Ni som gett er pojkvän/sambo/make/maka/partner en andra chans efter en otrohet och försöker att lappa ihop förhållandet igen..
Hur gör ni för att orka de stunder där det är extra svårt?
Jag känner att jag håller en distans som i längden kommer att bli jobbig för oss båda, har ni samma problem och hur tacklar ni det?
Här peppar vi varandra att orka kämpa för något vi tror på men som vill ha stöd av någon i samma sits på den slingriga vägen!
hur länge misstänkte ni att er samo va otrogen?
hur kom ni på honom?
eller va det han som sa nått?
Jag har misstänkt det sedan dag 1 eftersom det märktes på honom att något var fel.
Kunde dock inte göra något, jag frågade och frågade flera ggr. Sa att han skulle berätta vad som var fel. Men han nekade, och vad kan jag göra då?
Tillslut sa han det själv. 
Frun
Han vet nog inte vad han vill.
Anonym Hoppas...
Först hittade jag ett kärlekssms från henne i hans mobil. När de sen hade haft sex så berättade han det för att hon var gravid.
Från dag ett. Jag pratade med henne, tanken var att vi skulle börja umgås redan innan de fick attraktion till varandra. Jag hade känslan att något inte stämmde och när hon var här och åt med oss så var jag säker fast jag inte hade något direkt att gå på. Särskillt hennes kroppsspråk avslöjade dem. Och då hade de inte haft fysisk sex än...
Seda hittade jag intima foton i hans telefon adresserat till henne. Och sedan var det en utomstående som tog kontakt med mig och berättade allt de nekat till...
frun: visst känns de förjäkligt när de har varit i ens hem, man har träffat henne och allt!
undrrar va de tänker å så efterhand?
Hon kan inte förstå hur vi tänker och hade velat fortsätta var kompis för de hade ju så roligt ihop och trivdes ju i varandras sällskap... Jävla slampa!
frun: allvarligt.. ska man skratta eller gråta?
Jag kan bara skratta... Han sa bara att det kommer inte att hända och att även om de/vi träffas på stan så kommer han på sin höjd att säga hej.
Våra barn lekte ihop så det är svårt att bara ignorera om de får syn på varandra....
Frun: Men vilken tjej! Skäms på henne!
Ja, det där att hon varit hemma hos er måste kännas jobbigt! Tack och lov har det inte skett här. Sedan att en annan berättat det för dig. Både och där, kanske lättare om det kommit från honom men hur länge skulle du gått ovetandes om din bekant inte berättat?
Bra att han har noll intresse för henne nu!
Igår var en bra dag då jag var glad och social, idag är en riktigt down-period. Så jobbigt att komma på, älta och ha sig! Över 5 års tid tillsammans att fundera över. Det är lång tid, mycket saker som växt ihop i oss. Tror det skulle vara lättare att gå om vi bara varit ett par en kort period.
Usch, igår kändes det som vi ska fortsätta tillsammans och idag vet jag inte alls.
Mer patetisk tjej har jag aldrig mött. Hon har gett uttrycket "att vara blond" en helt ny dimention. *S*
Det hade slutat vid midsommar då hon testade possitivt på könsjukdom. Och jag visste hela tiden. Har frågat rakt ut och sagt att jag inte tror dem flera gånger. Allt för att ge honom chansen att berätta själv. Hade nog ställt honom ordentligt mot väggen rätt snart ändå... Jag hör till dem som tycker det är hans sak att berätta ingen annans. Om det nu inte är ett llångvarigt förhållande...
Ta dagen timme för timme och koncentrera dig på att överleva. Det är skittungt men det kommer att lätta. *Kram*