Vad gjorde din mamma för fel? Uppfostran.

Min mamma och pappa flyttade isär när jag och min bror var 3 respektive 2år och vi flyttade med mamma och där spårade allt ur. Mamma blev alkoholist och drog hem varenda äckliga alkoholist från parkbänken, stack ut på krogen på nätterna när vi låg och sov, och vi stod i fönstret och grinade och skrek var och varannan dag.
Hon har aldrig jobbat och enbart levt på sjukpenning då hon vart sjukskriven i massa år pga psykiska problem och äter massa mediciner.
Hon hade en tendens att göra av med varenda krona inom loppet av 1-1,5 vecka och så är de fortfarande, kylen var ständigt tom, hade man tur fanns det något att äta.
Det såg jämt ut som världens bombnedslag hemma, disk, mögel, hundpiss och hundbajs över hela lägenheten.
Hon tvättade aldrig så vi fick gå till skolan i kläder som inte blivit tvättade på en evighet och som antingen luktade hundpiss eller något annat snusk..
När vi var 10år träffade hon en kille och dom började supa tillsammans, han var väldigt snäll till en början.
Mamma blev gravid ca året senare, och 9 månader senare föddes min syster.
Vid det laget så hade hon lugnat ner sig väldigt mycket, men de spårade snabbt ur igen.
Dom började supa för fullt och jag och min bror tog för det mesta hand om vår syster.
Det fanns fortfarande knappt mat hemma eller jo just det, mamma hade fått börja "låna" mat av pizzerian nedanför så det vart pizza till mat varenda dag.
En kväll när dom drack spårade allt ur, mamma och hennes kille drack i parken strax utanför huset vi bodde med en massa alkoholister, och vart medvetslös och bara låg där, min lilla syster som då var 2,5år var också med, och hon hade tydligen sprungit omkring där helt själv i enbart en blöja.
Det soc anmäldes självklart och min syster fick flytta till en fosterfamilj, vi var så pass "stora" då (13 och 15) så vi fick bo kvar med mamma.
Efter det spårade det ut totalt, dom började missbruka amfetamin..
Vi visste då inget om det men någonting var inte som de skulle, hon kunde sova flera dagar i sträck och hon började inbilla sig massor med SJUKA saker.
När jag fyllde 18 började jag jobba och skaffade en lägenhet det första jag gjorde, och de är det bästa jag någonsin gjort, det bästa med allt var att alltid ha mat på bordet.
Nu idag är min mamma och killen hemlösa, knarkar fortfarande mycket mer än någonsin, mamma har idag en kraftig psykos och systern är fortfarande på fosterhem.
Ni undrar säkert vart pappa var, han misshandlade mamma dagligen i nått år efter dom separerade, ringde mig som 7åring och talade om att kan skulle köra ihjäl sig och elda upp hela hemmet med oss i ja, han sket fullständigt i hur vi levde (han bildade ny familj)..
Ja det här var bara en minimal del av vad jag vart med om, men ska jag berätta allt får jag skriva en hel bok :P

I dagsläget är jag 23år och har 2 underbara barn och världens bästa sambo.
Jag har kontakt med min pappa, han vart en helt annan människa när jag väntade mitt första barn men en del av mig hatar han nå fruktansvärt mycket och de kommer jag alltid att göra.
Mamma har jag också kontakt med eller nja, hon smsar en hel del men hon har tyvärr inte alla hästar hemma så, vi träffas sällan men vi lever i samma lilla kommun så de går tyvärr inte att undvika henne.

Men en sak kan jag kan lova er att jag vet vad jag ALDRIG skulle utsätta mina barn för.

Ursäkta för ett långt och lite rörigt inlägg! :)

På det stora hela gjorde mina föräldrar massor med rätt som jag är väldigt glad för idag. men det finns några saker som jag vill göra annorlunda för mina barn.

1. Maten. Mamma gillade inte att laga mat och tyckte det var extra tråkigt om vi inte åt, så hela min uppväxt bestod av barnmat i olika former och den utvecklades aldrig med åren så det blev inga smakutmaningar. Även i tonåren fick vi tex köttfärssås gjord på köttfärs, lökpulver (inga bitar) ketchup och grädde. Vi gillade inte sallad så vi fick coctailtomater och gurkstavar. Det tog mig många många år att lära mig att äta en mer varierad kost och uppskatta olika grönsaker, kryddor mm. Min man har som tur är introducerat mig till fantastisk mat från hela världen och idag kan vi resa till andra länder/städer bara för att äta på en viss restaurang.

2. Självförtroende. Jag var ett väldigt tidigt barn. Pratade i långa och tydliga meningar innan 2 års ålder och lärde mig skriva och läsa när jag var 4 år. Jag hade lätt för att lära mig saker och all uppmuntran jag fick fokuserade på hur duktig jag var. Mamma kunde tyvärr också vara ganska snabb på att tala om vad som var fel på mig, tex min usla sångröst, eller min klädstil i tonåren. De plockade också snabbt bort mig från sporter där jag inte var bra på en gång. Än i dag är mitt självförtroende väldigt baserat på att jag är smart och duktig.

3. Curling. Jag blev oerhört curlad under hela min uppväxt vilket har gjort mig ganska lat och bekväm. Eftersom mamma och pappa alltid plockade efter oss så är det inget som sitter i ryggmärgen hos mig så jag har det ofta ganska stökigt hemma.

