Ni som gett en andra chans...

Det var så bra sagt!

Önskar att det hade gått ett skitår, men jag får väl kämpa på månad för månad.

Detsamma: Vi verkar sitta lite i samma sits. Min sambo hade sex med en annan kvinna vid tre olika tillfällen under ett halvår. Skillnaden är att det för hans del var sex, inga känslor. Självklart tyckte han att hon var snygg och så, men han har aldrig funderat på ett liv med henne. Hon har också en sambo och flera andra män hon prasslat med. Å ena sidan är det värre för dig eftersom han haft känslor för henne. Å andra sidan är det förnedrande att min sambo kastar bort ett liv med mig och våra tre barn för att få ha sex. Mer är det inte värt om du förstår vad jag menar. Jag fick reda på det här för ca fyra månader sedan och varje dag är en kamp. Vi har varit på familjerådgivning en gång och ska dit igen i nästa vecka. Kan inte säga om det hjälper eller inte. Tiden får väl utvisa det. Vi fick berätta om vår historia tillsammans och hur vi resonerat om det här så här långt. Vad vi vill ha ut av rådgivningen etc. Vi får väl följas åt här i tråden och peppa varandra.

Frun: Du frågade varför jag tror att det kommer att hända igen. Jag tror det bara. Det är andra gången under vårt förhållande som han är otrogen. Med tiden kommer han säkert att ramla tillbaka i gamla vanor och ta mig för given. Han har ett stort ego och kommer det en snygg kvinna och vill ha sex med honom tror jag inte att han kommer att tacka nej till detta. Jag tror att det kommer att ta några år innan det händer, men jag skulle ljuga om jag inte erkände för mig själv att jag kan tänka mig detta. Skillnaden då är att barnen är större. De har förhoppningsvis en bättre relation till honom och minnen av ett liv tillsammans med honom. Själv tänker jag utnyttja den ekonomiska tryggeheten jag har med honom till att vidareutbilda mig ytterligare så att jag inte står där på bar backe när det händer. Mina vänner frågar om jag inte kommer att bli bitter om det händer igen, för att jag valde att stanna nu alltså. Jag hoppas inte det. Jag gör det för barnen och för att jag själv inte är olycklig med honom. Vi har fått ett bättre liv tillsammans efter att det här uppdagades. En av mina vänner sa att jag rest mig igen efter att ha varit hunsad i många år. Det ligger kanske något i det.

Du skrev så klokt att psyket inte släpper fram mer än vad man orkar med. Så är det helt klart. Vissa tankar har varit så jobbiga att tänka att de inte kommit fram förrän nu. Undrar bara när de tar slut.

Långt det här blev, men jag behövde väl skriva av mig.

Du är inte olycklig med honom. Men inte lycklig heller...

Jag hoppas du vet vad du gör.

Självklart har du stöd här hos oss!

*kram*

Frun, jag är också säker på att min man också tänker på vad som har hänt. Jag skulle vilja se in i hans huvud. Vad tänker han på? Hur tänker han kring allt detta? Med ångest eller saknar han henne? Men jag vågar inte fräga detta. Jag tror inte att han vill till en terapeut. Han tycker att det vore bra om jag gick på en terapi för att jag ska kunna gå vidare, men han verkar tycka att det är okej med honom. Han kunde prata med mig om det, och det som han inte kan berätta för mig pratar han om med nån kompis.

Kämpe, jag vill inte tänka tillbaka till detta som på ett skitår. Men tyvärr är det så. Trots att jag upplevde min första graviditet och fött vårt första barn. Det gör så ont att allt detta är sammankopplat. Jag känner att jag inte vill ha flera barn, för då under graviditeten kommer det att hända igen. Jag har sagt det till min man också. Jag vet med hjärnan att inte nödvändigvis ska hända samma sak, men... ni förstår.

Bedragen, du verkar tänka lite som jag gör. Känns att du har hela tiden en B-plan för ditt liv. Om det händer igen... Just in case... Så kan jag också tänka, men ärligt talat är jag ganska trött på mig själv när jag hela tiden funderar på B-planer också.

Vi måste peppa varandra. Det är en sorts terapi den här med. Tack för att ni bryr er med mig och mina tankar.

En fråga: vad var det i era relationer som ledde till otrohet?

Det min sambo kan säga om vad som ledde fram till att han var otrogen är flera saker.. hur ont det än gör att prata om det, så kan jag kanske nu såhär i efterhand se felen jag med. Men just då tyckte jag att det inte var så mkt fel i vår relation och enligt honom själv inte han heller. Men med facit i hand..

*Han tyckte att jag aldrig var nöjd med honom. Alltid var det något som kunde göras bättre, på annat sätt, osv.. Tyvärr var det nog mycket så, men jag tror att han även låste sig och aldrig hörde när jag sa bra saker.
Han kände att han aldrig var nog för mig. Vilket han var och mkt mer..

