Vad gjorde din mamma för fel? Uppfostran.
Min mamma har väl mest hängt med, inte gjort så mycket väsen av sig.
Det fanns ju nån som bestämde vad hon skulle säga och göra (pappa).
Hela uppväxten bestod av pappa hemma sjukpensionär alkoholist och psykiskt sjuk, mamma var hemmafru tills mellanstadiet tror jag.
Väldigt dålig ekonomi, blev inte bättre när hon började plugga.
Fyra syskon, jag trea.
Kärlek fanns inte i huset varken mellan oss syskon eller föräldrar.
Kommer ihåg den dagen jag slutade tycka om min pappa, under en av hans rop på hjälp så stod han på en stege i mot ett av uthusen, runt halsen en bogserlina. Min mamma stod med min lillasyster, då kanske runt 5år å försökte övertala honom att inte hänga sig.
Efter det stängde jag av.
Min mamma har jag alltid försökt hjälpa å visa hur duktig man var, för att få bekräftelse har inte gått så bra.
När jag var 15år blev jag tillsammans med min man han var 22år egen lägenhet.
När jag började gymnasiet ett halvår senare berättade min far för mig att det var slut på fjanterierna och att jag bara skulle koncentrera mig på mina studier.
Bodde borta på veckorna (hos min äldsta syster och betalade mer i hyra än jag fick i studiebidrag) och på helgerna skulle jag åka hem till mina föräldrar.
Det slutade med att min pappa gav mig ett ultimatum.
Endera fick jag bo hos min kille eller så fick jag komma hem.
Jag valde min kille.
Det var första gången dom inte ville ha med mig att göra.
Lyckades pussla ihop det med dom igen = hålla med om allt pappa sa.
I maj 2006 var sista gången jag pratade med honom, ifrågasatte en sak. Inge bra tyckte pappa och det samtalet slutade med dessa ord.
Hälsa dina barn att det är ditt fel att dom inte får träffa sin mormor och morfar.
Det han inte visste då var att jag väntade vårt första barn.
Min mamma förstod jag var utom räckhåll när jag råkade på henne i staden som dom flyttade till, det var ca två veckor innan jag skulle föda, hon såg att det var jag och min lillasyster som satt på en bänk. Men vände på klacken och gick.
Jag har därför lärt mig att krama mina barn och berätta för dom hur mycket jag älskar dom varje dag och
berätta hur duktiga dom är.
Försöka att inte bråka framför barnen.
Men det största är att det är inte bra för barnen att stanna i ett förhållande bara för att inte den andra inte ska ta livet av sig.
Känns fortfarande tungt att förklara för en femåring att mormor inte vill träffa henne pga mig.