Vad gjorde din mamma för fel? Uppfostran.

Jag var ett väldigt begåvat barn, och min mamma gjorde det stora felet att endast visa att hon älskade mig för det jag gjorde/åstadkom, och inte för den jag var. Det strulade till rätt mycket senare.

jag har minnesbilder från innan jag va ett år, så omöjligt är de inte men jag kommer ju inte ihåg allt, som sagt bara bilder eller korta sekvenser...t.ex när min syster föddes kommer jag ihåg hissen, att jag inte ville åka hem från bb och lukten...då va jag 1,5 och det största tidiga minnet jag har

har även bilder från en fest som mina föräldrar va på och då va jag runt året. frågade mamma nån gång varför jag alltid tänkte på en viss bil och färg när jag tänkte på detta stället, en melodi och lite sånt, folk...hon blev jätteförvånad för de jag frågade om va minnesbilder från denna fest

Jag har minnen från innan jag var ett år gammal.

Det vanliga är att man inte minns något innan tre års ålder, men det är inte omöjligt på något sätt. jag känner flera stycken.

Emma 761: Jag har ett minne från blöjåldern. Ca 1,5 år. Sen inget fram tills 5-års ålder. Så det är väldigt olika från person till person.

nä de va bara en fundering ja fick....

Jag tycker helt ärligt inte att min mamma gjorde något fel. 
Hon gjorde tidigt klart för mig och min bror att det var hon som bestämde, sa hon nej var det nej som gällde. Fanns ingen anledning att tjata.
Respekt skulle gå åt båda håll, man kallade inte varandra för fula saker eller var otrevlig.
Jag vet att jag kallade henne för kärring en gång i mina tidiga tonår, efter en blick från henne visste jag att det skulle jag inte göra om och det gjorde jag inte heller. Likväl som hon aldrig kallade mig något elakt eller sa något elakt till mig. 
Hon uppfostrade oss till att ta konsekvenserna av vårt eget handlande. Hon tog aldrig smällen för oss om vi satt oss själva i trubbel, däremot stod hon alltid bakom och stöttade när det behövdes. 
Som hon sa till min bror när han en gång var anklagad för något som kunde leda till polisanmälan. 
"Du får stå ditt kast, blir det straff så får du ta det, jag tänker inte ljuga och försvara dig. Däremot kommer jag att stå bredvid dig genom hela alltet och jag kommer aldrig lämna din sida" 
Nu var han inte skyldig men mammas budskap hade gått fram. 
Jag vet att hon sågs som sträng av många andra mammor, och som ung tonåring var jag ofta lack för att jag inte fick göra saker som andra fick. Men så en dag när jag var 16 år och frågade henne om en grej som jag ALDRIG trodde att hon skulle gå med på sa hon
"Jag har full tilltro till att jag har uppfostrat dig till en bra individ. Jag litar på dig för du har gett mig alla anledningar att göra det. Vill du göra detta så får du"

Det enda jag egentligen kan klaga på är att hon inte krävde mer av oss när det kom till att hjälpa till i hemmet.
Då tyckte jag såklart att det var hur underbart som helst. Hon skötte allt hemma och vi behövde enbart ta hand om våra rum, men det var även vårt ansvar att göra det. Gjorde vi det inte var det upp till oss att skämmas om vi tyckte att det behövdes. Men det gjorde att när hon gick bort när jag var 18 år, så kunde jag inte tvätta, var ingen hejare på att laga mat och hade inget hum alls om hur jobbigt det kunde vara att ta hand om ett eget hem. Nog lärde jag mig fort, men det hade varit skönare om jag fått lära mig det i takt med att jag blev äldre. Inte allt på en gång när jag plötsligt blev tvungen.  

Min mamma såg det som sin föräldrauppgift att se till att vi barn utvecklades till bra och självständiga individer, och betyget på att hon lyckas är väl att både jag och min bror har klarat oss på egen hand sen hon gick bort.  

jo då det kan man visst komma ihåg. jag var två år när mamma knuffade ner mig från en trappa. det kommer jag ihåg. kommer ihåg min andra födelsedag. kortasekvenser som att jag satt i min mormors knä och lekte med en gul klocka med armar och såg ut över bordet med kaffekoppar och tårta. tidningen kom och tog kort och gjorde ett reportage för jag, min moror och min farmor är alla födda på samma dag, dock olika år

Mycket är redan skrivet i tråden, och jag sitter med tårar på kinderna. Fy, faaan rent ut sagt för hur pissiga vissa föräldrar är mot sina barn!

Min lista.

Talade om för mig att jag skulle se upp så att jag inte blev lika fet som en annan släkting. Jag vägde då 52 kg. Även i vuxen ålder har jag fått höra att "ja men nu får du nog se upp" vägde då 56 kg Ständiga utbrott om allt, att vinna eller ha rätt var en omöjlighet Totalt ointresserad av att ta tag i mig när jag var ute halva nätter och söp, knarka, skar mig, hade nya pojkvänner jämt osv.. Helt oengagerad i mitt liv, var aldrig med på sporter jag utövade. Jag var alltid ungen som var ensam och fick åka med alla andras föräldrar. Helt oengagerad i min skolgång, att jag har gått ut gymnasiet är rent ut sagt ett under.
Jag har många gånger undrat varför mina föräldrar ens skaffade barn. De har aldrig umgåtts med mig och sen jag flyttade hemifrån för 8 år sedan har de bara hälsat på en enda gång. Och det var då de hjälpte till att flytta mina prylar..

Min mamma har levt tillsammans med två alkoholister. Först min pappa och när det tog slut min yngsta systers pappa. Hon var en sådan som trodde att alkoholisten skulle kunna " räddas och förändras" . Det förstörde mina första år.... I tonåren fick jag fri uppfostran, det funkar inte på ett barn med låg självkänsla. Det är misstag som jag tar med mig och lär av i min egen föräldraroll. Mina barn ska fostras till trygga individer med god självkänsla.Vi gör så gott vi kan här hemma. Vill tillägga att i dag har min mamma vuxit och utvecklats till någon jag ser upp till. Vi har en väldigt bra kontakt idag . Älskar henne:)

Min mamma hade alltid svårt att visa känslor. Fick aldrig några karmar eller höra att vi var fina eller bra. Sen vågade hon aldrig prata med oss om något "känsligt" såsom tonår, mens , sex så jag har alltid kännt mig äcklad av min sexualitet.
Min pappa var väl egentligen precis likadan + att han drack alldeles för mycke + att han hånade mig inför andra....