Ni som gett en andra chans...

Hjälp; Jag tycker du ska skaffa en egen terapeft att gå till för att få hjälp med dina känslor.

Sen undrar jag om du var färdig med dina tankar och känslor innan ni försökte igen? Tre månader är inte lång tid och det låter som om du inte var för dig för att inte prata mer om det.

Sen tror jag att man aldrig ska sluta prata om det. Inte så att det ska ältas men att prata om framstegen (och de baksteg som säkert kommer i vissa situationer) och hur förhållandet ändrats till det bättre genom att vi tog tag i problemet och löste det.
Som bedragen känns det viktigt att få bekräftelse på att haninte glömt och fortfarande ångrar det. Inte så att han behöver ha ångest resten av sitt liv! Bara ångra sin dumhet. Och som bdragare böhöver man höra att man är förlåten och att tilliten byggs upp och att man är älskad som mest när man förtjänar det som minst.

Bedragen; Ge inte upp än. Han kommer inte att gå från fåordig till att hålla föreläsning om du förstår vad jag menar. Det är inte säkert att han själv förstår sitt agerande i dagsläget. kanske kommer han aldrig att göra det.
Vad har han sagt är anledningen till att han slutade? Att han älskar dig och den andra inte var värd att riskera erat förhållande för?

Vissa saker är svåra att tro på. Ibland måste man välja att göra det. Bestämma sig för att ha nsäger som det är och sedan upprepa det tills det känns sant i hjärtat. Det är inte att ljuga för sig själv. Det är att hjälpa hjärtat vinna över hjärnan.

Det råd jag vill ge dig är att ha ett så normalt vardagsliv som möjlig och att börja arbeta på de delar av erat förhållande ni anser kassa, arbeta på det som ledde till den här situationen. Jag hoppas att du hittar balans i dig själv och att du inte stressar fram ett beslut. Idag om ett år vet du hur det ser ut för er. Har ingenting blivit bättre så är det inte försent att gå men då slipper du sitta och undra om det hade kunnat sluta annurlunda. *Styrkekram*

jag e i samma situation och för migb är otrohet det värsta sveket och jag kommer nog aldrig att komma över det heller. KAn man förlåta då är man duktig.. Jga gråter nässtan varje natt mig tillsömms och min sambo värkar inte märka alla gångerna heller. Jag har inget bra tipps mer än att gör mycket saker tillsammans.. lycka till.

Anonym: det är fruktansvärt svårt att förlåta. Svårt att ge tips på vad man skall göra. Men något jag har gjort är att skriva ett brev (rte hittills, två har han fått). Jag är dålig på att prata känslor men att skriva ett brev har lättat mitt inre en del på nått sätt. Då vet jag att han har läst det jag velat sagt. Det är svårt å skriva ner sina känslor, men när man väl börjar skriva blir det en del av sig själv. Vissa saker av det jag skrivit vet jag att jag inte skulle säga för jag vet inte hur jag skulle säga det heller (kanske känns fjantigt).
Prova skriva ett brev, ge det till honom eller bränn det eller va du vill göra.
Skriv dagbok (vilket jag också gör) känns skönt det me (för min del).

Tack för ditt inlägg frun. Vi har redan tagit tag i de kassa delarna av förhållandet. Lagt av med maktspelen som bara blev till tysta krig. Det är det positiva som kommit ut av det här. Det ligger i vågskålen för att stanna. Min sambo säger att han kände det som att jobbet var ett annat liv. Han hade ett liv hemma och ett där. Eftersom han jobbade ungefär 70 timmar/vecka och sedan lägger du till sovtimmarna så inser du att det inte var mycket kvar. Han säger att han kände att det var en process som ledde fram till beslutet att inte ha sex med henne fler gånger. Han har aldrig sagt det till henne, bara valt att åka hem från konferenserna med övernattning. Det ironiska var att jag var lite sur för det för jag var orolig att han skulle köra ihjäl sig och dessutom kostade bensinen. Fast då visste ju inte jag...

Jag vet att jag inte ska stressa fram ett beslut, men de dagar som är tuffa känns det som att man skulle vilja ha ett slutdatum för att då mår man bra igen. Jag skulle vilja ha ett facit så att jag kunde se vilket beslut som var bäst. En sak är säker, man står ut med mycket för sina barns skull!!!

Även jag har skrivit brev. Vissa har han fått och andra inte. Eftersom han inte svarade har jag slutat ge dem till honom. Kändes fel att lämna ut sig utan att få något tillbaka. Fast de är bra att ha för sig själv för nu när veckorna har blivit till månader kan man se hur tankar och funderingar förändrats. Även om man åker tillbaka ner i brunnen igen ibland så är det en bit till botten numera.

Visst gör man. Hade vi inte haft barn tror jag inte att jag suttit här nu...

Är nära botten idag... Har just fått veta att hans älskarinna har klamydia. Får veta om jag och /eller min man är smittad nästa vecka. Känner mig ruggit äcklig- och äcklad...

Min man hade oskyddat sex, men har inte testat sig. Inte jag heller. Jag har tagit upp detta ämne och han vet att han borde, men har inte gjort det ännu. På tal om den respekt och det ansvar man bör ta för det man gjort.

