Vad gjorde din mamma för fel? Uppfostran.

Min mamma skällde på mig hela tiden. Vansinnesutbrott flera gånger om dagen (om skitsaker som att jag ställt skorna fel i hallen, hade en liten fläck på tröjan, råkade lämna en fläck på diskbänken). Jag var livrädd för henne. Vågade aldrig säga eller göra något och försökte alltid göra mig så osynlig som möjligt.
Jag var det usla substitutet för ett annat barn som dog, så ingenting jag gjorde var tillräckligt bra. Hon brukade få mig att må dåligt med flit för att straffa mig för det. Gjorde äcklig mat som hon visste att jag inte gillade och tvingade mig att äta stora portioner. Fick gå och lägga mig kl 7 ända tills jag gick i högstadiet. Fick aldrig nya fina kläder (om jag fick fina kläder i t.ex. födelsedagspresent tog hon ifrån mig dessa). Hånade mitt utseende oavbrutet, tills jag till slut utvecklade ätstörningar. Tog ifrån mig mina få ägodelar eftersom jag inte förtjänade dom (om jag fick en fin docka ställde hon den t.ex. på en hylla och lät mig inte ta på den en enda gång). Jag fick inte ta hem kompisar eller gå till andra. O.s.v.

Och nu idag, när jag är vuxen (och fortfarande lider av det) vill hon släta över allt, så att vi ska ha en bra relation. Usch!

Det där känns verkligen igen. Men istället för att ge upp blev jag tvärtom. Ansträngde mig mer för att vara "ok". Idag är jag disputerad och inte ens nu tycker mina föräldrar att är duktig.
Jobbar fortfarande massor på att inte lägga hela min självkänsla i vad jag presterar - det kommer aldrig att vara tilräckligt bra ändå.
Min självkänsla som 30-åring är verkligen 0. Känner mig som en stor bluff, både i mina relationer och på mitt jobb. Det är bara en tidsfråga innan folk kommer att upptäcka hur värdelös jag är och överge/sparka mig.

Det är så hemskt vilka djupa skador uppväxten kan ge!
Jag ser mina kollegor och det är så lätt att se vilka som blev bekräftade som små och vilka som var som jag.

Men hur kunde du förlåta honom och gå vidare?
Jag önskar inget hellre än att ha en bra relation till mina föräldrar, men jag kan liksom inte bara släta över allt som har hänt.
Har du fått en uppriktig ursäkt t.ex.?

Jag antar att jag är en svagare person.
Jag kan liksom inte gå vidare och respektera mamma om hon inte ens kan erkänna hur illa hon behandlade mig. Det är helt uppenbart att hon mådde jättedåligt; hon behandlades lika illa själv som barn och förlorade ett barn och bearbetade det - men likväl förstörde hon min uppväxt och jag vill åtminstone ha en liten rannsakan.
Jag kan inte förlika mig med att det är min uppgift att bearbeta allt, förlåta alla, ha överseende - och låta de andra bara skörda frukterna av det. De ska också ta itu med skiten om det ska upplevas genuint. Jag antar att jag vill ha lite upprättelse.

Är du inte rädd för att han ska få återfall?
Fast du kanske är bättre på att hantera sånt nu. Du verkar ju ha bearbetat saker väldigt bra!

Mina föräldrar var inte så engagerade i mig, och mycket var på deras vilkor. Kommer t ex ihåg att mina födelsedagspresenter inte brukade vara inslagna och att de aldrig sjöng för mig på morgonen när jag fyllde år. Har aldrig gjort peppakakor och julgodis med mina föräldrar (löjligt, men det gjorde ont att aldrig få göra det som barn.....) Jag spelade badminton i 6 år som tonåring, de såg inte en enda match......De brydde sig inte om om jag gjorde mina läxor (vilket jag inte gjorde och hamnade lite efter i skolan) samt att de kallade mig ungjävel ganska ofta mm.  Min mamma har aldrig sagt att hon älskar mig. De gav en stor flaska vin när jag var 15 år.... Att göra så här finns inte i min värld att jag skulle göra mot mina barn. 

 Kanske låter som ganska banala saker men det sitter fortfarade kvar som små små taggar i hjärtat. Fast de tar igen det som mormor och morfar och är väldigt engagerade i min son och behandlar honom som en prisn. Tur är väl det.

