Vad gjorde din mamma för fel? Uppfostran.

När min mamma rökte i bilen så tyckte hon att vi var så löjliga som gnällde att vi mådde illa. Hon vägrade öppna fönstret för hon var rädd att hon skulle få nackspärr då. Men så var det ju på den tiden. Hon kedjerökte konstant hemma också, utan att öppna fönster eller sätta på fläkten. Men det var ju helt normalt på den tiden.

Hon rökte och drack vin när hon var gravid med mig (bildbevis, själv har hon dock hävdat att hon höll sig ifrån som gravid =)), men så gjorde man på den tiden. Jag tror inte att hon blev full som en kastrull. 

Jag tycker att de gjorde fel som aldrig trodde på mig när jag försökte prata med dem om olika saker, men man trodde inte på barn (70-talet?).

De tog aldrig mitt parti om något hänt. Lärarna hade alltid rätt, på kvartsamtalen i högstadiet så svarade bara min pappa, ja hon är hemsk, hon är lika hemsk hemma också, vi tycker inte heller om henne. Fast att det stora problemet hemma under tonåren var att jag stängde in mig på mitt rum och slutade prata. Hur jobbigt kan det vara?

Att de alltid blev arga och skek på mig när jag inte kunde lära mig mina läxor. Att jag fick sköta skolan själv och att det var först när det kommit klagomål från skolan, som de plötsligt skulle förhöra mig och att de då skrek att jag var korkad när det alltid visade sig att jag inte kunde läxorna, trots att jag suttit med dem länge. Att de aldrig satt sig ner med mig och visade hur man gjorde när man lärde sig saker utantill. Jag läste och läste men det fastnade ju aldrig för jag hade ingen teknik för hur man lärde sig. Jag trodde att det skulle fastna om jag läste, men det gjorde tyvärr inte det. Jag lärde mig aldrig en enda gångertabell! Förstod bara inte hur det skulle fastna i min hjärna.  Jag hade nog lite inlärningssvårigheter, men som vuxen har jag läst in ämnen utan några större problem, men då har jag ju suttit och repeterat saker och ting. 

Dessa saker ska jag göra annorlunda med mina egna barn.           

Mina föräldrar körde inga metoder och jag var väldigt aktiv och gick tidigt. Har inga minnen alls om nåt som var dåligt. Det enda är att min mamma alltid sa att jag skulle städa men gjorde inte det och då städade hon åt mig. Jag är väldigt stökig och slapp med det idag jag tror att de 2 första åren har stor betydelse för hur dy blir som vuxen.

mamma gjorde så gott hon kunde med allt så tycker inte hon gjorde något fel. jag var ett normalt barn som blev arg och ledsen ibland. även vissa gånger när jag inte fick godis men det är ju helt normalt =)

Mina föräldrar var aldrig elaka mot varandra fysiskt eller mot oss, men alltid när det blev konflikter dem emellan så vek sig mamma. Det gjorde att jag (som var äldst) ofta kände att jag var tvungen att försvara henne eller ge pappa mothugg i frågan vilket innebar att han och jag ständigt var i luven på varandra.

Det kunde handla om ekonomi, något om våra småsyskon, vad som helst. Men allt gick liksom bara mamma förbi och nu i vuxen ålder har jag insett att hon är totalt konflikträdd. Frågar man henne om en åsikt får man väldigt vaga svar och hon står aldrig för något själv utan böjer sig helt eller struntar helt enkelt i att öppna munnen. Det fattade jag ju aldrig då, jag tyckte bara hon var dum som inte sa nåt (och därför blev det ju jag som tog konflikten med pappa). Men nu ser jag ju att det var ett mönster och något hon formats av i sin egen barndom förmodligen som gjorde att hon var sån.

Det sämsta min pappa gjorde, var att han bråkade med mamma (ibland nätterna igenom). Ofta var det pga något vi barn gjort. Om jag kom för sent till maten, kunde det bli startpunkten för flera timmars utskällning av mamma. Det gav mig mycket dåligt samvete och ångest.

Sen minns jag en gång när mamma ville att pappa skulle gå och handla och han sa "vad skaffade vi barnen för, då?" (underförstått att de gjort det för att vi skulle gå ärenden och hjälpa till). Det var säkert inte så allvarligt menat från hans sida, men han sa det argt och det gjorde ont i mig.

