Hon fanns aldrig för mig när jag behövde prata, om jag var ledsen, arg. Hon valde att inte hjälpa mig då jag blev mobbad i skolan. När vi grälade och hennes ord tog slut så slog hon antingen under bältet eller så fick jag stryk.
Hon respekterade mig aldrig.
Om jag ska nämna pappa också så var min mammas sätt att behandla mig rent av kärleksfullt vid en jämförelse.
Hon slog mig aldrig men misshandlade mig psykiskt. Jag var dum i huvudet istort sett dagligen. Han överbeskyddade mig pga min sjukdom. Var jag inte hemme säg klockan 17, utan kom hem 17.01 så var han redan ute med bilen och letade. Jag kommer aldrig att kunna se det som en kärleksfull handling för det var rent psykiskt väldigt stressande och det gick/går aldrig ihop för mig hur han kunde göra så. Inte heller han hjälpte mig med mobbingen. Han blev mobbad själv så jag förstod aldrig hur han bara kunde stå och se på.Han var/är aldrig lojal mot mig. Hade ett jobb och han kände min chef. Chefen blåste mig på pengar vilket jag påpekade både för chefen och pappa. Pappa blev skit-förbannad och menade på att jag snackade skit och var...dum i huvudet.
Om hans flickvänner behandlade mig illa så tog han aldrig mitt parti utan stod på deras sida.
Jag har i vuxen ålder insett att han inte har en ryggrad alls. En feg konflikträdd liten människa.
Kommer aldrig kunna reda ut detta för han kan inte ta att jag pratar om det.