Ni som gett er pojkvän/sambo/make/maka/partner en andra chans efter en otrohet och försöker att lappa ihop förhållandet igen..
Hur gör ni för att orka de stunder där det är extra svårt?
Jag känner att jag håller en distans som i längden kommer att bli jobbig för oss båda, har ni samma problem och hur tacklar ni det?
Här peppar vi varandra att orka kämpa för något vi tror på men som vill ha stöd av någon i samma sits på den slingriga vägen!
456:
Har oxå sånna dagar då det känns som m det kan funkar för framtiden.
Sen kommer dom dagarna då man likagärna kan skita i det.
Sen kan jag tänka på om han är värt det verkligen?
Han slängde bort allt för en annan och jag va tvungen å fråga honom m henne, för annars hade det nog gått en liten tid till kanske innan han skulle berätta det.
Man jag vill verkligen att det skall fungera.
Älskar honom på något konstigt sätt.
Men sen har det kommit någon dag när jag lekt med tanken hur det skulle var aå bo själv.
Ta den smidigaste vägen å skita i allt å börja leva ett liv utan män som bara ställer till det.
Det är inte vad jag vill nu, men det har hänt att man har tänkt i dom banorna.
Har inte ni det?
Jag anade inget om min mans otrohet i flera flera månader. Nu i efterhand är jag medveten om alla tecken som tydde på det, men då var jag så naiv att jag trodde att min man aldrig skulle ljuga för mig och absolut inte bedra mig på detta sätt. Jag tom pratade om sånt med mina kompisar och sa bestämt att min man är absolut inte den typen som skulle kunna göra det mot mig. Sen har jag läst några mail från hans hemliga postadress och ville veta vad han höll på med. Då erkände han allting. Men det svåraste var att han inte visste vad han ville dvs vara med mig eller byta ut mig och leva med henne. Det var det jobbigaste. För om han erkände och ångrade sig och bad om förlåtelse, etc då skulle jag ha fått chansen att tänka på saken och bestämma mig hur jag vill ha det. Men det dröjde flera dagar då både han och jag funderade på vad vi ville. Sen bad han om förlåtelse och allt detta, men ni förstår... det hände inte på en gång.
Hoppas, min första tanke var att skilja mig och leva ett liv själv. Jag har inte varit singel sedan 11 år tillbaka och har aldrig levt själv. Jag är så sugen på att prova det! För mig var det största fördelen med hans otrohet att jag fick möjligheten till ett eventuellt singelliv!
En annan fråga: har ni aldrig tänkt tanken att vara otrogna själva efter att er partner har varit det? Ett tag trodde jag att det skulle underlätta för mig att förstå honom om jag också vore otrogen. Byta offer-rollen och vara den som är otrogen.
Jag har gjort upp vem som tar vad om vi separerar i mitt huvud. Har suttit och tittat på lägenheter och radhus. Funderat på hur livet skulle se ut om jag gick. Deet var inget som skrämmde mig. Jag vet att jag skulle få det bra. Men jag älskar min man och kan vi ta oss ut mer sammansvettsade efter det här är det värt alla känslor och tankar.
Det har jag provat (inte nu) och det är ingen bra ide'att hämnas med otrohet. Dels förlorar man rätten till sina känslor ang hans otrohet och dels känslan för sig själv.
detsamma:
jag misstänkte nån gång ibland, 3 ggr eller det va tanken som slog mig. Men jag trodde jag va paranoid, gravid grej å vara sån.
Tänk om ja sa nått rakt ut på en gång? Kanske han inte fått känslor som är som dom är idag. Trodde oxå att han inte skulle göra detta mot mig. Han är ju annars varit ärlig om allt (vad jag vet).
Har heller aldrig levt själv. Sambon han leva några veckor själv innan jag kom in i hans liv. Tanken har oxå slagit mig att detta är en chans å börja om på nytt efter 7år (snart 8). Jag har många år kvar å hitta en ny åskaffa barn innan man blir för gammal för barn.
Skulle inte falla mig in att vara otrogen tillbaka, då kan jag lika gärna skita i att försöka. Speciellt när jag vet att det gör så ont (förutom den goda hämnden kanske).
När jag tänkte/tänker på att vara otrogen själv var det inte för att hämnas. Det är svårt att förklara... Jag trodde att jag skulle förstå honom bättre då och inse att egentligen är otroheten inte så stor grej som jag tror. Men å andra sidan vet jag också att det är dumt att göra det.
Får jag fråga er hur gamla ni är? Jag är 29 och har fått mitt första barn för 6 månader sen.
Hur ofta pratar ni nu om otroheten?
Hur kommer ämnet upp?
Vad frågar ni då?
Tar era män upp ämnet själva någon gång?
Jag fyller 30 i år. Vi har 1 gemensamt barn på snart 3 år.
I 30 års present ville jag ha 1 barn till men han får ju 1 barn till julklapp.
Nr 16, har du bestämt dig hur du vill ha det? Vill du fortsätta med honom?
detsamma
Vet inte hur det blir närmre hennes förlossning
Men vad säger han? Hur delaktig vill han vara i sitt barns uppväxt? Vad händer om ni någon gång vill flytta men den andra kvinnan med hans barn inte vill?
Och hur känner du: kan du leva med honom och med hans barn och dess mor som ni ska ha ganska mycket kontakt med?