Vad gjorde din mamma för fel? Uppfostran.

Jag kan inte komma ihåg några större oförrätter, men däremot led båda mina föräldrar av dålig hälsa och var lite olyckliga på grund av detta. Jag har därför lovat mig själv att jag ska ta hand om min hälsa, och även se till att även vi föräldrar får utrymme att må bra. Jag tänker t.ex. inte skjutsa barn till träning 7 dagar i veckan och ALDRIG ha någon egentid. Mina föräldrar skjutsade inte mig någonstans som det gick att cykla till t.ex., och det är knappast något jag lidit av.

Slog mig. Drog mig i håret så att hår med tillhörande skinn i hårbotten släppte.
Kallade mig för div. mindre trevliga saker.
Sa att jag var tjock och köpte WW mat (vilket till slut resulterade i ätstörningar - som hon tyckte var bra, för jag blev ju smal...).
Gick inte emellan när pappa blev arg. Sa ex. inte en enda jävla grej den gången pappa sparkade mig på benet så jag inte kunde gå på två veckor (och varför reagerade inte skolan??)
Jag fick aldrig höra att jag var älskad. Fick bara höra att jag var duktig när jag vann eller var bäst. Ett fel på ett prov och jag fick skäll för att jag hade ett fel... Jag var långdistanslöpare, men ställde en gång upp i kortdistans. Och kom tvåa. Och fick skäll.
Hon lyssnade aldrig när jag behövde prata.
Hon stöttade inte mina fritidsintressen. En gång på sex år tittade hon när jag red.

Det är svårt att inte vara en bättre mamma än min mamma.

Jag har idag uselt självförtroende, tror att jag är kass om jag inte kan allt perfekt (Nu ny på jobbet, tror att jag måste kunna lika mkt som de som jobbat där längre än jag levt), jag mår dåligt rent allmänt och skulle väl egentligen behöva en time out från tillvaron, ett par terapitimmar och en slagpåse.

Lyssna, var ärlig. Kränk inte. Slå inte. Se barnets förutsättningar och beröm utifrån dem - har barnet gjort sitt bästa så är det bra! Lägg tid på dig själv så du orkar. Se till att ta lite egentid - du är värd det.

Mina föräldrar älskar mig och jag älskar dom. Vi har en riktigt bra relation. Däremot så har jag gått i terapi ett flertal gånger och där har mycket kommit fram som legat under ytan, klyschigt nog. Från min barndom minns jag nästan bara att de aldrig orkade med mig eller hade tid för mig. De ville aldrig vara med mig, hitta på saker och jag har inte många minnen av att de faktiskt lekte med mig. Undanknuffad kände jag mig.  Jag förstår att vuxna inte tycker det är roligt att leka, jag tycker inte det. Däremot finns det saker man ändå kan göra tillsammans med barn som är givande för både vuxna och barn. Jag kommer att ge mina barn tid, och känna sig sedda, ifall jag får några.

Mina föräldrar gjorde det "felet" att laga flera olika rätter varje dag till middag så det skulle "passa" alla... Istället för som jag gör laga en rätt och duger den inte så får man väl vara utan... (med undantag om jag och sambon lagar till något vi vet inte passar en 1-4 åring typ , nu kommer jag inte på något som inte 4 åringen äter, men vissa köttet äter inte dottern då hon har så lite tänder än, då får hon annan mat ist)..||||..... mina föräldrar sa aldrig att dem älskade mig , vad jag kan minnas. Aldrig!! Jag säger det till mina barn varje dag och visar att jag menar det med, detsamma gäller min sambo som inte heller fick höra det, men nu ändå visar sina barn det, våra barn...||||.... ja ett litet fel min pappa gjorde, som då han var ung (innan mig) var duktig på fotboll,.. Han ville till varje pris att jag skulle spela fotboll och bli bäst, och jg älskade verkligen att spela, jag var väl ingen stjärna som skulle platsa i toppen, men ett tag hade jag med match 11 pass med fotboll/match/gympa på skolan i veckan, ska jag säga att jag blev slut?! Ja, pappa var tränare med för laget upp till 11 manna fotbollen började, och då vi inte tränade med laget så tyckte han om att se att jg tränade fotboll med grabbarna i klassen, på fritiden... Ja jag älskade fotboll och försökte verkligen bli bäst, och det gick bra för mig, dock kom barnen ivägen vid 19 års ålder och jag valde att avsluta min karriär;p..... Jag hoppas mina barn väljer att sporta, gärna fotboll. Men jag kommer aldrig att försöka driva dem om dem verkligen inte ner om min hjälp.

