Ni som gett en andra chans...

Han berättade att hon ville att han skulle skilja sig. Sen har jag hittat en lista med min mans tankar om hur han vill ha det med henne: inget problem att skiljas, ville ha hus med henne, jag och vårt barn skulle bo i närheten (förmodligen för att dottern och han ska kunna hålla kontakten), ville ha glädje, osv, osv. Förmodligen skrev han den listan när han ville sammanfatta vad han hade (med mig) och vad han skulle vilja ha (med henne). Jag konfronterade honom med listan också, och han erkände att ja, han hade funderat i dessa banor när han inte visste hur vi ska ha det.

Alla dessa känslor är svårt för mig att bortse från. Han säger att han älskar mig jättemycket, men bara för några månader sen sa han samma sak till en annan + under tiden sa han det till mig också. Hur vågar jag hoppas på att det blir annorlunda nu???

Varför ändrade han sig?

För att jag öppnade mig och började prata med honom. Vi hade problem innan förstås. Ofta kände han sig ensam i vårt förhållande. Vi kunde inte kommunicera med varandra. Efter den här örfilen från "livet" och när jag blev tvungen att fatta beslutet att stanna eller skilja började jag prata ordentligt med honom. Efter våra pratstunder blev både han och jag mycket gladare, och efter några dagar insåg vi att vi har känslor kvar. Sedan dess har dessa känslor blivit bara starkare och starkare.

Men som sagt, jag vet inte om jag kan lita på hans känslor. Han hade starka känslor för en annan. Vad känner han nu för henne? Älskar han henne fortfarande? Saknar han henne? Är dessa såna frågor som jag kan ställa för honom nu? Han kommer nog inte att säga att "ja, jag älskar henne fortfarande och jag saknar henne enormt mycket". Även om han skulle känna så... Han säger att han ångrar sig och vill aldrig mer leva en sånt dubbelliv. Han säger att han älskar mig massor ocg vill vara med mig. Men... hur ska jag lita på det?

Det är klart att du ska ställa frågorna! Det gör jag då och då och de hade inte en sån historia.

Det är nu upp till honom att vara genomärlig mot dig. Om han har känslor kvar eller så, vill du att han säger det? För det måste du nog göra klart för honom innan du frågar.

Och han ville leva med en annan kvinna men lämnade beslutet om ni ska separera till dig?

Anonym (detsamma)

Precis som för oss andra är dett starkt att du vill ge det en chans igen. Sveket mot dig är på många sätt svårt.
Har ni fått någon hjälp med att reda ut hans känslor? Vägen som ledde till dem? Knep för att få framtiden att fungera?
Vi har provat parterapi och det är verkligen att rekommendera. Så om ni inte provat på det så tycker jag verkligen att ni ska det!
Jag kan tyvärr inte ge några råd på hur du ska kunna lita på honom igen.. då jag sitter med ett liknande problem som just nu känns svårlöst :(
Men jag hoppas att det ger sig med tiden..

Frun,

Han lämnade inte beslutet till mig helt och hållet. Han ville att vi skulle prata och fundera tillsammans medan vi funderade och resonerade själva också. Han ville att vi skulle komma fram till ett beslut tillsammans, ett beslut, som båda oss känner sig nöjda med. Och så gjorde vi.

Men kan man verkligen ställa frågorna: Älskar du henne fortfarade? Saknar du henne? Klart att jag vill veta hur han känner, men skulle det underlätta för mig? Klart, om han svarar nej på dessa frågor kan det hjälpa mig, men om det inte är så?? Om jag pratar om detta nuförtiden säger han att det är nog bättre att koncentrera sig på framtiden. Så gör han...

Kämpe,

Vi har inte fått hjälp utifrån. Vi försökte analysera oss själva och våra känslor själva. Vi pratade mycket och redde ut vad som ledde till otroheten. Jag ville gå på terapi, men fick inte tid förre hösten och då ska vi resa utomlands.