Även jag har grubblat idag. Känns som om jag lever ett låtsasliv. Pratade med bekanta som vi enbart träffar ibland. De vet ingenting och det känns så falskt att säga- Jo allt är jättebra. De vill boka resa med oss till vintern. Hur ska man kunna tänka så långt framåt? Är det fler än jag som har känslan av att låtsas? Har både den och känslan av att allt som vi gjorde tillsammans under den period han var otrogen var falskt.

Anonym (BEDRAGEN)
Jag känner precis som du att mkt känns "falskt". Allt vi pratade om tiden inann han var otrogen (engångsgrejj) känns på nåt sätt som ett stort skämt. Förlovningsringarna vi kollade på, känns som ett hånskratt då vi tittade på dem tre veckor innan hans otrohet. Planera om giftermål, barn.. känns som om det bara var på låtsas från hans sida, fast han säger att han fortfarande vill allt det vi pratade om. Jo, visst, MEN han ville uppenbarligen knulla någon annan också.
Nu känns det ibland som om INGET är på riktigt. Säger han att han vill förlova sig, gifta sig, skaffa barn etc med mig så skrattar jag bara.. visst det gick ju så bra sist vi hade de planerna. Varför skulle jag tro på det nu? Varför skulle jag våga göra nya planer just nu?
Varje dag är ju en kamp.. och några sådana funderingar existerar inte för mig just nu.
På nåt sätt så känns det dubbelt, vilja ha en framtid med någon man inte vågar skapa sådana drömmar ihop med? Hoppas verkligen att detta kan ändra sig.. suck.

Orkar snart inte låtsas för en del människor mer. Jo, vi ska flytta tillbaks till vår hemstad.. bla bla bla..
Och sen samtidigt tänka tyst för sig själv.. jo, om vi är tillsammans fortfarande då, om han inte är otrogen igen, ska vi skaffa en två eller trea? När vi ska förlova oss? Nja, det har vi inte planerat än.. nej inte barn heller.
Ni som varit tillsammans så länge.. bla bla bla.
Och inte orkar man berätta och säga. Jo, vi skulle allt det men har var ju OTROGEN så nu ska vi inte det mer.
Istället kniper man käft och låtsar att allt är bra och att vi helt enkelt inte haft sådana planer alls.
Suck.. sometimes life is like a bucket full of shit.

Nu känns det stabilt igen...

När frågorna kommer så svara bara att det är lite tungt just nu. Alla har tunga perioder så det kan alla som lever i förhållande förstå.

Jag tror att männen i våra fall ser sig ha gjort sitt livs största misstag. Och kommer förhoppningsvis inte göra om det. Garantier finns inte, men det gör det å andra sidan inte med nästa heller...

Det vi hade har känts som en lögn men det har vänt. Jag vet att det är sant. Det vi kände har inte försvunnit men har varit tvungen att plockas fram med ren vilja.

Vi hade det inte bra innan. Inte dåligt men inte bra. Nu har vi tvingats ta tag i det som var fel och jag tror att det har hjälpt mig. Jag kan se var och varför det gick snett.

Jag har bestämt mig för att vi ska fortsetta mot den där timmrade stugan på höjden vid sjön där vi ska bo när barnen är vuxna.
Jag har bestämmt mig för att tro på mig själv, min man och vår framtid. Tvivel, osäkerhet och sorg får bearbetas på vägen dit.

Kämpe: Jag känner igen precis det du skriver. För min del var vi redan förlovade med hus, bil och tre barn. Vi hade länge pratat om att gifta oss, men aldrig tagit tag i detta projekt. Kan överhuvudtaget inte tänka mig att lova tills döden skiljer oss åt till honom för närvarande. Förlovningsringen har jag tagit av mig. När han fick den lovade vi varandra saker som han helt har brutit och slagit sönder. Han säger att han vill gifta sig med mig. Jag vet faktiskt inte vad jag ska svara honom när han säger det. Jag är bara tyst. Också jag pratar med vänner. Jag ljuger inte, men säger heller inte sanningen. Har sagt att vi har det lite tufft. Fast då vill ju folk veta vad det är och det svarar jag inte. Hittar på lite sånt som det brukar vara.

Önskar jag kunde känna som du Frun att tilliten kommer tillbaka. För min del har han varit otrogen en gång förut. Det var några år efter vi hade träffats. Han följde med en tjej hem och hade sex efter en fest. Jag var så förälskad så jag bestämde mig för att förlåta. Idag önskar jag att jag inte hade gjort det. Om jag bestämmer mig för att stanna. Kommer jag då inte att bli bitter nästa gång det händer. Å andra sidan har våra barn fått ha sin familj kvar i ytterligare några år. Det kan man väl aldrig ångra.

Det är svårt att förklara, men jag är inte olycklig med honom. Vi trivs tillsammans och jag tror att det går att leva vidare med honom. Det är väl bara inte så där fulländat som man drömde om en gång i tiden. Dålig dag det här...

"Det är svårt att förklara, men jag är inte olycklig med honom. Vi trivs tillsammans och jag tror att det går att leva vidare med honom. Det är väl bara inte så där fulländat som man drömde om en gång i tiden."

Precis så känner jag också.

Här har det inte hänt tidigare och om det händer igen så är det över. Det är nog en av anledningarna till att jag känner mer trygghet i vår relation. Jag kan leva med det här, skapa en ny framtid och älska min man. Men jag kan inte leva med att bli krossad igen, inte ens för barnens skull.