Ni som gett en andra chans...

Hej alla!

Tyvärr sitter jag i samma sits. Jag har blivit bedragen. Allt kom fram ca 3 månader sen. Vi har bestämt oss att gå vidare. Det är väldigt tufft det här. Men det vet ni alla. Problemet i mitt fall är att det var inte bara en engångs grej från min mans sida. Han hade ett förhållande med en tjej i ca ett halv år efter att vi har varit gifta i 5 år och medan jag väntade vårt första barn. Han älskade henne. Mycket. De har planerat ett nytt liv tillsammans. Han berättade inget för mig bara när jag kom på vissa saker. Om det varit en engångs grej är det kanske någorlunda lättare att förlåta. Men alla deras känslor till varandra spökar i mitt huvud när jag har det som svårast. Han har visserligen valt mig till slut och nu är allt kanon mellan oss. Men när ska jag kunna glömma bort att han hade starka känslor för en annan?

Han berättade att hon ville att han skulle skilja sig. Sen har jag hittat en lista med min mans tankar om hur han vill ha det med henne: inget problem att skiljas, ville ha hus med henne, jag och vårt barn skulle bo i närheten (förmodligen för att dottern och han ska kunna hålla kontakten), ville ha glädje, osv, osv. Förmodligen skrev han den listan när han ville sammanfatta vad han hade (med mig) och vad han skulle vilja ha (med henne). Jag konfronterade honom med listan också, och han erkände att ja, han hade funderat i dessa banor när han inte visste hur vi ska ha det.

Alla dessa känslor är svårt för mig att bortse från. Han säger att han älskar mig jättemycket, men bara för några månader sen sa han samma sak till en annan + under tiden sa han det till mig också. Hur vågar jag hoppas på att det blir annorlunda nu???

För att jag öppnade mig och började prata med honom. Vi hade problem innan förstås. Ofta kände han sig ensam i vårt förhållande. Vi kunde inte kommunicera med varandra. Efter den här örfilen från "livet" och när jag blev tvungen att fatta beslutet att stanna eller skilja började jag prata ordentligt med honom. Efter våra pratstunder blev både han och jag mycket gladare, och efter några dagar insåg vi att vi har känslor kvar. Sedan dess har dessa känslor blivit bara starkare och starkare.

Men som sagt, jag vet inte om jag kan lita på hans känslor. Han hade starka känslor för en annan. Vad känner han nu för henne? Älskar han henne fortfarande? Saknar han henne? Är dessa såna frågor som jag kan ställa för honom nu? Han kommer nog inte att säga att "ja, jag älskar henne fortfarande och jag saknar henne enormt mycket". Även om han skulle känna så... Han säger att han ångrar sig och vill aldrig mer leva en sånt dubbelliv. Han säger att han älskar mig massor ocg vill vara med mig. Men... hur ska jag lita på det?

Frun,

Han lämnade inte beslutet till mig helt och hållet. Han ville att vi skulle prata och fundera tillsammans medan vi funderade och resonerade själva också. Han ville att vi skulle komma fram till ett beslut tillsammans, ett beslut, som båda oss känner sig nöjda med. Och så gjorde vi.

Men kan man verkligen ställa frågorna: Älskar du henne fortfarade? Saknar du henne? Klart att jag vill veta hur han känner, men skulle det underlätta för mig? Klart, om han svarar nej på dessa frågor kan det hjälpa mig, men om det inte är så?? Om jag pratar om detta nuförtiden säger han att det är nog bättre att koncentrera sig på framtiden. Så gör han...

Kämpe,

Vi har inte fått hjälp utifrån. Vi försökte analysera oss själva och våra känslor själva. Vi pratade mycket och redde ut vad som ledde till otroheten. Jag ville gå på terapi, men fick inte tid förre hösten och då ska vi resa utomlands.

Ni som går eller gick på nån sorts terapi vad får ni för förslag, knep, osv?

Du har rätt. Han var inte 100 % säker på att han ville leva med henne. Men jag veta inte vad som fick honom att tänka efter: hans första barn som föddes då, skam som han skulle känna om släkt och vänner fick reda på vad han hade gjort mot mig eller rädslan att efter ett tag visar sig att gräset är inte grönare hos den andra heller. Valde han mig eller valde han säkerheten, tryggheten framför det osäkra?

