Vad gjorde din mamma för fel? Uppfostran.

Klart tidigare, jag tycker man berättar det väldigt direkt men det gör ju inte att det inte är en pappa. 

Kan inte komma ihåg något negativt som min mamma gjorde. Hon är min stora förebild vad gäller föräldraskap. Jo förresten, en sak: Hon kom ofta sent till konserter och teaterföreställningar där jag medverkade då hon är en obotlig tidsoptimist.

Min pappa flyttade till Japan när jag var 13 år. Jag kände mig övergiven och oönskad då men förstår nu varför han gjorde det. Man är ju rätt självcentrerad i den åldern.

Ja juste, min mamma sa att hon inte bryr sig om ifall vi inte har en relation eller inte. Jag förstår henne på ett sätt för vi har ju aldrig riktigt haft det och hon tycker jag är så jobbig så som jag är.

Gav mig saker/pengar istället för kramar och jag har aldrig i mitt liv fått höra "jag älskar dig" utav min mamma......

Jag har haft en idyllisk uppväxt och jämfört med vad andra skriver i den här tråden är det jag tänkte skriva ganska fånigt, men jag skriver det ändå. Mina föräldrar skämde bort mig. Inte med pengar eller saker fast de egentligen skulle ha haft råd, de  var noga med att lära oss barn pengarnas värde. Däremot skämde de bort oss med att göra allt jobbigt åt oss. De "curlade" oss. Allt från städning till jobbiga samtal tog våra föräldrar hand om åt oss. Från att jag var liten och inte ville be andra om saker till att jag i tonnåren skulle söka sommarjobb, de gjorde det åt mig. 

Droppen var nog när jag på universitetet fick panik över första hemuppgiften och ringde hem. Några timmar senare hade pappa gjort hela uppgiften åt mig (utan att jag frågade) och jag fick naturligtvis högsta omdöme. Då insåg jag att jag var tvungen att göra saker själv för han skulle inte kunna plugga åt mig hela universitetstiden. Är dock 38 år idag och får fortfarande känslan av att vilja ringa pappa så fort det är något jobbigt och jag vet att om jag gör det kommer han lösa det åt mig. Sambon säger att jag inte klippt navelsträngen och han har nog helt rätt.

Så, så underbara mina föräldrar alltid har varit har de aldrig lärt mig bli vuxen. Det är det största felet de gjort.

Min mamma försökte ta livet av sig när jag var 13 år. Strax efter flyttade vi ifrån min styvfar, men tillbaka igen efter ett halvår. Vi hann knappt packa upp innan vi skulle flytta igen. När vi inte bodde med min styvfar fick jag lyssna på hennes gråt och vara orolig för att hon skulle försöka ta livet av sig igen, och när vi bodde där fick jag lyssna på bråken mellan dem och vara orolig för att min styvfar skulle få en ny hjärtinfarkt och dö.

Hon sa alltid att jag var tjock. När jag var 10 vägde jag 52 kilo. Detta låter mycket, men jag var 1,55 lång och hade redan b-kupa. Jag hade alltså ett BMI på strax över 21 och dessutom bröst, och kunde knappast kallas överviktig, möjligen lite rund. Dock försökte hon inte hjälp mig att gå ner i vikt, utan fortsatte servera samma feta mat och påstå att vi inte hade råd med aktiviteter där jag kunde få röra på mig annat än när jag joggade runt hemma i byn.

Min styvfar favoriserade mina kusiner, brorsbarn och tremänningar i samma ålder framför mig. De var nämligen pojkar. Han ansåg även att det inte var viktigt att ha roligt med någonting, man skulle vara bäst. Om jag satt och klinkade på hans synth var det inte roligt att jag ville upptäcka musiken - tvärtom, jag var kass. Jag var dålig som inte gick på fotboll med de andra barnen i byn - men att vi inte "hade råd" hade han visst glömt.

Ett år lyckades jag faktiskt tjata mig till att få vara med i fotbollslaget, fast det kostade pengar. Jag spelade på mittfältet, gick på alla träningar och när säsongen var slut fick jag en t-shirt som den som varit på flest träningar fick. Men det dög inte heller, jag gjorde inte tillräckligt många mål.