Mammas största miss var att hon inte skilde sig tidigare, de levde ihop tills jag var 14 år. 

Förresten, kram till alla er som haft hemska uppväxter! Ska sätta mig och läsa igenom tråden vid tillfälle.

Så, nu sitter jag vid en dator och inte mobil, och kan rada upp lite mer konkreta exempel än att orka göra det från mobilen.

- De tvingade mig att äta mat jag inte tyckte om. Jag har fortfarande starka minnen av en tallrik kalla bruna bönor, ett ganska mörkt kök, och en gråtande jag. Mat ska aldrig tvingas i.

- Jag hade stenhårda tider om kvällarna, alltid tidigast av alla, och det känns ju inte så hemskt. Men som många andra har skrivit i tråden, det skapar ett utanförskap...

- Min mamma hade nog psykiska problem, hon är död nu, men hon var typ folkskygg. Aldrig någonsin har hon, som mina kompisars mammor, tagit med mig ut på shopping. Jag minns det som något jag längtade efter, drömde om, att gå på stan med min mamma, och titta på kläder och kanske fika. Det LÄNGTAR jag efter att göra med mina barn, så jag förstår inte att hon inte ville.

- En gång hade jag önskat mig ett presentkort på en klädbutik inne i stan i julklapp, och när julafton kom fick jag ett kuvert med 500:- i och en lapp där det stod "Det var för kallt" typ. Det gjorde mig besviken att pappa inte hade orkat göra sig den uppoffringen att åka in till stan och köpa det där presentkortet, utan bara "slängt till mig" en sedel i ett kuvert. Vet inte varför, men det har stannat kvar.

- Mina föräldrar ville aldrig leka med mig, umgås, de skulle bara bara, alltid och jämt, se på nyheterna. Och lyssna på nyheterna på radio. Och läsa nyheterna i tidningen. Jag kände mig ensam (var ensambarn) och som att de inte brydde sig om mig.
Nu i vuxen ålder hatar jag att leka med mina barn, men jag försöker iallafall, trots att jag verkligen inte gillar det.

- De städade typ aldrig vilket resulterade i äckliga smådjur i texilier, dunderäckligt badrum, småkryp bland skafferivarorna och damm bakom alla dörrar. Äckligt och pinsamt att ta hem kompisar då.

- De låste inte om sig när de gick på toa, pappa stängde inte ens alltid dörren - skitpinsamt när man har kompisar hemma....

- Pappa var på mig ganska mycket om skolarbetet, en gång sade han "Fan ta dig om...", ja var det nu var.... Vi var inte troende, ändå kändes det jättejobbigt att han sade att Fan (alltså Djävulen) skulle ta mig om jag nu inte gjorde ditten eller datten, vad det nu var. Hot är ju aldrig trevligt...

-  Sen då det här med maten, deras argument var då att "Men vi äter ju på jobbet", därför ansåg de sig inte  behöva laga mat till deras dotter heller. Så jag livnärde mig (på kvällarna)  påfärdig fiskgratäng i flera veckor i streck, sedan flera veckor med mikroplättar, sedan potatisbullar, osv. Antingen åt jag i mitt rum, eller så satt jag vid köksbordet och läste. När vi väl åt tillsammans (lördag och söndag) ville jag ha en bok vid bordet, eftersom jag var van att läsa medan jag åt, men det fick jag inte.
Sallad var ett par gurkskivor på ett litet tefat.

- Min mamma var väldigt skiftande i sitt humör. Ibland när hon klev upp på morgonen (helgerna) var hon på strålande humör, då var det underbart att träffa sin mamma. Ibland (rätt ofta...) var hon ett åskmoln, och då var allt fel, och det var bara att hålla sig undan, både för mig och pappa.

- De rökte inomhus, båda två, jämt. Jag hade en underlig kruppliknande hosta i 12-årsåldern och trots möten med skolsköterska som förklarade farligheten, fortsatte de. Tillslut började de röka i balkongdörren, men fortfarande kunde jag vakna vid 6-tiden av att pappa satt på toa och rökte till morgonkissningen typ. Min sovrumsdörr var precis bredvid toan.

