Ni som gett er pojkvän/sambo/make/maka/partner en andra chans efter en otrohet och försöker att lappa ihop förhållandet igen..
Hur gör ni för att orka de stunder där det är extra svårt?
Jag känner att jag håller en distans som i längden kommer att bli jobbig för oss båda, har ni samma problem och hur tacklar ni det?
Här peppar vi varandra att orka kämpa för något vi tror på men som vill ha stöd av någon i samma sits på den slingriga vägen!
Frun, Gud, vilken stark kvinna du är! All ära! Skulle du velat ha halva vårdnaden?! Jag känner mig verkligen ett monster, men jag skulle krävt abort.
Ett ordentligt avslut krävde jag också. När vi kom fram till beslutet att fortsätta tillsammans ville jag att han ringde henne och sagt att det är slut på alla kontakter. Han ville inte ringa från vår lägenhet, så han gick ner till bilen och ringde därifrån. 10 minuter har de pratat.
Detsamma
Han anger tänkte inte så bra till anledningen att han sa nej till abort. Chock?
Vi bor i en mellanstor stad med olika delar.
Hon bor i den delen alla hans vänner bor och vi bor i en annan del.
Men de jobbar på samma jobb. Så dom träffas ofta.
Har ni pratat om vårdnaden? Kommer hon att ha ensamvårdnad eller kommer ni att dela på det?
Kommer du att kunna leva med honom och hans barn ... och träffa också tjejen då och då? Jag skulle nog tänka igenom allt igen och igen. Ni har inga barn, ni är säkert unga. Är du inte värd ett nytt liv?
jag hoppas att man gör rätt val nu.
att kämpa på är det rätta när man likagärna kan bli lycklig på annat håll.
hoppas att det är värt allt.
pratade sen i 1½ timma i tele inatt!
eftersom båda är kassa på å säga å prata m varandra ansikte mot ansikte så va de ett smidigt val att göra, båda tyckte de va ok.
så länge man komunicerar med varandra så spelar de ingen rol uhr!
jätte mycket blev sagt, känns jätteskönt nu.
speciellt saker å ting som man velat sagt i en evighet, men när kritan kommer, så öppnar man inte käften.
men nu är tankar å funderingarna man haft en bra tid sagt.
lättare känner man sig inuti och man får se vad som händer.
Om hon blivit gravid hade jag naturligtvis hälls sett en abort men hade hon inte klarat det så hade vi krävt minst halva vårdnaden. OCh det sa jag till henne..
Stark? Kanske. Men framför allt hade jag aldrig pallat att veta att min mans barn är där ute och mina barn aldrig får lära känna sitt halvsyskon. Precis som kvinnor som kan föda att barn som kommer genom våldtäckt och älska det så skulle jag lära mig att älska det barnet. Det är trotts allt inte barnets fel...
Men jag fördömmer inte att andra inte skulle klara det. Alla är vi olika.
Jag tror att sålänge tankarna gör ont måste man få prata. Och att det är den bedragna som avgör när det får vara nog. Och det är hans jobb att ta emot frågorna och svara på dem. Och för den som frågar att fundera på vilka frågor som är viktiga. Däremot att man inte säger, visst, vi går vidare för att sedan slänga otroheten i ansiktet på honom med jämna mellanrum.
Det gäller å prata ut här å nu.
funkar inte komma flera år senare.
de gäller allt.
ta de på plats då eller va tyst om de.
Läste nånstans att "fela är männskligt, förlåta är gudomligt!"
hoppas;Så sant så sant. Varför ska de fortsetta umgås?
människor skapades m en gen (som inte har hittats än) kallas för skitstövel.
hos vissa används den, hos andra inte..
Ha ha ha, tänk om den genen kunnde hittas och kapas bort! Du får be om anslag för forskning!!!
Har du sag att du inte tycker det är ok?
Till 456: Ville bara säga precis som någon skrev ovan. Här sitter vi alla i samma båt och känner väldigt ofta igen varandras tankar och känslor. Du är tyvärr välkommen i gänget.
Till 16: Vilken soppa! Vad i all världen ska hon säga på jobbet? Ska de vara öppna med att det är han som är pappa till hennes barn? Ärligt talat, om jag hade varit i hennes kläder hade jag gjort abort oavsett vad mannen sagt. Om jag hade blivit gravid med en man som var otrogen med mig och hans kvinna tillsammans med honom krävde halva vårdnaden hade jag fått spader. Jag vet att det är rätt utifrån barnet, men att en annan kvinna skulle gulla, byta blöjor etc varannan vecka. Veta lika mycket som jag på något sätt. Ryser vid tanken. Jag menar om jag lämnar min sambo nu så kanske han träffar någon annan. Fast för mig är det en annan sak att barnen får en styvförälder nu. Jag finns ju redan etablerad som mamma nr 1.
Detsamma: Jag känner igen din situation med att det blir mindre och mindre ok att prata om otroheten ju längre tiden går. Man känner att han börjar ha rätt i att det ska bli historia. Tyvärr tar läkningsprocessen längre tid än min sambos tålamod med mina grubblerier.