Vad gjorde din mamma för fel? Uppfostran.

Jag älskar mina föräldrar, men det har varit tillfällen under uppväxten som jag har känt att "så ska jag aldrig vara mot mina barn".

Jag var rätt slarvig som liten, ingen ordning på sakerna och ofta stökigt på mitt rum och mamma var på mig hela tiden om det, med viss rätt naturligtvis. Men en gång kommer jag ihåg så starkt från när jag var 10-12 år, mamma stod inne på mitt rum och gormade medans jag plockade undan och nästan skrek "jag blir tokig, jag stryper dig snart". Jag blev såklart helt knäckt och kände mig såå värdelös och att det vore lika bra om jag dog. Hon ångrade sig sen och så förlåt, men inte mer än så och såna där saker har nog bidragit till rätt låg självkänsla.

Sen körde hon mycket med "nu tänker inte jag prata med dig mer" om man gjort/sagt något fel och sen verkligen vara helt kylig och kall mot en resten av dagen. Helt fel att säga så åt ett barn, när det verkligen gällde småsaker. Tror det har gjort mycket att jag inte vågar stå upp för vad jag tycker och tänker senare i livet, det räknades liksom inte.

De hade inte så gott om pengar när jag och mina systrar var små, och jag minns en gång när jag frågat om vi kunde köpa/göra någonting och mamma fräste "vi har inte råd, sluta nu." Senare den kvällen (fredag eller lördag) när vi åt tog mamma fram en vinflaska som hon köpt samma dag, och jag sa "men hur hade ni råd med det då?", och hon blev skogstokig. Förstår ju att det var onödigt sagt av mig men jag var runt 7-8 år och var väl lite ledsen över det vi inte kunde köpa tidigare under dagen. Sen pratade hon knappt med mig under den helgen.

Nu när jag bott hemifrån några år (är 24) så förstår jag att mamma nog inte mådde så bra när vi var yngre. Dålig ekonomi, heltidsjobb, tre barn hemma och sjuka föräldrar som hon var hos flera timmar varje dag och tog hand om. Från den dagen jag flyttade hemifrån har vi inte bråkat någonting, och både hon och pappa säger att de älskar oss och ställer upp för oss barn jättemycket. Jag önskar bara att jag hade känt det mer då, när jag växte upp.

Så det är det jag tar med mig, barn får säga/göra fel saker utan att det ska straffa sig en hel dag senare och få dem att känna sig helt värdelösa.

Mina föräldrar skilde sig när jag var 2 år och jag växte upp med pappa.

Men det stora felet min mamma gjorde var att hon misshandlade barn och det rejält. Hon misshandlade en till grava hjärnskador, en till milda hjärnskador och en spräckte hon skallen på. Jag hade tur, jag kom undan utan fysiska men.

Men då tar vi pappa då.

1. Misshandel: Jodå han slog oss med både händer och tillhyggen. Inte så att det blev några märken som kunde visas upp och med ett syskon omhändertaget av soc redan så hade han ju det perfekta verktyget att hota oss med. Prata och soc kommer och tar er. När vi blev större så slutade den fysiska misshandeln men den psykiska har fortgått länge och han kan fortfarande komma med kränkande kommentarer.

2. Rökningen. Han rökte inne, han rökte i bilen. Han rökte konstant. Jag tyckte det var jättejobbigt. Jag skämdes för att ta med kompisar för hemmet stank. Jag skämdes över mig själv eftersom jag konstant stank rök, det var mer än en gång som jag blev anklagad för att röka. När man bad honom att sluta eller iaf röka utomhus så svrande han med "Vill ni att jag ska börja supa istället?"

3 Maten. Jag är uppvuxen på pasta, pulvermos och strips. Till det serverades det köttfärs, färdiga köttbullar, korv och konserverat kött. Grönsaker förekom aldrig. Lyxmiddagen var potatis, pulverbrunsås med färdiga köttbullar. Det fick vi nån enstaka gång per år.

4. Engagemanget. Han brydde sig liksom aldrig vad vi gjorde. När andras föräldrar satt på läktaren och tittade på när de hade ridlektion så kom min inte ens och tittade på när jag tävlade. Han hjälpte aldrig till med läxor om han inte var tvugen som tex vid högläsning. Kommer ihåg en gång när jag fick sitta precis utanför toaletten och läsa medan han bajsade, för där och då orkade han lyssna.

Jag skulle kunna fortsätta i evigheter. Men vi kan lungt konstatera att mina föräldrar är långt ifrån bra.

Jag skulle vilja vända på frågan och säga - vad gjorde de inte för fel? Känns som att de har misslyckats med i princip allt. 

Men det jag tycker är viktigast nu när jag själv har fått barn är att komma ihåg att uppmuntra barnet, att finnas där. Att ta sig tid att titta på den där teckningen hon ritat, att faktiskt prioritera familjen istället för sitt jobb. Själv har jag alltid känt mig som ett andrahandsval, mina föräldrars jobb och intressen har alltid varit viktiga.
OCh att faktiskt komma ihåg att barnet är ett barn är väldigt viktigt för mig. När jag bodde hemma fick jag i princip ansvara för mina yngre syskons uppfostran, trots att jag också hade en storasyster som är 5 år äldre än mig själv. 

När jag under min uppväxt blivit utsatt sexuellt av min styvbror och jag berättat det för polisen så frågar den kvinnliga polisen min mamma om hon vill att jag ska få samtala med en psykolog, då säger mamma: nä det behövs inte. Detta resulterade i att min storasyster fick lyssna på allt jag gått igenom, vilket gjorde att hon också mådde dåligt. Jag känner mig än idag sviken av min mamma, hur kunde hon tycka att jag inte behövde prata med nån proffessionell om vad som hänt mig under 6 år av min uppväxt och dessutom av min styvbror???!!!