- Mamma och pappa var alkoholister, och det var såklart en hel del illa saker som kom med det faktumet...
     - Pappa kunde aldrig skjutsa mig någonstans, för han började dricka redan på morgonen. Det märktes aldrig på honom att han drack, det kom som en "chock" för mig när han dog när jag var 22, att han också hade varit alkoholist. Vet inte var jag såg det som normalt att han alltid hade en ölburk bredvid sig i tv-soffan, men som sagt, han betedde sig altid illa, inte som mamma... Men att vara så egoistisk (sjuk...) att man sätter ölen framför att kunna skjutsa sitt barn hit och dit (INTE ofta!), är inte okej.

     - En gång glömde de hämta mig från en skolfest, jag var väl 9 år kanske. Fick åka med en klasskompis mamma hem. Fruktansvärt pinsamt.

     - Min mamma försökte tränga sig in i mitt rum ett par gånger när jag hade kompisar där. Hon var full och jag vet inte vad hon ville, men jag fick med hela min taniga tonårskropp hålla för dörren medan hon med dimmiga ögon och fånleende försökte tränga sig in. En full vuxen är rätt tung mot ett svag tonåring...

     - När hon var full var hon ofta arg på mig, och när jag frågade varför var hennes svar "Det vet du själv!" och jag försökte verkligen förstå vad jag hade gjort fel, men det fick jag aldrig veta.

     - Vi var på Gröna Lund en gång och pappa var väl antagligen rätt full, för han försökte vinna ett stort gosedjur till mig i ett lottstånd. Han lyckades inte, och försökte tillslut KÖPA en vinst av han i luckan. Det kunde han såklart inte tillåta, men min pappa tjatade om stackars flickan (jag, som stod där och ville sjunka genom jorden) som måste få ett pris... Jag har det där lejonet hemma nu, men minns inte hur jag fick det.

Allt ovanstående är saker som jag vill undvika att göra mot mina barn, saker som har satt sina spår. Jag återkommer om jag kommer på mer.

Min mamma gjorde inga fel med mig, hon har alltid varit en fantastisk mamma som gett mig utrymme att växa. Det bästa som båda mina föräldrar gjorde var att tidigt sätta känslan att det finns ingenting som är så farligt att man inte kan ringa hem. Så oavsett hur full jag var, hur ledsen, hur arg så visste jag att när jag behövde mina föräldrar så var det bara att ringa. Och den tryggheten har varit ovärderligt, och är vad jag vill vidarefodra till mina barn.

blir alldeles ledsen när jag läser inlägg här Jag inser att jag är enormt lyckligt lottad som hade två kärleksfulla och stöttande föräldrar!!!

Som rubriken lyder; Vad gjorde din mamma (eller pappa) för fel när du var liten?

Jag kunde tycka när jag var liten att mamma ofta var gnällig. Vi fick sällan vara hos oss och leka och gjorde vi det så åkte vi alltid ut för hon tyckte det var för livat. Idag kan jag ju förstå delar av det då alla barn ville ha hem 2 kompisar och 4 syskon det blev MÅNGA barn hemma och en pappa som led otroligt med sin tinnitus. Men då kände jag mig ledsen. För övrigt så är mina föräldrar vad jag anser perfekta. De har gått tålamod och bra pedagogiskt tänkande. Jag har aldrig sagt dumma saker till mina föräldrar eller slagit mina syskon har enorm respekt för mina föräldrar inte för att de skrämt oss på nått sätt. Som pappa har aldrig någonsin höjt rösten till oss barn. Alltid pratat och diskuterat och fått oss att bli engagerade och känna oss delaktiga i hemmets "regler" hur vi skulle göra för att få en familjär miljö tillsammans. 

Vad blev du ledsen över? Kommer du ihåg om du var ledsen för att du inte fick sova hos dina föräldrar? Var du ledsen om du inte fick godis när du ville? 

Jag var ju envis som en gammal get och väldigt trottsig som liten jag blev ofta arg när jag inte fick som jag ville. Men mamma och pappa bemötte ofta det väldigt fint och sansat. Men vet att jag blev ledsen när vi inte kunde sova över så ofta hos oss som hos min bästis. Jag fick oftast nej på de men annars kan jag inte komma på nått.
 
 Vad kommer ni ihåg från eran barndom?

jag kommer ihåg mycket men är väldigt nöjd med min uppväxt och eftersträvar varje dag att ge mina barn den trygghet jag hade. Jag hade en fantastisk familjefar som gjorde allt för oss. och vi gjorde mycket med familjen