Ni som gett er pojkvän/sambo/make/maka/partner en andra chans efter en otrohet och försöker att lappa ihop förhållandet igen..
Hur gör ni för att orka de stunder där det är extra svårt?
Jag känner att jag håller en distans som i längden kommer att bli jobbig för oss båda, har ni samma problem och hur tacklar ni det?
Här peppar vi varandra att orka kämpa för något vi tror på men som vill ha stöd av någon i samma sits på den slingriga vägen!
Mmm... Jag hoppas att det löser sig för er. När ska ni träffas och prata?
Har du/ni några du/ni pratar med om otroheten?
Eller är det något som ni vill stanna mellan er två om ni hittar tillbaka?
Det är svårt att tidsbegränsa ältandet.
Jag ska skriva till min kurator.
Jag pratar med min bror+ hans fru, samt min bästa kompis. Jag har rekomenderat min sambo att prata med sin mor eller syster. Det är två reko personer som är bra på att lyssna. Han har redan fått så mycket negativt av sina vänner så jag föreslog dessa för honom.
Så nu ska han börja med sin mamma. Vet inte hur det kommer att gå. Får höra senare.
Vet inte när vi ska prata. Det var bestämt innan att vår son skulle vara hos sin farmor på fredag till lördag så det kan vara lämpligt då.
Vet inte om det kommer vara för tidigt, det får den här veckan visa.
Sedan så är jag helt säker på att halva bygden redan vet om det. Men det är väl som vanligt, den det berör mest får veta sist. 
Att tidsbegränsa per gång. Och att tänka över de svar man får. Och att lära sig koncentrera sig på varför det blev som det blev.
Jag vet inte hur länge jag kommer älta. Men jag har inte behov av det varje dag längre. Det finns dagar jag inte tänker medvetet på det alls.
Men min man får ta de gånger jag behöver prata oavsett det är ur en annan synvinkel eller samma som förra gången. Det är han som ska göra mig trygg även om jag naturligtvis ska bjuda till.
Några runt oss vet, särskillt på min sida... 
Gå med rak rygg, du har inget att skämmas för. Kom ihåg det. OCh skvallret kommer avta.
Angående skvaller känner jag numera som (Frun) att jag kan gå med rak rygg och att skvallret säkert avtagit.
Idag är det 6 månader sedan som jag fick veta och jag måste ge mig själv en stor applåd för att jag orkat och ändå står där jag står idag! Och efter så här hmm.. inte lång tid för mig, men lång "skvallertid" så vet man ju själv. Vad som hände för ett halvår sedan är väl inte intressant längre? Iallafall tycker inte jag det på skvaller jag hör :P Så jag antar att folk har annat att prata om nu :)
Tillit är något som byggs upp igen steg för steg tror jag. På ett sätt tycker jag att jag kommit en ganska bra bit där med, men att det ändå är långt kvar.
För varje bit som raserat ska en ny bit byggas upp. Denna bit ska vara "starkare" än den förra. Den innehåller mkt negativt som ska sättas samman till en positiv sak- tillit. Klart att det ska ta tid.
Jag ältar fortfarande ganska ofta, men på lång väg inte lika mkt som förut. Jag tänker också ofta på han otrohet, men vet ni vad?
Igår när jag gick och la mig, gick det upp en sak för mig.. jag hade inte tänkt en sådan tanke på hela dagen! För mig känns det faktisk som en jättestor grej, fast nu tänkte jag ju ändå tanken att jag "inte tänkt tanken". Haha, men det är ett framsteg! Alla små saker räknas!
Jag hoppar in här. Min sambo va otrogen för tre veckor sen, och det har varit mycket tårar och skrik och hårda ord från min sida. Han berättade det direkt för mig, och han grät. Jag slängde ut honom först, men han fick flytta in igen. Vi har dock inget "förhållande" som det är nu. Va har pratat om familjerådgivning och jag har gjort klart för honom att jag inte vet om jag kan förlåta, men att jag iaf vill försöka. Dock väldigt svårt
Sen är det jobbigt att han hela tiden vill kramas och pussas, medan jag bara försöker smälta att han faktiskt har haft sex med någon annan..
Men jag kan INTE fatta.. Usch.
Visst, han va full, men jag tycker inte det är något att skylla på. Kan ärligt säga att jag aldrig har mått såhär dåligt innan..
Ledsen=( Var det första gången han gjorde det? Min har gjort det två ggr i fyllan, 10 månader sedan och tre månader sedan. De två gångerna han varit ner på krogen utan mig.
Precis som du skriver kan man inte skylla på fyllan men på ett sätt känns det bättre för mig att han gjort det när han varit totalt nersupen. Tror det skulle kännas 100 ggr värre om det hänt när han varit nykter och om det varit en längre affär på sidan om.
Kämpe: Jag hoppas att jag kan tänka som dig en dag. Ang. skvallret så bryr jag mig inte på så sätt att jag skäms, det är HAN som ska skämmas. Det är det där att alla vet men ingen säger det till mig som stör mig. Men nu har han berättat själv och det var väl kanske det bästa i och för sig.
På något sätt känns det som att det som inte stjälper, det stärker!
I vardagen hinns inte alla känslor med när det är två heltidsjobbande föräldrar varav en jobbar skift och borta. Nu han jag insett hur mycket han betyder för mig Men.... Förtroendet...
Ledsen; Välkommen.
Familjerådgivningen är en bra ide. Att han vill kramas och pussas känner jag igen. Så är min man också även om det lugnat ner sig. Jag sa ifrån när jag inte ville ha hans närhet och sökte upp honom när det var ok och han respekterade det.