Vad gjorde din mamma för fel? Uppfostran.

Det största misstaget mina föräldrar gjorde var att skaffa barn överhuvudtaget, de var för unga och var inga bra föräldrar.
De slog aldrig mig eller min bror men vi är mycket skadade psykiskt. Min bror fick för två år sen en adhd-diagnos (18 år då) och skulle ha haft hjälp för MÅNGA år sedan för att kunna haft en chans att komma vidare i livet. Nu sitter han som 20-åring hemma hos mamma, spelar datorspel hela dagarna och lever på henne. Han har misshandelsdomar, snatteri och skadegörelse-domar bakom sig och har i omgångar suttit på både öppna och slutna ungdomsvårdsanstalter.
Jag själv går utredning för borderline/ADD men även jag skulle ha haft hjälp för många år sedan. Jag har av och till försökt ta livet av mig på olika sätt sedan jag har 13 år, är idag 21.

Både min mamma och pappa ville ha egna liv, med så mycket egentid som möjligt och då var det lättare att låtsas som om allt var bra. Mamma har alltid varit för snäll och låtit oss göra som vi velat, aldrig sagt ifrån, pappa å andra sidan har varit alltför hård och stundtals elak. Dock misstänker jag att han har ADHD men han tror inte på diagnoser och kommer aldrig göra en utredning.

Mamma och pappa separerade när jag var fyra och min bror var två, och efter det har de i princip inte sagt ett ljud till varandra, det har varit ömsesidigt hat ifrån båda två och det har ju jag och min bror kännt av hela uppväxten.

Idag har jag en ytlig relation till dem båda, men jag anförtror dem inget, det gör jag hos mina vänner istället, dem litar jag på fruktansvärt mycket mer.

Jag blir bara ledsen... usch tycker synd om dig! De är så man vill slå karl i huvudet med en stekpanna i trasselstil!

Min pappa dog när jag var liten, och min mamma jobbade alldeles för mkt. Det jag kan tycka att hon gjorde "fel" var att aldrig vara hemma (ofta borta hela helger oxå). Dessutom lät hon oss klara av skolan på egen hand. Som tur var hade jag läshuvud och klarade mig men hade hon läst läxor med oss hade jag kanske fått ännu bättre resultat. Jag är absolut inte bitter och älskar min mamma (hon gjorde så gott hon kunde), men tänker inte upprepa samma misstag.

Mamma hemmafru, gjorde ALLT åt mig. Jat är fruktansvärt bortskämd, och jag önskar ingen detsamma! När jag flyttade hemifrån kunde jag ingenting, städa, tvätta, laga mat.. Det sitter fortfarande inte automatiskt i mig att tex duka av bordet efter maten. Jag mår hättedåligt över det här, känner mig så värdelös ibland. Så låt barnen hjälpa till hemma!

Alla fel man kan tänka sig.

Var ledsen över att jag ständigt var i vägen och inte lika fin eller smal som min lillasyster.

Ledsen över att jag inte fick sova i deras säng? Nej, bara vid ett tillfälle då jag var livrädd efter en hemsk dröm. Jag fick inte sova med dem i sängen och fick gå ensam tillbaka till rummet. Min syster fick ligga hos dem i sängen den natten. 

Ledsen över att jag inte fick godis när jag ville? Nej. Men jag tyckte att det var märkligt att alla fick smaka godis utom jag. 

Jag har extremt många tidiga minnen som alla är dåliga/jobbiga. Så tidigt som från drygt 1 års ålder kommer jag ihåg massor. 

Jag kände knappt min riktiga pappa då de gick ifrån varandra när jag var 9 månader. Istället växte jag upp med min mamma och min systers pappa som även jag kallade för pappa. Så en dag när jag var 3 år skulle jag bara börja vara hos min riktiga pappa. Jag skrek och var hysteriskt rädd men under hot, tvång och våld lyckades hon få mig till honom.

Jag minns också att min mamma aldrig stod på min sida. Hade jag varit med henne hela dagen så kunde grannen lika gärna säga att jag hade eldat upp deras hus. Mamma skulle tro på grannen ändå.

Jag minns att hon tvingade mig att gå 2,5 km i elljusspåret när jag var drygt 2,5 år för att jag inte skulle bli lika tjock som grannens son. 

Jag var så rädd för min mamma när jag var liten att jag kissade på mig trots att jag borde ha varit blöjfri. Då stod hon och berättade om sin pissråtta till unge för alla på ICA och jag skämdes så pass att jag kissade på mig igen. Pga det här lärde jag mig tidigt att ljuga. Det var bättre att hitta på saker för att göra henne nöjd än att tala sanning.

Jag minns att hon låste mig ute, hällde kaffe över mig och slog mig med ridspö och en massa annat. 

Så det är väl inget jag skulle utsätta mitt barn för.

Jag blev brutalt mobbad i skolan som barn. Och då menar jag BRUTALT. Både psykiskt och fysiskt. Det har gett mig men för livet. Under min skolgång erbjöds jag dock en plats på en privatskola. Vi åkte dit och tittade, det var helt fantastiskt! Jag tyckte det var rena himmelriket. Däremot så krävde de att föräldrarna engagerade sig en timme i månaden. Mina föräldrar tyckte detta var för mycket och de tackade nej till skolan. Jag skickades tillbaka till min dagliga misshandel och förnedring....och för vad? En ynka timme i månaden.

Du är inte ett dugg svag! Det finns dom som så småningom får en bra relation med sin elaka förälder, och dom som inte får det. Så är det bara. Jag krävde aldrig någon ursäkt, trots att pappas beteende fortfarande påverkar mig i allra högsta grad

Haha ja eller hur =)
tur att man blev vuxen..

Dom mutade mig med godis. Så jag belönar mig med det = dryg ovana att äta för mycket och bedöva känslor med det.

Sen mådde min mor mycket dåligt i vissa perioder och då sa hon elaka saker, att jag var lika äcklig som min pappa, jag gjorde ingenting rätt, jag var oduglig som inte städade mitt rum osv.  Detta har hon dock inget minne av idag så hon har nog förträngt det pga det är för jobbigt att tänka på för henne.

Detta gör att jag inte ens får mina känslor bekräftade än idag.
Sen hjälpte hon mig aldrig med läxan pga hon hade dåligt självförtroende och har trott hon inte kan saker så bra. 

Annars är hon toppen, ställer alltid upp, ger mig små presenter ibland bara för hon är sjukt gullig :) 

 

jag fick smisk när jag var liten.

mina föräldrar har alltid favoriserat min bror på alla tänkbara sätt.

min mamma hade en ständig favoritkommentar till mig. - varför kan du inte vara som andra ungar? hon jämförde mig med mina kompisar och och sa att hon var besviken på mig.

blev mobbad i skolan och det blev möten efter möten med rektorer, kuratorer, lärare o s v. på ett av dessa möten i sjuan så villa jag byta klass. rektorn så att det var ju "bara" två år kvar så den tiden kunde jag väl står ut? jag tittade på min mamma och tänkte snälla, försvara mig. men hon sa bara: ja, det kan du väl stå ut, det är ju inte så långt kvar.

så mobbningen fortsatte, slag, glåpord, trakasserier, sexuella övergrepp. Men det hette bara att pojkar var pojkar....jag fick väl tänka på mitt eget beteende. jag gick omkring i träningsoverall hela tiden under högstadiet så det var knappast kortkort...

mina föräldrar glömde hämta mig från slalomträning en gång. det var becksvart efter att lamporna släcktes så jag gick en mil hem, när jag kom hem sa dom ingenting.

usch, jag kan fortsätta länge till, men blir deppad bara av detta