Skrev nr 320...glömde en sak, då jag var upp till 16 år var jg ganska stor. 63 kilo till 160 lång. Hade nog vägt så sedan 14-15 års ålder, men aldrig tyckt att jag var jätte stor då jg fick fina komplimanger av miljarder pojkar/killar/vuxna... Dick minns jag en kväll då jag beställt kebab tallrik att min bror o pappa ser på mig och säger - vilka stora armar du börjar få.... | min bästa vän sa ett tag tidigare att jag var rund, alltså inte på ett elakt vis men iaf~|... efter det fik jag ner till 46 kilo och fick ist höra, vad smal du är, gå upp i vikt!!.. Känns som de aldrig var nöjd, ja fick bulimi som senare blev anorexi... Idag mår jag bra, kallar mig nykter anorektiker som är en kamp i sig varje vecka, dag ibland.. Jag väger 48 kilo idag och känner mig vacker, Dick har jag en mamma som påpekar vad hemsk jag ser ut. Livet leker;)

Det var många fel i min barndom alkolistpappa som inte gav oss mat, agade osv osv osv.
Men om jag tänker på såna lite mindre grejer som jag kan tänka mig att du är ute efter, att inte göra själv:

Pappa, farmor och vuxna runt om mig kunde ofta säga "Nu får du vara tyst, dom vuxna pratar nu" Det resulterade i att jag knappt öppnade munnen runt dom vuxna eftersom det kändes som att jag bara var i vägen och inte värd att lyssna på.

Pappa favoriserade mig eftersom jag var väldigt lugn och snäll till skillnad mot mina vilda, rebelliska syskon. Det gav mig otroligt dåligt samvete gentemot mina syskon. Försökte vara alla till lags.

Min mamma gjorde inte så många fel när vi var små, hon gjorde verkligen sitt bästa. Dom enda gånger jag kände mig sviken av henne som liten var om hon glömde bort att krama mig godnatt (det hände en gång), eller en gång när hon glömde ge mig sista slurken av någon dryck hon hade lovat mig. Jag var väldigt inåtvänd och blev vid såna tillfällen bara tyst, ledsen och satte mig i ett hörn. Kände mig bortglömd.

Kan dock tänka mig att ett "vanligt" barn som är trygg och glad inte skulle bli så ledsen över såna saker jag blev ledsen för, kanske skrika och bli ledsen men endå veta att h*n är älskad och glömma bort det ganska snabbt igen.

Min mamma var och är en martyr. Usch!
Hon har haft anorexia som ung (säger hon iaf..) och jag har ständigt fått höra under uppväxten att jag skapassa mig för att bli tjock. Åt jag något onyttigt så påpekade hon direkt: tre sekunder i munnen, tre timmar i magen och hela livet på arslet. Mycket sånt...Hon tog aslrig hand om mig när jagvar sjuk, det gjorde min bonuspappa (som är väldens bästa!) Min mamma har många goda sidor, jag älskar henne - men jag vill INTE vara som hon... Hon är dominant.

Jag kände aldrig att jag kunde prata med min mamma om killar, mens osv - det ser jag till att mina barn kan.

Min mamma hade en period där jag märkte att hon blev såhär m ot mina barn (annars är hon underbar med dem). Få kommenterade hon tex att alla skulle skratta åt **** för att hon inte kunde cykla osv. Kanske inte låter superfarligt men för mig är det sånna kommentarer som gjort mig lite skygg.. Jag markerade direkt att man inte behandlar mina barn på det viset!

Jag älskar som sagt min mamma och jag kan se varför hon på det här sättet, det finns orsaker. Hon är en bra mamma till vuxna barn, och en bra mormor. Hon ställer upp väldigt mycket, jag antar att hon kompenserar.. Vi har aldrig pratat om hur det var när jag var yngre, känner inte att det behövs.

Min uppväxt har inte varit den bästa, men samtidigt skulle inte jag vara den jag är om jag inte växt upp så heller. Jag kommer inte ihäg att mina föräldrar sa att dom älskade mig, fick knappt någon närhet alls. i tonåren fick jag ofta höra hur jobbig jag var m m. Jag fick nästan allt jag pekade på, men det jag saknade mest av allt var föräldrar som visade att dom älskade mig. Nu har jag själv barn och jag talar ofta om hur mycket jag älskar dom..

Min mamma var ensamstående och skötte allt i hushållet perfekt. Jag fick bra och näringsrik mat på regelbundna tider och hemmet var perfekt städat. Ett ordningssamt hem och en skötsam, strävsam och ordningssam mamma. Hon gjorde allt det ytliga "rätt". Vi hyrde lantställe och åkte på lite semesterresor på somrarna. Jag fick ha fritidsintressen (ridning) och fick åka på språkresa och sådant. Jag fick julklappar på julen och ett pyntat hem. Hon drack aldrig alkohol.

