Ni som gett en andra chans...

Nr 16: Förstår du har det jobbigt nu då när hon blivit gravid. Är det säkert att din karl är pappan? Kan hon inte ha varit med någon fler? (Har inte läst hela tråden så jag vet inte om du skrivit det tidigare)

Anonym (456)
Skulle kunna vara någon annan men iof. gillar hon tjejer inte killar så det är nog rätt otroligt.

Varför "får" man inte vara arg på den andra kvinnan?

Visst hon har inte lovat mig något men hon visste att han hade en sambo som var allvarligt sjuk och som hade ett gemensamt barn. Borde inte hon oxå tänkt sig för innan?
Jag är arg på båda men mest min make.

vet den andre kvinnan om att kalruslingen har ett förhållande å hela situationen, känns de lite värre. så stor skillnad hade de inte varit alls, men hade karln raggar upp en som ingen utav partnerna kände hade kanske de varit bättre, men ändå inte. svårt å förklara, hon visste om att jag va gravid å så hela skiten! vilket gör att deinte gå å skylla ifrån sig att hon inte är ett svin. vilket hon är!! hmmm ja ni fattar. vet hon om situationen så är hon lika stort svin, nästan som karl är tycker jag. hade varit lite skillnad om de hade varit en "anonym" från börja!

Hoppas..., jag lider med dig. Jag blev som sagt också bedragen när jag var gravid. Och deras förhållande fortsatte efter förlossningen också. Trots att vår dotter föddes två månader för tidigt; vi låg på sjukhuset en månad och hade det kämpigt efteråt också hemma med henne. Enligt honom träffades de inte under sjukhusvistelsen, men efter att vi kommit hem... Starka känslor var det mellan dem, eftersom de har pratat om en gemensamt liv. Hon visste både att jag var gravid och att vi har fått ett prematurbarn. Vilka människor?! Jag kan dock inte vara förbannad på henne personligen, eftersom jag tror att det alltid finns någon som man kan vara otrogen med om man själv vill. Min man skulle hittat någon annan. Jag är däremot mycket oroligt eftersom det visade sig att vi har helt olika värderingar med min man. Om han kan göra en sådan grej mot en som han ändå älskar (dvs mig och vår dotter)... vad är han för sorts människa? Tycker han mer om en kvinna som har sådan låg moral som tjejen han har varit tillsammans med än mig? Han älskade den tjejen också, lovat massor till henne och sedan lämnar han henne ändå när han hittar tillbaka till mig. Kan jag planera ett liv med honom? Jag tänker ofta nuförtiden på att det är bara nuet som är säker. Det förflutna är ruttet och framtiden är osäker. Men jag vet inte om jag kan leva bara i nuet. Ibland känns det så att det vore bättre om jag använde tiden som jag har nu för att repa mig, resa på mig, börja ett nytt liv utan honom. Och det känner jag trots att vi har det kanonbra nu. Jag har såna dagar som idag, när jag inte kan tänka positivt, när jag bara ältar. Och numera har han inte viljan att prata mer om dessa saker. Vi har bestämt oss för att gå vidare tillsammans och då vill han att vi ska koncentrera oss på framtiden.

Nr 16, jag har tänkt på det hur jag skulle reagera om allt vore ännu värre för oss, dvs om hon skulle blivit med barn. Ni kan dömma mig om ni vill, men jag tror att jag skulle krävt av min man att övertala henne göra abort. Jag vet att jag är hemsk. Det barnet är ju oskyldig, men ändå... Jag skulle inte kunna leva med detta också. Då är de ihopbundna med tjejen under hela livet. Han blir ju tvungen att ha kontakt med sitt barn och därmed med dess mamma. Nej, det skulle jag aldrig palla. Om hon ändå behöll barnet då skulle jag skiljas och han skulle kunna gå till henne.

456, här känner nästan alla som du. Vi upplever samma känslor. Det var likadant hos oss: vi var "glada" att allt kom fram och vi kunde äntligen prata ut. Sen hade vi bättre än nånsin. Men man ältar, tänker, gråter ändå. Jag vet inte när jag lyckas vara likgiltig för allt detta. För mig var det så att första dagarna var jag tvungen att prata med min man om detta varje dag. Sedan efter 2-3 veckor hade jag en "svart" dag per vecka, sen var 10:e dag. Då pratade vi igen. Sen efter 2 månader pratade vi inte mer. Nu har vi inte pratat om det i en månad och min man trivs med det, men jag lider, för nu har det gått så lång tid för mig att jag känner att jag måste prata igen. Jag försökte göra det under veckan, men det gick inte bra. Det blev bara bråk och irritaton.

Detsamma
Det värsta är att hon "erbjöd" sig att göra abort även om jag inte tror att hon hade gjort det när det kom till kritan men han sa nej.

Jag tror allt hade varit enklare för mig om:
1. de inte jobbade ihop
2. om hon gjort abort

Jag tycker man måste få vara självisk i ett sånt här läge och inte känna det som att nu måste jag se till att han träffar tjejen, går med på ul, förlossningen, träffar henne och barnet etc.
Tyvärr känns det som jag måste se till såna saker och ännu värre tillåta det.

Klart man får vara arg på henne också! Har hon vetat om att han är upptagen så har hon ju tagit beslutet att lägga sig med en upptagen man. Visst hon har inte lovat hans kvinna någonting men rent moraliskt är hon bara snäppen bättre än mannen och vi vet ju hur lågt han står....

Vi var inte säker på om han gjort henne gravid. Men jag hade bestämt att om hon inte gjorde abort så skulle vi ha minst halva vårdnaden. Nu är hon tack och lov inte gravid.

När det bara har hänt på fyllan så tycker jag man kan kräva att han är nyckter. Jag tycker man har rätt att kräva att de inte ska umgås alls.
Jag krävde även att han gjorde att ordentligt avslut med henne så att hon inte hör av sig igen.

Har han frågat dig när tjejen ville göra abort och han sa nej? Visst är det deras sak, men du är också inblandad i allt detta. Bor ni i samma stad? Kommer hon och barnet bo i närheten? Varför ville han behålla barnet?