4. Känslor. Jag är uppväxt i ett väldigt kärleksfullt hem, men vi pratade aldrig om det. Jag visste absolut att mamma och pappa älskade mig hur mycket som helst. Men de visade det mer än de sa det, framförallt när vi blev lite större. Jag har fått öva mycket på att själv sätta ord på mina känslor och våga säga dem högt istället för att bara visa dem.

Känner igen mig så mycket i det där. Själv hade jag en mycket bra uppväxt på alla sätt och vis, och trivs fortfarande tillsammans med mina föräldrar, men om det är en sak som inte var bra så var det att de inte kommunicerade särskilt bra med oss barn. Det var t.ex. ingen som någonsin talade med mig om mammas bröstcancer. Jag kommer ihåg att jag följde med pappa när vi hämtade henne från sjukhuset en gång, och jag såg ju att hon tappade hår och så, men som sagt, det var ingen som talade om det. Jag minns hur en klasskamrat (i mellanstadiet) frågade om min mamma hade cancer -- själv hade jag inte formulerat den tanken! (Nu låter det kanske som jag var helt bakom flötet, men eftersom ingen talade om det kände jag nog att det var så obehagligt eller till och med skamligt, så jag förträngde jag det till stor del.) Antagligen var det så att de skulle ha förklarat om jag faktiskt frågade om det, men eftersom jag inte gjorde det kan jag tänka att de var tacksamma att slippa... Men anledningen till att jag inte frågade var ju att jag skämdes för det! Jag tycker inte man ska lämpa över ansvaret på ett barn att ta upp så svåra saker.

Ett annat närliggande exempel är att de inte var så bra på att fråga hur jag mådde, till exempel hur det var i skolan, om jag trivdes och så -- i själva verket var jag ganska utanför (inte extremt mobbad, men ändå), men det kändes som mina föräldrar snarare ville släta över det. Minns hur jag på kvartsamtalen sa att saker var bättre än de var, eftersom jag inte ville göra mina föräldrar besvikna... (Misstänker så här på äldre dar att de också hade erfarenheter av mobbning från skoltiden, så det spelar nog in.)

Ytterligare ett (pyttelitet) exempel är hur jag som ganska liten (4-5?) blev medtagen till en barnpjäs på teatern. Jättekul tanke, och det hade säkert blivit roligt för mig, om det inte vore för att jag var ledsen och grinig hela kvällen. Jag minns känslan av otrygghet och att jag inte förstod vad som hände när vi var på väg dit. Kanske har jag glömt det, men jag tror inte att de hade berättat för mig innan vad vi skulle göra, eller åtminstone inte på ett sätt som jag förstod.

1. Läxor. När jag hade läxor så sade pappa åt mig att göra läxorna, han erbjöd sig dessutom att hjälpa mig, vilket både och är bra. Problemet var bara att när han väl skulle hjälpa mig så satt han sig inte ner med mig och förklarade utan han tog mina läxor, gick iväg, grumlade själv och kom tillbaka två timmar senare och förklarade lösningen på ett hyffsat lätt tal egentligen. Att hålla sig uppdaterad på vad man gör för matte osv i just den årskursen är ju aldrig fel så att man inte blir helt oförberedd och slösar hela min kväll på att lösa två tal.

2. Det andra pappa gjorde fel var att bli tillsammans med ett styvmonster, hon är betydligt bättre idag. men när vi var barn så var hon hemsk. Låtsades vara trevlig men kallade oss fula och feta och lät oss inte äta oss mätta osv så fort pappa gått.

3. Städning - Felet är att styvmonstret vingade oss att städa jämnt, det är bra att barn får lära sig hur man städar och man kan göra det på ett roligt sätt, som pappa gjorde när vi var små. Han satte på musik och sen hade vi en dans - städ dag, eller vi fick stå med och diska eller laga mat och hade kul. Men våran styvmor tvingade mig att diska för hand varje dag trots att vi hade diskmaskin, hon lät oss barn vara små slavar. Hon hade smuts fobi så hon städade jämnt med, men det var inte ok att låta hennes fobi gå ut över oss. Många gånger fick jag sitta och plugga vaken på natten för att jag städat hela dagen och inte hunnit plugga.

4. Mamma kan vara lite väl överbeskyddande ibland, och lite väl naiv. Det känns ibland som att hon har levt ett väldigt skyddat liv och inte upplevt så mycket själv vilket gör att man vet mer än henne i många utav livets situationer. Hon är hemskt lättlurad vilket min lillasyster har utnyttjat till fullo genom åren. Den överbeskyddande delen från henne balanserar henne när vi talar om min lillasyster, men för mig själv och min stora syster som varit skötsamma så är det mest bara störigt.

En bra förälder tycker jag har koll, kan vara både vän och förälder. är hjälpsam bryr sig, och älskar sin son eller dotter och både visar det och säger det. En bra förälder vet när det är tryggt att släppa taget och kanske låta 15-åringen åka själv utomlands på en studieresa, och vet skillnaden när 16-åringen far iväg på en fest resa med kompisarna och dricker drinkar hon inte vet vart de kommer från. En bra förälder är uppdaterad i barnets liv, både gällande läxor, händelser, kompisar och ja det mesta. De tjatar inte mer än nödvändigt, de tänker på sina barn innan de inleder en ny relation. De bryr sig om att lära känna barnets vänner, och de lägger sig inte i alla barnets lösa förbindelser där de bara blir pinsamt om föräldern går fram.