Mat, min mamma gillade heller inte att laga mat, eller hann inte med så mycket, eller orkade inte (vi var rätt många barn) så det blev ofta kokt potatis nåt kött och brunsås, potatismos och köttbullar, ris och köttfärssås gjord av färs, ketchup, salt och vitpeppar ingen lök, inga grönsaker... Ibland inlagd gurka och lingon också. Jag är 30+ och jag kämpar fortfarande med att förstå vad en komplett måltid är, och jag har både varit överviktig och underviktig..

Jag och min lillasyster delade rum en del av min uppväxt och jag fick alltid städa fastän det var hennes saker som låg spridda över rummet.

En gång frågade jag min pappa om lite pengar för att köpa godis, fastän vi hade fått lördagspeng dagen innan. Då sa han självklart nej pga lördagspengen. 10 minuter senare kommer min lillasyster och frågar och hon får såklart en tjuga som hon visar för mig. När jag sen går till pappa får jag med, men varför fick inte hon samma svar som jag fick-nej, lördagspengen dagen innan???
Denna saken har tex lett till att jag har stora besvär med att be om saker. Jag gör aldrig det, när vi var små började jag helt enkelt låta lillasyster fråga för jag visste att chansen var större att få ett ja.  

       
Jag tycker man ska fråga sina barn vad dem vill och behöver och faktiskt lyssna när det gäller viktiga saker.
Som förälder är det faktiskt ens plikt att erbjuda hälsosam mat hemma.

Se var barn som en individ och lyssna och se deras behov. Ge mycket närhet, kramar i tid och otid och uttryck känslor för barnen, lär dem att det är okej att gråta att vara stolt och prata om vad det klarat av, att det är okej att utvecklas till sin egna person osv.

Det finns mycket att säga om ämnet och detta var verkligen en väldigt intressant tråd!
Men för denna gången så avslutar jag mitt inlägg med att oavsett vad som hänt i min uppväxt så älskar jag mina föräldrar även om dem till idag fortfarande gör misstag ibland och sviker mig. 
Dem har varit fantastiska också! Idag tex bor dem i ett hus som vi äger. På semestrar bor vi tillsammans.         

Efter att pappa övergav mamma då jag var 6 år så blev hon kroniskt deprimerad och en person som gillar att dricka.. Hon har alltid hållit distans till oss barn och har nog aldrig känt äkta kärlek för oss..

Idag är vi vuxna och den kärlek hon ger till sin minihund idag gav hon inte ens en tusendel av till oss. Hon är ingen barnmänniska. Hon ville leva sitt liv och inte anpassa sitt liv efter sina barn, det är nog det största traumat. Att alltid bli skickad till en pappa och farmor som egentligen innerst inne inte ville veta av oss eller få lov att umgås med mormor. Det kändes tungt att hon alltid ständigt lät någon annan passa oss när det enda vi ville var att vara älskade av henne och att hon ville umgås med oss.

Vi skulle lyda, sova ensamma och inte klaga när alkoholen och ciggen åkte fram. 

Kommer bara på mer och mer, men också det att hon alltid klagat så otroligt mycket. Alltid har jag gjort något fel, alltid ska jag göra annorlunda, alltid finns det något att klaga på. Dessutom har hon skrikit till mig "sök hjälp för fan" och att jag är störd, att jag borde äta starka mediciner. Säger man så till sin dotter?

mina föräldrar drack rätt ofta när jag var liten och mycket saker hände. jag mår dåligt än idag, men det bryr dom sig inte om.. det är inget man får prata om.. de gjorde sjuka saker som var otrogna och jag kunde många gånger se när mamma eller pappa tog hem någon annan och hade sex med, pappas bästa vän tog självmord för att han bråkade med sin fru när dom var fulla.. de resulterade i att han hoppade från balkongen hemma hos mina föräldrar. sen flyttade vi till sverige från finland.. jag var oftast med också när de drack.
Min bror slog mig också sen jag vart liten.. o han är 7 år äldre. känner ingen ilska mot honom längre.. men när jag var så liten så borde mina föräldrar förstått att man inte slår sin syster sådär på de sättet och stryper.. men de lyssnade dom aldrig på. min bror började knarka när han var 13 och har hållt på sen dess.. nu försöker han fixa till sitt liv o han är idag 30...  Jag skickades alltid till finland över sommaren och fick inte komma hem så att mina föräldrar kunde supa. jag var mer med mina föräldrars vänner än med mina egna och sov hos dom..

nu i mitt vuxna liv så är jag väldigt impulsiv, är väldigt splittrad och kan få vansinnes utbrott. har blivit mindre på sista tiden..

jag har ändå haft bra barndom vissa gånger,,, men önskar ändå att någon hade sett något eller märkt på något sätt.. i skolan brukade jag dock bråka med lärare men var aldrig stökig så ändå.. men på något sätt försökte jag väl visa det..
Idag har min mamma kontroll över mig... jag vet inte hur eller vad jag ska göra. vill ha ett eget liv. jag har en kille och en son och mår bra med dom.. men min mamma försöker säga helatiden att min kille inte är bra och att jag är skit och aldrig gör något.. ändå jobbar jag och pluggar, tar hand om sonen.. hon har åsikter om allt och så.. min pappa däremot säger inte så mycket. och de pratas aldrig om de som var när jag och brorsan var små.. idag dricker dom knappt..