Ni som gett en andra chans...

jag förlät gång på gång. Men kunde aldrig glömma, särskilt inte eftersom det upprepade sig gång på gång. Det var inte värt det. idag skulle jag aldrig förlåta en sådan sak.

Min sambo var otrogen i februari.
Jag har förlåtit men kan inte glömma.
Osäkerheten sätter in varje gång han är på internet, smsar osv..
Jag berättar hela tiden för honom att jag känner så här. Visst är det konstigt att han som gjort fel inte alls tänker på det någe mer. Men jag som inte gjort fel tänker på det varje dag..
Helt sjukt.. Men vi kämpar på..

Om man väljer att ge sin partner en andra chans efter en otrohet, så inser man säkert också att det kommer att ta tid innan man hittar tillbaka. I mitt fall måste maken verkligen visa att jag kan lita på honom. Jag är misstänksam, speciellt om han kommer hem från jobbet och inte säger så mycket.. då får jag mina hjärnsläpp och funderar.. och måste bara fråga hur han mår, om han har haft kontakt med kvinnan han hade en affär med! Svaret blir ju givitvis nej, han har inte haft kontakt med kvinnan.. ändå så är jag misstänksam.. och funderar på om han verkligen talar sanning.. Det är så skitjobbigt. Men jag ska klara av den här biten också...

Misstänksamheten i alla situationer är så fruktansvärt jobbig :(
Men ändå på nåt sätt så känns det enklare nu än vad det gjorde för ett par månader sedan, så det ger ändå hopp om att det om ett par månader ska kännas ännu lite mindre, och sen lite mindre igen..
Hoppas..

Jag hänger på Är mitt uppe i funderingarna hur vi ska göra nu. Kan man komma över det? Kan man gå vidare?

I mitt fall försvåras det hela över att han blånekar, fast jag har i princip alla bevis utom ett vittne eller hans erkännande Det gör att jag ibland förnekar för mig själv att det är något, en liten bit av mig vill ju gärna tro honom.

Men jag känner att jag har svårt att låta honom komma undan. Han får ju liksom inget straff om han lyckas neka sig ur det hela. Vi kan ju heller inte diskutera saken alls vilket jag behöver...

Stackare. Det är verkligen en jobbig sits, att han blånekar måste göra det om än värre om du vet att det hänt och har bevis.

Jag hoppas verkligen att man kan komma över det om man får bearbeta det ordentligt. Men det kommer nog att ta tid. Själv har vi lång lång väg kvar att gå.
Måste vara jättesvårt att gå vidare om ni inte kan bearbeta det utan att han blånekar. Terapi kanske vore något för er?
Vad säger han om situationen? Hur säker är du på det som hänt?

Lycka till..

Jag är helt säker. Intellektuellt sett alltså, hjärtat tvivlar fortfarande lite som jag skrev ovan. Men alla jag talat med om de bevis jag har (både sådana jag känner och okända här på FL) är också helt övertygade.

Tyvärr är det ett förhållande som pågått i över ett halvår. Jag känner precis som någon skrev ovan, det värsta är inte sexet, det är inte ens relevant om de haft sex fullt ut eller inte. Men han har haft en relation med en annan kvinna, den relation som vi skulle ha haft. Och han har inte avslutat den fast jag vid ett tidigare tillfälle konfronterat honom, och han då hade chansen att inse vad han kunde mista. Den gången trodde jag honom, men sen har jag hittat mycket mer konkreta bevis, SMS.

Du kommer nog tids nog att inse vad du ska göra. Om du ska lämna eller stanna kvar att kämpa. Jag hoppas för din (och för min egen skull) att saker och ting går att reparera trots ett stort svek.
Har din man avslutat relationen nu?
Vi har gått hos Familjerådgivningen för att kunna diskutera saken, kanske vore det nåt för er med?
Om han fortfarande blånekar kan de iallafall hjälpa er med att prata om dina känslor och din misstänksamhet runt detta?
Styrkekram!

Jag blev bedragen för två och ett halvt år sedan. För mig var det avgörande hur stor ångest min man visade. Han var fruktansvärt ledsen, förvirrad och grät en hel del. T.o.m. mer än mig... Jag var mest förbannad den första tiden. Sen kom tårarna. I flera månader. Min man mådde hemskt dåligt och kunde inte skratta riktigt förrän efter ett par månader. Vi som vanligtvis hade så kul ihop... Den första tiden så kom bara tillgjorda skratt och jag led av att se honom så nere. Han förstod inte själv hur han kunde göra så mot mig och trodde ett tag att han blivit psykiskt sjuk eftersom han kunnat varit otrogen.

Om den som varit otrogen visar ångest man aldrig sett tidigare, förutsatt att man verkligen känner varandra, så kan man nog fundera på att gå vidare i förhållandet. Man måste dock vara starkt medveten om hur lång tid det tar och hur jobbigt det är. Det är också viktigt att den som varit otrogen förstår vad som väntar. Det blir ett långt sorgearbete över tilliten som dog och därefter kommer den nya tillit som ska byggas upp. Tusentals tankar och funderingar över det som hänt kommer att uppta tankarna under månader och t.o.m. år. Diskussioner och misstankar kommer att bli en del av vardagen från början, det kan man inte komma undan med.

Det är också väldigt viktigt att man kan prata om det som hänt och hur man mår och känner. Både som bedragen och otrogen.

Men det går att gå vidare om det är meningen att förhållandet ska hålla. Funkar det inte så är det inte meningen och man kommer vara glad om man iaf försökte. Något som kan vara tänkvärt om man en dag i förtvivlan förstår att det inte kommer hålla är: Att det finns alltid någon annan som du kommer dela ditt liv med! Du kommer kunna leva lyckligt med någon annan istället. Även om det kan kännas avlägset, så är det sant.

Vi är iaf fortfarande tillsammans, firar sex år tillsammans till hösten och väntar nu vårt första barn. Men det har alltså inte varit en dans på rosor jämt och jag kan fortfarande gå igenom min mans sms när jag är uppe och kissar på natten. Inte för att jag tror att jag ska hitta nåt, men för att jag ska "lugna" mina funderingar när de perioderna kommer.

Lycka till alla! Och glöm inte att ta hand om er själva och unna er en rolig kväll, ett besök på spa eller annan "livsglädje-givande behandling". Det är man helt klart värd om man blivit bedragen!

Kram!

//M

Imorgon kväll blir det inte roligt. Min man ska på avslutningsfest med sin klass, Alla avgångsklasser.
Och HON ska vara där oxå. Hur f-n ska jag fixa det. Vet att det är över sen länge. Vi har gått i terapi och allt. Förnyat äktenskapslöften osv.....
Men jag HATAR henne!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Vet ju med mig att det inte händer nåt. Alla elever och andra lärare är ju där men ändå.
HON ska tydligen gifta sig i sommar med sin sambo.
Hur gör man???????