Ni som gett en andra chans...

Det är just som flera av oss känner, att rädslan för att krossas igen är stor. Jag känner så hela tiden. Och funderar på om det kommer att hända igen, bla bla bla.. Vad händer om vi har barn då etc?

På nåt sätt så måste man väl släppa den tanken och gå vidare. Men ändå finns den där och gnager.
Hur resonerade ni om otrohet innan ni blev bedragna?

Min sambo har alltid pratat mkt illa om folk som bedrar och otrohet. Han kommer från en kristen familj där äktenskap och trohet sätts väldigt högt. Han har alltid sagt att det är det värsta man kan göra mot någon.
Jag är inte troende men för mig har trohet varit väldigt viktigt också. Men jag har inte sett det ur hans synvinkel som är kristen. På så sätt så säger han själv att han är väldigt besviken på sig själv då han gått emot allt vad hans värderingar varit förr. Men han håller fast vid att han fortfarande tycker som han gjorde innan. För min känns det numera bara som "skitsnack" från hans sida. Kanske är det därför också som jag tagit detta så mycket hårdare än jag någonsin skulle kunna föreställa mig? För att han alltid sagt att otrohet är det värsta som finns och att jag på så sätt verkligen ALDRIG tänkte att det skulle kunna hända oss?
Har ni också varit så säkra som jag angående otrohet innan?

Jag var helt säker på att jag skulle gå om han skulle vara otrogen mot mig. Jag skulle klippa alla banden direkt och aldrig mer prata med honom.
Men här sitter jag och kämpar hårt, varje dag som går och har snart gjort i 6 månader.. Är det det som kallas Kärlek?
Jag undrar..

Oj, vad konstigt det ändå kändes att skriva 6 månader.. tänk att jag överlevde så här länge fast jag inte trodde det :)

Håller med frun det sista hon skrev.
Bara å börja bygga en bro som leder t den nya vägen m nya förhoppningar om framtiden. skulle allt hända igen så raearar jag skiten totalt t det öde han förtjänar.

Hellre att föräldrarna är lyckliga och skilda än olyckliga å tillsammans.
Men hur vet jag att han inte fortsätter å träffa henne då?
Han har bett om förlåtelse (viket jag inte har gjort än) och han skäms säger han å allt sånt.
Men hur i hel**te ska jag kunna veta att han menar de?
Det är dt som är svårt!

Hur har de gått för er andra då?

Det är det som är svårt.
Att våga tro på att det han säger är sant. Men jag antar att man aldrig kommer att få veta helt säkert och helt enkelt får bestämma sig för att tro på honom eller att inte tro på honom.
Jag har bestämt mig för att tro på honom i det han säger, men det betyder ändå inte att jag litar på honom.
Men säger han att han älskar mig och ångrar skiten ur sig så får jag tro på det.
Men tilliten, för att den ska bli som den var eller ens i närheten.. det kommer nog att ta tid att bygga upp.

ts: innan allt hände så har jag alltid sagt att jag kommer å sticka om den jag är ihop med är otrogen.
men det är en annan sak att uppleva det.

kan oxå säga (skriva) att jag har varit lika säker på att det aldrig kommer å hända oss.
och som din gubbe sa va är det mot han värderingar och principer det som skulle ske....

Mitt problem är att jag är så dålig på att prata (som han)!
att ta upp känslor.
visst har vi pratat å skrivit brev har vi oxå gjort.
men det har inte varit så mycket heller som jag vill.
det är svårt...!!!!

Jag tror att ni måste jobba med er egen självkänsla om det betyder bottenlös förtvivlan och att livet är slut och värdelöst efter att ha blivit bedragen. Att det känns svårt och jobbigt- visst, men livet är väl inte slut för att nån jäkel behandlar en illa?!?! Nä, se till allt gott ni har och ta vara på det! Man kan aldrig bli lycklig genom nån annan - bara genom sig själv!!

Gud ja, det är svårt.

I början hade jag en blogg där jag skrev av mig hur jag mådde. Den var lösenordsskyddad och jag gav honom lösenordet så att han kunde läsa. Tror att dte hjälpte honom ganska mycket att förstå mina tankar kring det hela och hur jag kände mig psykiskt (krossad).
Det funkade ganska bra eftersom jag knappt kunde prata i början utan att gråta tills jag inte kunde andas knappt och lyssna. Jag blev helt förtvivlad. Men allteftersom veckorna har gått har jag kunnat prata bättre och bättre och han med. Så nu pratar vi bra med varandra. Nog bättre än vad vi någonsin gjort innan?
Kanske kan funka för er att ha varsin där ni skriver av er. Man kan skriva när man vill och den andre kan läsa när den vill. Sen kan man prata om det i verkligheten. Men då vet man att den andre redan läst det man vill säga och kanske har frågor kring det. En öppning att börja prata om.. skulle det gå tror du?

