Ni som gett er pojkvän/sambo/make/maka/partner en andra chans efter en otrohet och försöker att lappa ihop förhållandet igen..
Hur gör ni för att orka de stunder där det är extra svårt?
Jag känner att jag håller en distans som i längden kommer att bli jobbig för oss båda, har ni samma problem och hur tacklar ni det?
Här peppar vi varandra att orka kämpa för något vi tror på men som vill ha stöd av någon i samma sits på den slingriga vägen!
Ja hur gör jag? Jag blir mest ledsen och kan inte riktigt hantera det ännu. Försöker tänka på nåt annat eller sysselsätts mig så tankarna inte vandrar iväg.
Jag vet inte egentligen.. men jag tror alla hittar sin egen väg. Jag har gråtit, varit arg, kämpat, sysselsatt mig, pratat, ältat osv.... allt i olika perioder beorende på vad jag för stunden behövt för att orka vidare.
Vi var på familjerådgivningen idag. Hon tyckte inte att vi behöver komma dit igen för att vi kommit så långt och verkar så stabila. Och det är vi.
Visst skär det i mig ibland och visst är vi båda något mer svartsjuka men vi har lyckats focusera på det riktiga problemet- det som förde oss till den här punkten. Och det känns som om vårat förhållande har gått till en ny nivå, ett djupare och mognare plan. Det är så svårt att förklara.
Vi har lärt oss massor om oss själv och varandra. Och om livet. Med den kunskapen och kärlek och vilja kommer vi att bygga upp förtroendet igen.
Jag är glad att jag inte gick! Ibland är styrka att stanna.
Ja, det tror jag.
De säger ju att "Fela är mänskligt, förlåta är gudomligt". Jag tror nog att det är så jag med.. längtar bara till jag själv får samma känsla som du. Men jag jobbar på det och det blir lättare och lättare :)
Att kunna förlåta ett snedsteg är bara bra men någon som kontinuerligt bedrar en bakom ryggen som ett samvetslöst svin ska man bara kasta utt på trottoaren där dem hör hemma.
Det gör du. Kram
Anonym (Frun)
Ditt inlägg på 53 kunde varit mitt!!
Lycka till!
Drabbad; Vad skönt att han tar ansvar. Ha en skön semester och
lycka till ni också!
Kram
Min sambo va otrogen för ca 2 år sedan....vi gjorde slut ett tag ca 3 månader sedan försökt vi igen...nu har vi ett barn ihop på 4 månader men jag har fortfarande de där i huvudet...de e så jobbigt vissa dagar tänker ja inte alls på de o andra kan ja vara hur sur för de som hälst...jag har aldrig tagit upp de med honom igen nu därför att vi sa de när vi valde att försöka igen att vi inte ska ta upp de igen utan de har till de förflutna...jag älskar honom men ska man känna så här? må så dåligt vissa dagar...släpper de någon gång eller kommer jag altid känna så här??
Tack för stödet Kämpe. Nu har vi varit på familjerådgivningen första gången. Vet inte om jag tycker att det gav jättemycket, men första gången går nästan all tid åt till att sätta terapeuten in i hela historien. Min förhoppning var att min sambo skulle prata mer om hur han bestämde sig för att sluta vara otrogen. Inget förändrades ju i vårt helt kassa förhållande. Han sa inget jag inte hört förut. Var lite ledsen efteråt, men grät inte när vi var där även om jag var nära vid ett par tillfällen. Känner att jag sannolikt kommer att bli tvungen att fatta beslutet om att stanna eller gå utan att ha fått svar av min sambo. Hade hoppats att han skulle säga saker som skulle väga i vågskålen för att stanna. De flestas män verkar gråta och ångra sig. Min är väldigt fåordig och säger bara att det inte var värt det och att han älskar mig och vill fortsätta leva med mig och barnen.
Skönt att läsa om någon här som kommit på fötter igen. Skulle betala en bra slant för den känslan. Är säkert inte ensam om det.