Vad gjorde din mamma för fel? Uppfostran.

Min mamma skällde på mig hela tiden. Vansinnesutbrott flera gånger om dagen (om skitsaker som att jag ställt skorna fel i hallen, hade en liten fläck på tröjan, råkade lämna en fläck på diskbänken). Jag var livrädd för henne. Vågade aldrig säga eller göra något och försökte alltid göra mig så osynlig som möjligt.
Jag var det usla substitutet för ett annat barn som dog, så ingenting jag gjorde var tillräckligt bra. Hon brukade få mig att må dåligt med flit för att straffa mig för det. Gjorde äcklig mat som hon visste att jag inte gillade och tvingade mig att äta stora portioner. Fick gå och lägga mig kl 7 ända tills jag gick i högstadiet. Fick aldrig nya fina kläder (om jag fick fina kläder i t.ex. födelsedagspresent tog hon ifrån mig dessa). Hånade mitt utseende oavbrutet, tills jag till slut utvecklade ätstörningar. Tog ifrån mig mina få ägodelar eftersom jag inte förtjänade dom (om jag fick en fin docka ställde hon den t.ex. på en hylla och lät mig inte ta på den en enda gång). Jag fick inte ta hem kompisar eller gå till andra. O.s.v.

Och nu idag, när jag är vuxen (och fortfarande lider av det) vill hon släta över allt, så att vi ska ha en bra relation. Usch!

Min mamma gav mig dålig självkänsla och självförtroende genom att hela tiden trycka ner en och det gör jag inte med min dotter idag. Och sedan min pappa var för överbevakande och är fortfarande lite jobbigt faktiskt.

Det där känns verkligen igen. Men istället för att ge upp blev jag tvärtom. Ansträngde mig mer för att vara "ok". Idag är jag disputerad och inte ens nu tycker mina föräldrar att är duktig.
Jobbar fortfarande massor på att inte lägga hela min självkänsla i vad jag presterar - det kommer aldrig att vara tilräckligt bra ändå.
Min självkänsla som 30-åring är verkligen 0. Känner mig som en stor bluff, både i mina relationer och på mitt jobb. Det är bara en tidsfråga innan folk kommer att upptäcka hur värdelös jag är och överge/sparka mig.

Det är så hemskt vilka djupa skador uppväxten kan ge!
Jag ser mina kollegor och det är så lätt att se vilka som blev bekräftade som små och vilka som var som jag.

Min mamma tjatade alltid om barnen i Afrika när jag inte åt upp maten, vilket resulterade i ätstörningar senare.
Hon hotade med att pappa skulle ge mig stryk när han kom hem från jobbet, för minsta lilla sak, som tex att ett tuggummi hade fastnat i kläderna och liknande (nåt han aldrig gjorde)
Hon hotade också med att hon skulle ringa barnavårdsnämnden och att dom skulle komma och hämta mig om jag gjorde nåt jag inte fick, och att hon skulle ringa jultomten så att jag skulle bli utan julklappar.

Ja det var mycket hot om hemska saker ( i ett barns ögon) och jag har tagit lärdom av det och inget av detta ska mitt barn utsättas för.

 

Örfilar, drag i öronen, dask i baken

Mina vänner fick aldrig sova över,jag fick aldrig följa med vänner och bada tex, utan skulle alltid passa min yngre bror. Ett helt sommarlov gick åt helvete för att jag skulle passa honom hela tiden medan hon ägnade sig åt sin älskare (fy fan)

Pikar om att jag "gick fel", slängde med benen. Var lång och smal och hade svårt att få med mig benen på ett normalt vis, detta växte bort såklart men än idag så kollar jag hela tiden att jag inte går fel.

Jag blev tvingad att äta upp all mat, ibland fick jag sitta i flera timmar vid matbordet, det hände att jag kräktes av ren ångest.

 

I min mammas fall är nog snarare frågan vad gjorde hon egentligen rätt? 

hotade att lämna bort mig när jag var envis och jobbig. ibland ringde pappa till någon och jag minns hur ledsen jag blev o grät..kan inte beskriva känslan i ord.. jag sa nångång att jag trodde inte han pratade med någon på riktigt, vardå han räckte över mig luren och jag hörde en mansröst....

sen minns jag att jag alltid blev jämförd med andra, och kände att jag inte dög.

-det sista bär jag med mig så mycket idag!

när jag grät såblev han ännu argare o sa till mig att vara tyst och sluta gråta för han orkade inte höra..

När barna ber om råd, lägg fram din åsikt, med se till att det är DERAS egna beslut som gäller..

Jag kan än idag knappt handla något utan mammas tillåtelse, så som kläder, möbler, ny bil mm

Det är ett elände att känna att mamma har sååå stor "bestämmanderätt" i ens liv när man passerat 30 års ålder!

Och även om dom inte gör som du tycker är bäst, stötta dom i deras beslut!!

Hon antog jämt att jag hittade på allt jäkelskap bara för att jag var äldre än min syster. Jag fick ta fruktansvärt många straff  för saker jag var oskyldig till.