Min pappa har mest varit frånvarande. Jag skulle vara där varannan helg, men eftersom han är musiker kunde jag inte vara där så ofta som jag skulle, och de helgerna jag var det fick jag nästan jämt spendera en av nätterna hos min farmor. Nu har jag fått veta att han var tvungen att spela på helgerna, han var arbetslös och ersättningen han fick täckte precis hyran och elen. För maten var han tvungen att jobba extra, och han hade inte ens råd att betala underhållet. Nu verkar det alltså logiskt, men då var det inte så roligt.

Mina föräldrar gick isär tidigt, och hela mitt liv har de förklarat för mig hur hemsk den andra föräldern var.

När jag läser allt annat inser jag att det kunde varit så mycket värre. Jag har aldrig fått stryk (fast jag fick smisk en eller två gånger minns jag. Men det har helt ärligt inte satt några spår i mig), och jag har inte behövt leva i missbruk och fått höra att de ska ge bort mig.

Jag har haft en bra relation med min mamma det är bara några få saker som jag måste påpeka. Först så lät hon mig aldrig finna min identitet i tonåren för jag fick inte gå klädd så (säckiga kläder eller tajta kläder) och hon shoppade all kläder till mig även fast hon frågade mig när vi var på någon affär om det var något speciellt jag ville ha så var det ingen ide för hon skulle rata det med detsamma. Gillar heller inte att hon gjorde mig folkskygg för hon var det själv så då apade jag efter och sitter i än. Att hon var så självisk när hon separerade med min pappa och drack sprit och blandade piller utan att ens tänka på oss det minsta. Blev Många sjukhusvistelser och till slut hennes Begravning. Pappa däremot hade jag inget bra minne av när jag var liten. Han älskade min syster mer än mig och jag kände mig bara i ivägen. Vågade inte prata eller gå förbi honom så allvarligt var de för han var som en främling för mig. Men nu har vi än bättre relation iallafall.

"Skäms nästan lite för mitt inlägg, jag skrev det innan jag hade läst tråden och sett alla hemska, sorgliga inlägg. Min barndom var jobbig på många sätt (förlorade min pappa bland annat) men det är en enorm tröst för mig att den förälder jag har gjorde allt för mig. Jag blir så ledsen i mitt hjärta när jag läser om alla er som har blivit så hemskt behandlade." -Mellamella

Jag också när jag ser vad andra har skrivit, känns som en fis i rymden det jag har skrivit inlägg 72.

Blir ledsen av att så många farit illa och skickar många kramar till er, känns ändå som att många är så starka och inte gör era föräldras misstag och att många har en väldigt mogen syn på det som hänt.

Om jag ska nämna pappa också så var min mammas sätt att behandla mig rent av kärleksfullt vid en jämförelse.

Hon slog mig aldrig men misshandlade mig psykiskt. Jag var dum i huvudet istort sett dagligen. Han överbeskyddade mig pga min sjukdom. Var jag inte hemme säg klockan 17, utan kom hem 17.01 så var han redan ute med bilen och letade. Jag kommer aldrig att kunna se det som en kärleksfull handling för det var rent psykiskt väldigt stressande och det gick/går aldrig ihop för mig hur han kunde göra så. Inte heller han hjälpte mig med mobbingen. Han blev mobbad själv så jag förstod aldrig hur han bara kunde stå och se på.Han var/är aldrig lojal mot mig. Hade ett jobb och han kände min chef. Chefen blåste mig på pengar vilket jag påpekade både för chefen och pappa. Pappa blev skit-förbannad och menade på att jag snackade skit och var...dum i huvudet.
Om hans flickvänner behandlade mig illa så tog han aldrig mitt parti utan stod på deras sida.
Jag har i vuxen ålder insett att han inte har en ryggrad alls. En feg konflikträdd liten människa.
Kommer aldrig kunna reda ut detta för han kan inte ta att jag pratar om det.

Jag har fått höra det kanske två ggr, men trodde det hörde till det normala?