Jag har alltid vetat att jag skulle förlåta och försöka.

Usch jag lider med er alla. Jag önskar inte min värsta fiende detta jo hon som gjorde så här mot mig förstås.

Jag var tillsammans med mitt ex/ex sambo/ vi var förlovade å tillsammans i 3,5 år. Sen ville han plötsligt ut lite, Vilket var ok, men lite jobbigt eftersom han inte velatr detta innan å jag vant mig vid att ha honom för mig själv.
Iaf han gjorde lumpen å sen började en tjej ringa från lumpen. Bråken började men han slutade lumpen å det gick över. Vi hade ett väldigt bra sex liv, men sen fick jag en sjukdom. Brinnande vulva. Vilket får mig att mår skit. Gör j-vligt ont vid sex.
Vi hade dock sex, men inte lika ofta. Efter lumpen var han arbetslös å jag fick betala allt. Eftersom jag var trött på det så frågade jkag min chef om sommarjobb och han fick det på samma företag som jag 3,5 år gick å efter en julfest som vi gick delade vägar ifrån jag gick ut å han åkte hem så tog han en tjejs telefon nr på jobbet å de ringde å smsade massor å jag sa att de inte var ok med mig. En dag kände jag på mig att de hade ihpo det, men jag slog bort det, men min intution sa han är det med henne, men iaf. En dag ringde jag på mitt jobb till en annan tjej (stort företag) å hon sa vet du att din sambo har varit hemma hos .... ja bara nee på en fika då elelr? hon bara nej. Han jobbade då med så jag frågade honom direkt. Han erkände inget, Kastade ut honom dagen efter. Vi hade bestämt bröllop å allt å han själv hade berättat det för min släkt när jag inte var med. Vi hade köpt en hund ihop och börjat fundera på husköp. Dagen efter vi gjort slut blev han tillsammans med ännu en annan tjej på jobbet nu har 2 år gått och de har köpt hus ihop och de väntar sitt första barn. Jag har sett med mina egna ögon att han varit otrogen mot henne, men det e upp till henne. Hon visste ju vilken nöt hon blev tillsammans med. Han fick sparken. den första tjejen han satt på har också slutat å den andra tjejen som är gravid jobbar jag ihop med varje dag. Kommit över allt, men det känns konstigt att hon ska ha barn före mig!

Men det var ett helvete. Jag gick ner massor i vikt. Fick sälja min hund och jobba dubbelt så mkt. Blev ett vrak efter ett år och sen nu är jag världens lyckligaste med någon annan.
Han har också varit med om otrohet och jag litar på honom.
men jag kan ändå inte låta bli å kolla upp honom. Fast jag att jag lita på honom. Jag bara är så rädd! Nu planera vi vårt första barn. Väntar bara på att han ska känna sig redo för det.

Man kommer igenom det.
Det är skit svårt.

min kille va otrogen efter 2 år tillsammans, han gjorde de med en tjej jag har varit kompis med, dom hade inte sex men dom kysstes och hon runkade av honom i soffan på en fest under en filt med alla i närheten, detta har jag inte förlåtit honom än för, fast de har varit slut nu i två år. jag blir fortfarande ledsen och elak när jag tänker på det, att han inte kunde tänka längre och kunde sätta mig så åt sidan, min tillit till killar blev jätte dålig i allmänhet efter det, han stannade hos mig i en vecka efter jag fått reda på det, och jag hade inte kraften att slänga ut honom, jag orkade inte bry mig att han fanns vid sidan om. jag gick runt i en lå¨tsasvärld och skrattade när de va någon som "sa" något roligt, men egentligen hörde jag inte vad dom sa, jag och min dåvarande kille for på någon fest tillsammans och där sa en av hans kompisar hur fin kille de va och hur tur jag hade som var med honom, de va skrattretande. hans föräldrar visste inget ( vi bodde där) men dom lär ha listat ut de med alla bråk vi hade,

jag kan inte säga hur jag skulle gjort för att känslorna skulle bli bättre, hur jag lättare skulle förlåtit honom, men tänk på dig, vill du skrika skrik på honom, gråt framför han, tipset om en terapeut är jätte bra tror jag. ta hand om dig

Uscha jag e livrädd för att detta kommer hända mig igen.
Jag är livrädd. jag skulle inte klara det. *lipar*
Jag älskar den här nya sambon så mkt. Älskade den andra med, men men jag anser att jag för ung å sen känner jag nu att detta är min dröm man, den jag vill avra med resten av livet. Han e mer rätt i mina ögon än den andra var man var bara blind å ung, men det ger inte honom rätt att såra mig så mkt