*Han var rädd för framtiden, "kalla fötter". Vi hade precis varit och tittat på förlovningringar (hans initiativ) och han var på nåt sätt rädd för att binda sig då förlovning, äktenskap är mkt stort i hans familj. Så även otrohet.. För mig ingen anledning nog. Men han säger att han helt enkelt var rädd.

*Han fick uppmärksamhet av en tjej hans kompis hade på msn och började även han att prata med henne och tyckte att det var "spännande". När jag var bortrest träffades de, såg en film och hade sedan sex. En enda gång sågs de och hade aldrig träffats före eller efter det. Han säger att han på nåt sätt "blockerade" sina känslor för mig just då, för han stannade aldrig upp och tänkte på att han inte skulle se filmen med henne. Han såg dem enbart som kompisar och trodde aldrig att det skulle gå lägre. Vilket det ändå gjorde.

*Han säger att det han gjorde inte har så mkt med mig att göra egentligen, att han aldrig slutat älska mig eller planerat att vara med henne. Men för mig gör det j*vligt ont ändå. Han säger att

oj.. råkade skicka innan jag var klar :P

..det är hans livs misstag.. vem vet det kanske det är. Men det vet han först på dödsbädden. Han säger att han tvivlade på sig själv och sin självkänsla och att det i kombination med att han inte trodde sig räcka till för mig ledde till att han gick för långt.

Trots det han säger och att hon på familjeterapin säger att det ofta är så. Att de flesta orotheter händer vid livet stora beslut såsom : nytt jobb, samboskap, husköp, förlovning, bröllop, första barnet, när barnen flyttar hemifrån osv.. så känner jag mig ändå "bortvald" och ofta som om jag inte duger alls numera. Fast han bedyrar mer än någonsin att han insett vad vi hade, att han aldrig kommer att göra om det.. bla bla bla... så har livet inga garantier. Men jag hoppas att jag ändå kan reparera mig själv. Självkänslan är som sagt inte den bästa just nu :(

Men vi i denna tråden är säkert alla Superkvinnor! Snygga, starka,snälla.. bäst. Och det ska männen få veta! haha :)
Kram på er!!

Vi körde fast, Jag har varit sjuk mycket och han har fått dra allt hemma. Tillslut var han avtrubbad och tänkte bara att det blir bra när hon blir frisk. När det såg ljusare ut igen fick jag nästa sjukdom.
För honom var det som att kastas ner i avgrunden igen och han var ett fysiskt stöd men inte psykiskt. Så började han prata med en bekant som själv haft problem och sedan hände allt så fort. Lite så som "Kämpe" berättar om sin karl. Men flera gånger under kort tid.

Jag såg från början men han säger att han blundade för alla tecken om var han var påväg tills han satt snärjad i lögner och ångest och det hade hänt. Det tror jag på. Att han gjort passiva val och sedan inte vetat hur han ska ta sig ur det, rädd at förlora allt.

Brist på komunikation och förståelse för varandra.

jag som glatt berättade för frun härrom dagen om min sjukdom. "Brinnande vulva" (gör ont vid sex jätte ont) å att jag inte känt av den på tre omgångar sex nu, men skulle inte har sagt det. Igår gjorde det super ont igen.

Nu börjar rädslan för att bli lämnad.

Härrom dagen bråkade vi me, han satte sig å åt medans jag satt någon annastans och bölade hemifrån. Åkte därifrån för jag orkar inte tjafsa. Sen den har allt sett ut anant. jag vill itne bli kramad jag vil litne bli kysst. Jag fick en annan bild av honom. Jag blev rädd. (mitt ex slog mig och var okontrollbar när vi bråka) vet att den här nya killen jag har nu aldrig skulle göra det men jag bli så rädd för att det likna det gamla livet.

Vad ändrade din bild av honom?

Jag tror att det finns många orsaker till att min sambo var otrogen. Vi levde två helt olika liv. jag levde mitt med barnen och han sitt på jobbet. Vi slutade prata med varandra och närheten försvann på samma väg. Hon tyckte att han var snygg och stötte på honom på en konferens. Hon fick honom att känna sig attraktiv och då var han otrogen utan tanke på konsekvenserna. Han säger att han försökte att inte tänka på vad han höll på med och att det inte påverkade de val han gjort för vårt liv.

Sedan är det så att han har ett stort ego, alltid haft. Vill att folk omkring honom imponeras av honom. För honom är det viktigt att vara en karriärsman. För att man ska vara riktigt lyckad ska man ha en familj, en fru och några barn att visa upp. I höstas ramlade hans korthus och han fick byta jobb. Då insåg han väl att vi var bra att ha till mer än bara som uppvisningsobjekt.

Till Frun: Jag vet itne alltid säkert vad jag gör. Jag vet vad jag kan få ut av det här förhållandet och vad jag inte får. Tänker vara ärlig med det på familjerådgivningen. Kanske kan få någon respons och nya infallsvinklar där.