Däremot gjorde hon ett par ganska stora fel. Hon involverade aldrig mig i hushållets rutiner. Hon gjorde allt och hon tyckte nog att jag skulle vara ett barn och inte bekymra mig. Hon bäddade min säng, städade mitt rum, diskade, ja t o m plockade hon bort min tallrik från bordet så fort jag ätit färdigt. Detta har medfört att jag har jättesvårt att få till städningen i mitt eget hem nu när jag är vuxen.

Sedan sa hon, såsom så många andra i den generationen, aldrig att hon älskade mig. Vi var aldrig förtroeliga. Vi pratade inte om saker alls, mer än praktiska saker - vart jag ville resa, eller hur dags ridningen började eller vilka jeans jag skulle ha. Vi guidade mig inte i livet. Berättade inte hur livet fungerar. Inget om arbetslivet, inga tips, ingen vägledning, ingenting. Det var jättejobbigt att lära sig själv hur livet fungerar, väldigt sent i livet. Hon förberedde mig inte på vuxenlivet alls. Hon gav mig inga värderingar. Pratade inte om sådant alls.

Min barndom bestod av att rita, sjunga, dansa, skriva etc. Leka och pyssla med saker. När jag blev lite äldre kunde hon fälla någon kommentar ibland som att "kan du aldrig hjälpa till?". Men vaddå, jag var ju inte van att behöva göra nånting. Jag var mer som ett husdjur som cirkulerade omkring där hemma.

Senare i tonåren blev det en väldigt dålig relation mellan oss av allt detta. Hon hade nog inbillat sig att vi var nära varandra och att allt var frid och fröjd, men vi hade ju aldirg pratat påriktigt. Hon hade aldrig frågat om vänner eller något, så när jag skaffade pojkvän kändes det sååå fel att prata förtroeligt med henne. Jag var väldigt hemlig och hon blev väl lite frustrerad att hon inte visste något, och inbillade sig en massa. Hon visste ingenting om mig, inget om mitt känsloliv. Jag berättade inte ens vad jag pluggade på universitetet, så dålig kontakt hade vi ett tag.

Det blev dålig stämning eftersom hon tyckte alla val som jag gjorde i tonåren var helt förkastliga - att jag var hopplös. Men jag var tvungen att gå den långa vägen med allt och lära mig, eftersom hon inte förberett mig på någon eller givit mig några som helst tips eller guidning.

Jag har haft en bra och lycklig barndom, men det finns några saker som jag aldrig någonsin tänker utsätta mina barn för.

Jag var mycket kräsen som barn och att om och om igen tvingas att äta upp mat som nästan fick mig att kräkas för att jag tyckte det var så fruktansvärt äckligt är verkligen något som har satt spår hos mig. Jag har fortfarande svårt för att äta en hel del maträtter pga barndomsminnen. De trodde bara att jag var tramsig. Mina barn tvingas aldrig att äta mat, men jag vill gärna att de smakar innan de säger att det är äckligt.

Mina föräldrar sa aldrig att de älskade mig, de pratade aldrig förtroligt med mig och undrade hur jag mådde eller vad jag tyckte och tänkte. Aldrig. När jag fick mens sa min mamma "det finns bindor på toaletten", när jag fick min första pojkvän sa hon "jag bokar en tid på ungdomsmottagningen så du kan få p-piller" och när jag som 17-åring blev gravid sa hon "det är lätt fixat". Aldrig en enda fråga om hur jag ville ha det eller om jag undrade något. Hon har alltid antagit att det hon gör och tycker och tänker är rätt och att jag givetvis vill ha det som hon har det. Jag mår än idag fruktansvärt dåligt över min mammas agerande då jag blev gravid som 17-åring och hon beslutade att jag skulle göra abort när jag ville behålla barnet.

Min pappas stora misstag under min uppväxt var att han helt enkelt inte var närvarande. Han jobbade alltid och mina minnen av honom är när han kommer hem ifrån en av sina resor med fina leksaker. Jag har inga minnen av att han spenderade tid med oss barn eller ens pratade med oss om något som vi var intresserade av.

Hon betalade mig för att jag skulle prestera bra i skolan. Dvs. för varje MVG i grundskolan/gymnasiet så fick jag 500 kr. Jag behövde alltså inte hitta någon inre motivation när jag presterade vilket jag tror ligger mig lite till last nu.

Men annars har hon varit och är den bästa mamman i hela världen som jag alltid får höra är så gullig, varm och go!