Tar livet slut om man skaffar barn tidigt?

Varför? Jag har barn och jag festar, går ut och äter, går på krogen och reser.

Hmm jag vill gärna ifrågasätta vad det är de här ansvarslösa ego-åren innehåller som är så viktigt?
När blev det en norm att alla skulle gå igenom den här fasen i livet, vem uppfann den? Kul, kanske för vissa, men inte speciellt utvecklande.
Jag kan också skita i allt å va totalt ego, det är bara att lämna ungarna på trappan utanför nåt barnhem, men jag tror inte ego-perioder varken före eller efter man har fått barn är något som gör mig till en bättre människa eller får mig att trivas bättre med mitt liv. Snarare tvärtom då.
Det verkar ju mest vara en bieffekt av att vi spenderar så mycket tid i utbildningar nuförtiden, alltså inget som är baserat på allmänmänskliga behov av något slag. Därför drar jag slutsatsen att man visst kan missa den här perioden i livet och klara sig alldeles utmärkt ändå! (själv hann jag med en sån här period men inte har jag haft nån nytta av det)

Det kan man missa utan barn. För mig försvann de "ansvarslösa" åren när jag valde att flytta ihop med karln, började jobba och fick ta hand om min egen ekonomi och mitt eget hushåll, då hade jag precis fyllt 17. Jag ser inte att jag haft mindre roligt. Faktiskt..

Håller med. De barnlösa åren under 25 är inte direkt roliga. Tvärtom.

Jo, jag har två barn och har varit förälder i fem år. Jag vet mycket väl hur otroligt underbart det är att ha barn, men jag hade ett betydande liv även innan mina barn och skulle aldrig få för mig att mena att mina barnlösa vänners liv är meningslöst.

Du förstod visst inte vad jag menade, suck. Det är inget viktigt med de ansvarslösa åren o DET är min poäng. Även om inte du/alla behöver så vill de allra flesta unga gå ut med kompisar, bli förälskade, festa o bara få bry sig om sig själva, ingen som uppfunnit detta utan det är en av livets alla faser. O nej du kan inte vara ansvarslös o lämna barnen i ngt trapphus någonstans när du är mamma, snälla du. Har du valt att sätta ett barn till världen prioriterar du någon annan före dig själv. Jag tycker verkligen alla ska göra som de känner är bäst, man kan inte placeras samtliga i en mall som jag skrev. Så länge man själv är nöjd med sin tillvaro. Min åsikt är att om folk avråder unga att skaffa barn tidigt ligger det välvilja bakom. Så du som ung ska hinna med dig själv innan, slippa separera från pappan, skaffa dig utbildning ja du förstår säkert. Om du vill förstå vad jag menar dvs ;)  

Jag gillade aldrig tonåren.. ville bli vuxen direkt o slippa de där "oansvariga åren". Jag har varit aldrig varit på krogen.. aldrig druckit o så.. inte min grej. Jag satt hellre hemma o spelade spel o umgicks med familj o nära vänner.

För mig började livet när jag gifte mig och fick barn.. Första föddes när jag var 22. Jag hade gärna haft barn tidigare än så.

Nu är jag 28 o väntar fjärde..

Varför skulle man undra vad livet betydde innan?

vad är de som är så naixt med å gå ut å äta å roa sig fast man har barn?

naivt*

Jag har bara läst TS och jag håller fullständigt med TS.
Sen kan jag bara undra ibland att vem säger att en 20 åring verkligen vill festa och resa? Som jag tex, jag blir 23 i år, sonen fyller 1.

Jag känner snarare att livet började när jag blev förälder än att jag gick miste om en massa. Som vadå, baksmällor och annat jox som jag ens inte uppskattade innan jag blev förälder. Jag utgår från mig själv och jag började festa när jag var väldigt ung och därför känner jag att jag är "färdig" med det nu.
Rest som längst till finland och danmark men sonen hindrar mig inte från att resa utan jag tar med honom när han är stor nog, är ändå flygrädd och vill börja med att upptäcka svenska vyerna mera innan jag reser längre bort så jag kan bara säga att jag gjorde helt rätt val att behålla mitt barn, jag kunde inte gjort ett bättre val och visst är det tufft vissa ggr när han skriker nästan oavbrutet i flera timmar utan att jag vet vad det beror på och att aldrig sova en hel natt men vad ska han göra åt det, han är ingen börda för det?
Han vet inte bättre, utan jag får helt enkelt skjuta upp mitt sovande och ta det senare.

Jag valde att skaffa behålla mitt barn när jag skulle bli 21 istället för 31 alltså är jag fortfarande "ung" när sonen blir stor nog att klara sig bra om jag reser bort :) Sen beror de ju på hur ung man är som person men man blir ju tröttare kroppsligt och orkar mindre ju äldre man blir så när sonen är 10 är jag "bara" strax över 30 istället för 40, jag kallar det att jag har hela livet framför mig, och det startade 27 juni 2009 :)

Oja, visst kräver det väldigt mycket av en mamma/pappa, det är klart. Men som du själv skriver så har du vart iväg både med barnet och ensam och det fungerar även om du måste planera långt iförväg. Har man bara bra framförhållning så löser sig det mesta, så även med barn.

Nej självklart tänker jag inte lämna mina barn på en trapp de är ju det finaste jag har På tal om att missförstå. Men klart en mamma eller pappa kan vara oansvarig, finns väl massor av övergivna barn här i världen. Vem som helst kan leva ansvarslöst jag vill bara ifrågasätta att det görs till norm, behovet av att leva ansvarlöst. Nej det är inte helt naturligt att det är en av livets alla faser, hur vanligt var det förr att man reste runt och festade och levde ansvarslöst? Man gick väl ut skolan, gifte sig och skaffade barn. Och separationer var faktiskt ovanligare då, men det tror jag inte nödvändigtvis behöver ha varit av godo. Jag tror inte att man generellt kan säga skaffa inte barn när du är ung för du kommer missa så mycket.
Tänk vad många år med mina barn jag hade missat om jag hade väntat :-O (för att vända på det)