Joda, det kan man.. Jag var misshandlad bade fysiskt och psykiskt under min uppvaxt, stack hemifran 16 ar gammal.. Hade 0 kontakt i 10 ar, sen kom mor min inlallandes, bad om forlatelse, och jag forlat.. 10 ar senare brot jag for gott med henne igen, for hennes ursakter var bara skadespeleri for galleriet.. Sa visst kan man forlata, visst kan man komma vidare, MEN tyvarr finns risken att det blir som i mitt fall, och som landet ligger nu sa kommer vi aldrig mer att ha kontakt, da jag gor allt for att "forsvinna" sa hon inte ska kunna finna mig och forsoka fa plats i mitt liv igen.. Jag vill verkligen inte veta av henne nagot mer...

Well min mamma hotade ofta med stryk (två uppskrämmda fågelungar i ett soffhörn verkade hon gå igång på)

Skämmde ut mig o min syster genom sina kläder eller att hon inte tog hand om sin hygien

favoriserat min syster

aldrig åkt på semester

Rökte bakom ryggen på mig o syster i 10 år

Samlade på katter i vår tvättstuga

Lät vår tvättmaskin vara trasig i 7 månader (föreställ er själva)

stulit allt från våra bankböcker flera gånger

ljugit rakt upp i ansiktet

Hotat/skrämt

Men det värsta o bland de starkaste minnena är då hon tvingar med hot att jag ska äta upp en tallrik stuvade morötter, jag är ca 5 år o får inte gå från stolen, kissar på mig o gråter flera timmar. Pappa kommer hem kl 17 o lyfter upp mig från stolen (tror i efterhand att det var då han bestämde sig för att lämna min mamma).

Min mamma har varit allt en mamma inte ska vara.

Ett råd till er där ute som är föräldrar, tvinga ALDRIG era barn att ens smaka om de upplever obehag. De kommer smaka tids nog, gör de inte det är det ingen katastrof.

Slog mig. Drog mig i håret så att hår med tillhörande skinn i hårbotten släppte.
Kallade mig för div. mindre trevliga saker.
Sa att jag var tjock och köpte WW mat (vilket till slut resulterade i ätstörningar - som hon tyckte var bra, för jag blev ju smal...).
Gick inte emellan när pappa blev arg. Sa ex. inte en enda jävla grej den gången pappa sparkade mig på benet så jag inte kunde gå på två veckor (och varför reagerade inte skolan??)
Jag fick aldrig höra att jag var älskad. Fick bara höra att jag var duktig när jag vann eller var bäst. Ett fel på ett prov och jag fick skäll för att jag hade ett fel... Jag var långdistanslöpare, men ställde en gång upp i kortdistans. Och kom tvåa. Och fick skäll.
Hon lyssnade aldrig när jag behövde prata.
Hon stöttade inte mina fritidsintressen. En gång på sex år tittade hon när jag red.

Det är svårt att inte vara en bättre mamma än min mamma.

Jag har idag uselt självförtroende, tror att jag är kass om jag inte kan allt perfekt (Nu ny på jobbet, tror att jag måste kunna lika mkt som de som jobbat där längre än jag levt), jag mår dåligt rent allmänt och skulle väl egentligen behöva en time out från tillvaron, ett par terapitimmar och en slagpåse.

Lyssna, var ärlig. Kränk inte. Slå inte. Se barnets förutsättningar och beröm utifrån dem - har barnet gjort sitt bästa så är det bra! Lägg tid på dig själv så du orkar. Se till att ta lite egentid - du är värd det.

Skrev nr 320...glömde en sak, då jag var upp till 16 år var jg ganska stor. 63 kilo till 160 lång. Hade nog vägt så sedan 14-15 års ålder, men aldrig tyckt att jag var jätte stor då jg fick fina komplimanger av miljarder pojkar/killar/vuxna... Dick minns jag en kväll då jag beställt kebab tallrik att min bror o pappa ser på mig och säger - vilka stora armar du börjar få.... | min bästa vän sa ett tag tidigare att jag var rund, alltså inte på ett elakt vis men iaf~|... efter det fik jag ner till 46 kilo och fick ist höra, vad smal du är, gå upp i vikt!!.. Känns som de aldrig var nöjd, ja fick bulimi som senare blev anorexi... Idag mår jag bra, kallar mig nykter anorektiker som är en kamp i sig varje vecka, dag ibland.. Jag väger 48 kilo idag och känner mig vacker, Dick har jag en mamma som påpekar vad hemsk jag ser ut. Livet leker;)

Vad många som beskriver sin barndom...TACK!! Det glädjer mig också att ni verkar vara mycket bättre föräldrar själva. Att det inte stämmer att blir man slagen så slåss man!!!!

