Ni som gett er pojkvän/sambo/make/maka/partner en andra chans efter en otrohet och försöker att lappa ihop förhållandet igen..
Hur gör ni för att orka de stunder där det är extra svårt?
Jag känner att jag håller en distans som i längden kommer att bli jobbig för oss båda, har ni samma problem och hur tacklar ni det?
Här peppar vi varandra att orka kämpa för något vi tror på men som vill ha stöd av någon i samma sits på den slingriga vägen!
Jag har sagt åt min sambo att jag kommer att fråga, fråga och fråga honom vilket han förstår.
Det går inte att släppa, för mig är det så nytt dessutom. 
Har sagt åt honom att bo borta i veckan så vi får vara själva hemma. Tror jag kan tänka klarare då än med honom på sidan om.
själv försöker jag att inte älta en massa. utan pratar omde jag vill, tänker och försöker gå vidare så gott de går. ju fortare man blir av me denna perioden desto bättre. mår bara sämre om jag skulle dra upp samma sak vecka in och vecka ut hela tiden.
skriver dagbok sen år tillbaka.
den senaste tiden har blivit över vad som har hänt, sagts å så. skulle de vara nått jag funderar över, så är de bara å gå tillbaka fundera över det.
men är det något som inte stämmer eller så, tar jag upp det.
man måste reda upp saker, inte bara skyffa undan det.
annars kommer de bara tillbaka och blir massa onödigt bråk.
Men ju längre tiden går mer måste jag själv lägga bakom mig saker å ting.
jag mår inte bra av att älta och hur skall jag se positivt på morgon dagen om jag finns i gårdagen?
man måste våga se framåt vare sig de e 2 dagar, 1 vecka eller 1 månad man planerar.
baraför att man lägger saker å ting bakom sig innebär det inte att man har förlåtit eller kommit över det.
det är målet av prossesen och allt.(tycker jag iallefall)
när man känner att man tagit igenom allt så komemr jag förlåta.
hoppas att den dagen kommer verkligen.
Jag for bort i 10 dagar för att få distans. Och jag tyckte det hjälpte. Tankar och känslor fick utrymme att landa och sorteras. Tillslut längtade jag faktiskt hem och för att kunna arbeta oss igenom.
Hur lång tid tar det ungefär innan man kan ta ett beslut?
Har nu inte läst i hela tråden, skummat några sidor.
Min man o jag hade ett väldigt turbulent första år med jag tror... 7 dumpningar, varav iaf 6 från hans sida. Otroligt rädd för att binda sig var han, men vi var uppenbarligen båda väldigt kära för vi kom ju tillbaka till varandra hela tiden. Så fort det började bli bra och vi började komma nära så gjorde han ngt puckat igen för att skjuta mig ifrån sig. Hur som helst så jobbade vi oss igenom en himla jobbig period för honom när han väl bestämt sig för att det var JAG som gällde. Lyckliga var vi, flyttade ihop och förlovade oss och gifte oss. Blev gravida efter bröllopet. NÄr jag var i 6-7 månaden så hände det, the big no-no. Han åkte till en tjejkompis i en annan stad, en tjej som var mkt på tapeten under det där första året. Men det var under blodet och förlåtet och jag hade ju dessutom både träffat henne och pratat med henne på msn, verkade som en kul tjej. Problemet var ju att under helgen som han var hos henne (och hennes sambo...) så fick han ju känslor för henne. Rejält med känslor för henne. Han säger att de inte "gjordoe" något men jag tror nog inte på honon. Hur som helst så sårar det mig ännu mera att han fick dessa känslor för henne och att det tog flera dagar för honom att välja a tt stanna med mig och det kommande barnet. Det här sista erkände han ju inte, men det var rätt uppenbart att det var så. När han väl bestämt sig så var det ju med huvudet, inte med hjärtat. Vilket bidrog till att jag fortfarande långt senare (2-3 månader var lååång tid när man mådde som man gjorde då) porriga sms som skickats dem emellan och hur han skrev saker som att "vi kommer att vara tillsammans, jag måste få vara med dig, men inte just nu". WTF!! Så gav honom ultimatum, i 8:e månaden eller vart jag var, att nu måste han välja, det är hon eller jag. Och om han valde mig, så kunde jag inte lova honom att jag skulle välja honom tillbaka.
Antar att det var ett typiskt fall av stor förändring i livet= barn: Ska det vara såhär nu, är jag fast här, är mitt liv slut är tydligen tankar som snurrade innanför pannbenet på mannen. Sen, när bebisen kom, så var det ju omedelbar kärlek och han skulle aldrig vilja ha det på ngt annat sätt.
Detta är nu 2½ år sedan ite drygt och jag måste till min förvåning erkänna a tt jag har läkt mkt bättre än vad jag trodde: Inte så ofta jag tänker på det där längre. Han har hittat rätt nu, med både hjärta och huvud och det märks att han vill vara här med mig och med våran fantastiska lilla familj och han säger varje dag hur mkt han älskar mig och hur vacker jag är (ha ha, hur sunkig jag än är) och vi har det bra. Jag är fortfarande misstänksam av och till men får sällan några bevis för min oro. Skönt.
Summa summarum så GÅR dte att hitta tillbaka men det är inte lätt.
Hoppas..., kloka tankar! Dagbok har jag börjat med för några dagar sedan när jag såg att det är inte längre så lätt att prata otrohet med min man. Idag har jag en sån dag då jag förstår honom och varför han tycker att vi bör koncentrera oss på andra saker. Igår kväll blev det bråk igen, jag sårade honom och det kändes inte bra. Innan vi la oss sa jag förlåt och allt blev bra mellan oss. Men såna bråk är såååå onödiga. Vi får inte såra varandra! Men jag blir ju sårad av den minsta lilla som han säger eller hur han säger det. Det är nog frustrationen pga att jag inte fick säga/fråga det som jag ville under veckan.
Men idag känns det bra.
Hur mår ni?
Det känns bra. Första gången jag inte mår asdåligt när han har jobbat natt! 
Jobbigt var det men inte mer. Det känns så skönt!
Det är nog bra att du börjat skriva "detsamma" och om ni vill kan han kanske få läsa det så han vet vad som rör sig i dig.
456; Det vet nog ingen av oss egentligen. Jag bestämde mig ganska omgående att ge oss en chans men jag hade den filosofin redan innan detta hände. (Beroende på vad som hänt bör tilläggas)
Men visst har jag vacklat många gånger. Särskillt när självföraktet varit som störst. För sammtidigt som jag varit inställd på att OM det händer så ska vi försöka så lovade jag mig själv en gång i tiden att ingen skulle få knäcka mig.
Frun, jag trodde alltid att jag skulle skilja mig på en gång om ngt sådan hände. Det skulle tom räcka med mindre grej. Men man vet inget om sånt förrän det händer med en. Jag känner dock att jag inte orkar gå igenom något liknande en gång till i mitt liv.
Det vet jag också. Händer det igen, även om det är en "mindre" händelse så kommer jag ta mitt pick och pack.
Ja, och det är det som brukar kännas tungt för mig nuförtiden. Eftersom jag vet att vår toleransnivå är väldigt låg blir jag jätteorolig numera när vi tjafsar eller bråkar om någonting. Det kan vara små grejer som förekommer när man lever tillsammans med en annan människa och som är ganska naturliga. Men jag känner oro på en gång och ifrågasätter vårt beslut att fortsätta leva tillsammans. Med detta sårar jag min man. Enligt honom ska jag inte tolka i olika saker som hände förut i allting som händer nu. Men jag har det svårt att undvika det.