Vad gjorde din mamma för fel? Uppfostran.

Min mamma skällde på mig hela tiden. Vansinnesutbrott flera gånger om dagen (om skitsaker som att jag ställt skorna fel i hallen, hade en liten fläck på tröjan, råkade lämna en fläck på diskbänken). Jag var livrädd för henne. Vågade aldrig säga eller göra något och försökte alltid göra mig så osynlig som möjligt.
Jag var det usla substitutet för ett annat barn som dog, så ingenting jag gjorde var tillräckligt bra. Hon brukade få mig att må dåligt med flit för att straffa mig för det. Gjorde äcklig mat som hon visste att jag inte gillade och tvingade mig att äta stora portioner. Fick gå och lägga mig kl 7 ända tills jag gick i högstadiet. Fick aldrig nya fina kläder (om jag fick fina kläder i t.ex. födelsedagspresent tog hon ifrån mig dessa). Hånade mitt utseende oavbrutet, tills jag till slut utvecklade ätstörningar. Tog ifrån mig mina få ägodelar eftersom jag inte förtjänade dom (om jag fick en fin docka ställde hon den t.ex. på en hylla och lät mig inte ta på den en enda gång). Jag fick inte ta hem kompisar eller gå till andra. O.s.v.

Och nu idag, när jag är vuxen (och fortfarande lider av det) vill hon släta över allt, så att vi ska ha en bra relation. Usch!

Mina föräldrar gjorde inga fel enligt mig. Klart man blev ledsen om man inte fick godis när man ville, men skulle man fått det skulle man ju rulla fram idag Som förälder måste man ju säga nej ibland och som barn måste man inse att man inte alltid kan få som man vill. Dom har däremot aldrig någonsin sagt nej till mig om jag velat sova hos dom, det skulle dom inte göra nu heller fast jag är 22, haha

Näe jag har verkligen försökt tänka efter om jag tycker att de hade kunnat göra nånting annorlunda men jag kommer inte på nånting Så hoppas jag blir en lika bra förälder som mina varit

Det är ganska många saker. Jag och min syster skulle städa hela lägenheten på helgen(mamma var sjukpensionär och hemma hela dagarna) och diska på kvällen efter skolan.
Gjorde vi inte våra sysslor drog mamma 500 kr från barnbidraget.
När mitt skrivbord var för stökigt slet hon ut alla lådor och slängde allt innehåll på golvet och hotade att hämta en sopsäck och kasta allt jag ägde.
Fick en gång en örfil och sa åt mamma att "slå mig igen då om du vågar". Då tvingade hon mig att skölja ur munnen...
När mamma blev arg var det inte bara att hon var "lite sur" utan hon kunde både skrika i högan sky och kasta saker omkring sig.
Har många gånger fått höra att "duger det inte att bo här kan du flytta hem till din pappa" (vi har ingen kontakt med vår pappa p.g.a misshandel m.m)
Har fått höra "Dra åt helvete", "Jag vill inte se dig mer", "Gå och dränk dig", "Jag har kämpat för er i rätten, nu ska jag leva mitt liv" med mera...

I grund och botten kan jag säga att är det något som jag absolut inte vill att mina barn ska känna, så är det otrygghet, ledsamhet och att inte vara något värd ett piss.

Min syster som har Downs syndrom och autism fick mycket mer uppmärksamhet och tid än mig. Samtidigt kan jag knappast se hur de kunde skött det annorlunda, så det är något som har gjort mig ledsen men inte något de har gjort fel.

Ibland har dom väl snäst av en så man blivit ledsen, förmodligen när de varit trötta/ledsna själva.

Jag är ledsen för att min mamma aldrig stod på min sida om någon var dum eller något var jobbigt i skolan utan det var alltid mitt ansvar och ytterst mitt eget fel på något sätt.

Och jag tycker att de stundtals har haft orimligt höga krav på mig.

Men överlag tycker jag att jag har haft kärleksfulla och bra föräldrar som lyckats väldigt bra med tanke på de tuffa förutsättningarna med syrran.

När man blev slagen/dragen i nackhåret när man varit olydig.

Som rubriken lyder; Vad gjorde din mamma (eller pappa) för fel när du var liten? Hon misshandlade mig och mina syskon fysiskt och psykiskt. Det gjorde min pappa också.

Vad blev du ledsen över? Kommer du ihåg om du var ledsen för att du inte fick sova hos dina föräldrar? Var du ledsen om du inte fick godis när du ville? Jag blev ledsen för att min pappa var alkoholist och för att min mamma var så arg hela tiden. Såhär i efterhand, som vuxen, är jag arg för att ingen gjorde något. Detaljer som att jag skulle ha blivit ledsen för att inte att fått godis känns som petitesser i sammanhanget.

Vad kommer ni ihåg från eran barndom? Bråk, fylla och några ljusglimtar. Ljusglimtarna uppkom främst då jag umgicks med mina föräldrar och utomstående (då "vågade" inte mina föräldrar göra något.).

Anledningen till att jag vill veta är att jag inte vill göra samma misstag. När kände ni er kränkta? Ledsna? Övergivna? Jag tror att det är lättare att göra rätt som förälder, än att göra fel. De flesta föräldrar lyckas bra. Jag tror det är viktigt att som förälder inse sina begränsningar. Det är inte farligt att säga "Nu behöver jag avlastning, jag orkar inte mer just nu".

---

Jag försökte "feta" alla ts frågor men det ville inte FL, därför fick jag kursivera hälften (ville bara förklara att det inte finns något syfte med vilka frågor som är kursiverade/fetstil och vilka som inte är det).

Min mamma gav mig dålig självkänsla och självförtroende genom att hela tiden trycka ner en och det gör jag inte med min dotter idag. Och sedan min pappa var för överbevakande och är fortfarande lite jobbigt faktiskt.

Min pappa särbehandlade mig och min syster å det grövsta. Han satte henne på piedestal medan han behandlade mig som om jag var nån slags pestsmitta. Han tryckte alltid ner mig, tyckte det var ok att andra var elaka mot mig och var våldsam mot mig.
Han lärde min syster allt om livet, medan han tyckte att jag var så värdelös så det var ändå ingen idé att jag försökte mig på nånting, för jag kunde ändå ingenting, sa han.
Detta förde med sig att jag fick över lag dåliga betyg i skolan eftersom jag inte gick in för att lära mig pga att pappa alltid sa att det inte var nån idé att jag ens försökte.

Än idag har jag svårt att ta åt mig äran när jag gjort något bra. Det senaste jag gjorde var att tacka min lärare för att jag fick MVG på en uppgift.    

Dessutom var min mamma svårt deprimerad under hela min uppväxt

Det där känns verkligen igen. Men istället för att ge upp blev jag tvärtom. Ansträngde mig mer för att vara "ok". Idag är jag disputerad och inte ens nu tycker mina föräldrar att är duktig.
Jobbar fortfarande massor på att inte lägga hela min självkänsla i vad jag presterar - det kommer aldrig att vara tilräckligt bra ändå.
Min självkänsla som 30-åring är verkligen 0. Känner mig som en stor bluff, både i mina relationer och på mitt jobb. Det är bara en tidsfråga innan folk kommer att upptäcka hur värdelös jag är och överge/sparka mig.

Det är så hemskt vilka djupa skador uppväxten kan ge!
Jag ser mina kollegor och det är så lätt att se vilka som blev bekräftade som små och vilka som var som jag.