplevelser. Jag skar mig illa i armarna, höll på att dö av tabletter osv men ingen sa något. De kom till sjukhuset och var vid min sida men frågade inte varför jag gjorde det och sa inget uppmuntrande. Väl hemma så talade man aldrig om det igen.

Trots detta kan jag visa kärlek till barn och djur. Inte till vuxna. Men det viktigaste är att jag vet att jag kommer att få mitt framtida barn att känna sig älskat.

Jag är ledsen över att dom inte orkade ta tag i min övervikt. Det är det enda jag skulle velat ändra. Jag har alltid varit tjock, redan som riktigt liten och det hade varit mycket enklare för dom att ta tag i saken än för mig att göra det. Nu har jag äntligen tagit tag i det själv, jag är 26 år och har idag ett bmi på runt 27 och på väg neråt men jag har tappat runt 50 kilo och har runt tio innan jag ens är nere och är normalviktig.