*stryrkekramar* till alla som haft det svårt.

Jag har själv växt upp med en pappa som var alkoholist.

Tur det. Själv hade jag det "halvjobbigt" med alkoholismen i familjen, har aldrig blivit slagen eller så, bara sviken känns det som. Har ni fått jobba för att bli starka eller kommer det bara??

Ja, det var ju inte så nice kanske. Men min infektionsläkare till pappa och iva-syrra till mamma berättade att det var den bästa metoden, jag litade på dem och nu vet jag att det dessvärre fortfarande är det bästa. Inget är lika exakt som tempen i ändtarmen. 

Lite rörigt, men jag ser chansen att skriva av mig och jag tar den:

Min mamma rökte hasch inomhus, rökte cigaretter inomhus, drack för mycket och städade för lite. Slogs och bråkade med min styvfar, som till slut flyttade "lämnade mig" kvar med mamma. 

Jag fick leka med en haschvåg som alltid stod framme.

Vi hade det snuskigt och dammigt hemma och man var alltid tvungen att lukta på allt för att se om det luktade kattkiss eller inte, det gjorde det oftast...

Saken är att jag insåg inte allt det här, förrän i vuxen ålder. 

Jag minns vissa saker, som att hon slog mig med en hårborste i huvudet, kastade en stol mot mig, låg och sov hela dagarna ibland för att hon var bakfull, inte kunde öppna dörren för att hon var så full...

Men när jag tänker tillbaka på min barndom upplever jag den ändå som främst positiv.  Jag och min mamma har en bra relation idag, men hon bor fortfarande lika snuskigt och hon dricker i perioder. Jag måste erkänna att jag flyttade till annan ort mycket för att slippa ta ansvar för henne.

Jag minns en gång när jag var liten och ute och lekte på min gård. En av våra grannar, som för övrigt var polis, rullade sina egna cigaretter. Jag var ganska kontaktsökande och berättade stolt att min mamma också brukade rulla sina egna cigaretter och att hon hade allting i en låda och massa saker som hörde till.

Sedan berättade jag för mamma att jag sagt det där, jag förstod ju inte att det var något konstigt, och hon blev fly förbannad och skrek att jag "fan inte ska gå runt och snacka om vad vi gör här hemma!" Först flera år senare förstod jag att jag antagligen förklarat för grannen att det inte bara var tobak hon höll på med.

Något av det absolut värsta var att vakna om nätterna och hitta en barnvakt istället för min mamma, eftersom min mamma gått ut och festat när jag somnat, utan att säga något.

 Min mamma och min styvfar hade sex i samma rum som mig. Antagligen tänkte de att jag var för liten för att förstå, men det var jag inte.

Min mamma skrek ofta på mig, för småsaker, och i efterhand har jag ju förstått att hon inte mådde bra. Hon går till en psykolog två gånger i veckan, äter antidepressiva och sömnmedel och röker fortfarande hasch från gång till gång. 

Något riktigt jävligt var när jag var i 20-årsåldern och hade fått barn och hon dök upp full när hon skulle vara barnvakt. Fy fan.

En annan sak var att hon blev aspackad när hon var bjuden på fest hos min pojkväns föräldrar, när jag var kanske 17. Jag och min pojkvän och hans syskon var ju också där, och dessutom min mammas pojkvän som verkade tycka att det var ett JÄTTEBRA tillfälle att "prata lite" om min mammas alkoholproblem. Han uttryckte det som "ja, det är ju inget fel med att dricka eller röka på, men att göra både och är kanske inte så bra".

Skriver kanske mer om jag kommer på. Kontentan är: Barn förstår mer än vad man tror. Och om de, som jag, inte förstår just då, så kan det komma senare, och det blir inte roliga minnen! 

behöver man ha kontakt med vården vill de gärna veta vad tempen är, inte vad en temp som kan diffa en grad är.