Ni som går eller gick på nån sorts terapi vad får ni för förslag, knep, osv?

Då kan han ju inte varit säker på att han vill leva med henne.

Och som du sa så valde han dig. Klart du kan fråga om du tror det hjälper. jag behövde veta vad de gjort och var. Och visst gjorde svaren fruktansvärt ont men jag slipper undra "gjorde de det här också" Vissa saker vägrar jag göra än men det släpper eftersom.

Nu tänker jag ytterst sällan på att de varit i vår säng tex.

Vi gjorde som ni. Vi pratade hemma och när vår tid hos rådgivningen väl kom så kändes det som att vi hittat en balans och ett ba sätt att prata och tänka. Det gjorde hon också och hon tyckte inte att vi behövde komma dit igen om vi inte kör fast.

Du har rätt. Han var inte 100 % säker på att han ville leva med henne. Men jag veta inte vad som fick honom att tänka efter: hans första barn som föddes då, skam som han skulle känna om släkt och vänner fick reda på vad han hade gjort mot mig eller rädslan att efter ett tag visar sig att gräset är inte grönare hos den andra heller. Valde han mig eller valde han säkerheten, tryggheten framför det osäkra?

Jag känner på ett sätt att vi har kommit över den här första perioden då man ställer frågor om vad, hur, när. På ett sätt skulle det kännas konstigt om jag frågade honom nu konkret om detaljer. Kanske är det inte det som är viktigast. Jag vet att de gjorde saker (vad det gäller sex) som vi gör nu. Men det hindrar inte mig att njuta. Men jag är nyfiken på hur han bearbetar allt känslomässigt. I början sa han till mig att han inte kunde prata om det just med mig för att han inte ville såra mig ännu mer. Jag försökte också få honom skriva till mig. Men det kunde han inte heller. Jag är orolig för honom för om han inte bearbetar allt, utan bara vill glömma och koncentrera sig på framtiden slår allt detta någon gång senare tillbaka.

Vad ställde rådgivaren för sorts frågor till er?

Min man gör likadant. Det som har varit har varit och han arbetar på framtiden. Men han tänker på det som hänt. Ofta. Gissar att din man gör likadant.

men det kan vara bra om han kan få en egen samtalsterapeft att gå till och släppa ut allt. För det är sant, han kan inte prata med dig på det sättet. Jag kan inte prata med min man på det sättet utan att såra honom.

Du kan fråga honom det du funderar på nu. Det är inte så länge sedan det hände och det kan ta lite tid innan frågorna dyker upp. Psyket släpper inte fram mer än vad man orkar med tror jag.

Ja, vad frågade hon... Vad som hänt. varför. Hur vi känner runt det och hur vi pratar om det.

Råden är väl egentligen inget som man inte kan fundera ut själv om man tänker efter lite.
Det där med frågor och svar. Så här sa hon till oss:

*fråga EN fråga, inte flera på en gång.
*Var nöjd när du fått ett svar, fundera på svaret innan du frågar frågan om igen om du känner att du behöver det.
*gör en "lista" på saker ni tycker om att göra ihop.. och gör dem!
*Tillåt den bedragna att sörja, finns som stöd om det behövs, men var beredd på att bli avvisad men försök ändå nästa gång..
*Allt tar sin tid.. kämpa ihop..

Sen en sak som hon sa som gjorde mest intryck på mig. "Det är inte de som varit ihop längst som är mest lyckliga. De har inte haft mindre problem än de som väljer att gå isär. De har snarare bestämt sig för att slåss för sin kärlek och lärt sig att reda ut saker och ting. Det gör dem starka. Att tackla svårigheter ihop, förlåta, älska och gå vidare"
Jag tycker att det var bra sagt och funderar ofta på just de orden.. och hoppas själv att jag kommer att kunna fundera i de banorna också sen när jag om ett par år tänker tillbaks på det som varit.. för ett skitår. Det kan jag skriva under på att det varit!