Jag känner på ett sätt att vi har kommit över den här första perioden då man ställer frågor om vad, hur, när. På ett sätt skulle det kännas konstigt om jag frågade honom nu konkret om detaljer. Kanske är det inte det som är viktigast. Jag vet att de gjorde saker (vad det gäller sex) som vi gör nu. Men det hindrar inte mig att njuta. Men jag är nyfiken på hur han bearbetar allt känslomässigt. I början sa han till mig att han inte kunde prata om det just med mig för att han inte ville såra mig ännu mer. Jag försökte också få honom skriva till mig. Men det kunde han inte heller. Jag är orolig för honom för om han inte bearbetar allt, utan bara vill glömma och koncentrera sig på framtiden slår allt detta någon gång senare tillbaka.

Vad ställde rådgivaren för sorts frågor till er?

Frun, jag är också säker på att min man också tänker på vad som har hänt. Jag skulle vilja se in i hans huvud. Vad tänker han på? Hur tänker han kring allt detta? Med ångest eller saknar han henne? Men jag vågar inte fräga detta. Jag tror inte att han vill till en terapeut. Han tycker att det vore bra om jag gick på en terapi för att jag ska kunna gå vidare, men han verkar tycka att det är okej med honom. Han kunde prata med mig om det, och det som han inte kan berätta för mig pratar han om med nån kompis.

Kämpe, jag vill inte tänka tillbaka till detta som på ett skitår. Men tyvärr är det så. Trots att jag upplevde min första graviditet och fött vårt första barn. Det gör så ont att allt detta är sammankopplat. Jag känner att jag inte vill ha flera barn, för då under graviditeten kommer det att hända igen. Jag har sagt det till min man också. Jag vet med hjärnan att inte nödvändigvis ska hända samma sak, men... ni förstår.

Bedragen, du verkar tänka lite som jag gör. Känns att du har hela tiden en B-plan för ditt liv. Om det händer igen... Just in case... Så kan jag också tänka, men ärligt talat är jag ganska trött på mig själv när jag hela tiden funderar på B-planer också.

Vi måste peppa varandra. Det är en sorts terapi den här med. Tack för att ni bryr er med mig och mina tankar.

En fråga: vad var det i era relationer som ledde till otrohet?

Hoppas..., jag lider med dig. Jag blev som sagt också bedragen när jag var gravid. Och deras förhållande fortsatte efter förlossningen också. Trots att vår dotter föddes två månader för tidigt; vi låg på sjukhuset en månad och hade det kämpigt efteråt också hemma med henne. Enligt honom träffades de inte under sjukhusvistelsen, men efter att vi kommit hem... Starka känslor var det mellan dem, eftersom de har pratat om en gemensamt liv. Hon visste både att jag var gravid och att vi har fått ett prematurbarn. Vilka människor?! Jag kan dock inte vara förbannad på henne personligen, eftersom jag tror att det alltid finns någon som man kan vara otrogen med om man själv vill. Min man skulle hittat någon annan. Jag är däremot mycket oroligt eftersom det visade sig att vi har helt olika värderingar med min man. Om han kan göra en sådan grej mot en som han ändå älskar (dvs mig och vår dotter)... vad är han för sorts människa? Tycker han mer om en kvinna som har sådan låg moral som tjejen han har varit tillsammans med än mig? Han älskade den tjejen också, lovat massor till henne och sedan lämnar han henne ändå när han hittar tillbaka till mig. Kan jag planera ett liv med honom? Jag tänker ofta nuförtiden på att det är bara nuet som är säker. Det förflutna är ruttet och framtiden är osäker. Men jag vet inte om jag kan leva bara i nuet. Ibland känns det så att det vore bättre om jag använde tiden som jag har nu för att repa mig, resa på mig, börja ett nytt liv utan honom. Och det känner jag trots att vi har det kanonbra nu. Jag har såna dagar som idag, när jag inte kan tänka positivt, när jag bara ältar. Och numera har han inte viljan att prata mer om dessa saker. Vi har bestämt oss för att gå vidare tillsammans och då vill han att vi ska koncentrera oss på framtiden.

Nr 16, jag har tänkt på det hur jag skulle reagera om allt vore ännu värre för oss, dvs om hon skulle blivit med barn. Ni kan dömma mig om ni vill, men jag tror att jag skulle krävt av min man att övertala henne göra abort. Jag vet att jag är hemsk. Det barnet är ju oskyldig, men ändå... Jag skulle inte kunna leva med detta också. Då är de ihopbundna med tjejen under hela livet. Han blir ju tvungen att ha kontakt med sitt barn och därmed med dess mamma. Nej, det skulle jag aldrig palla. Om hon ändå behöll barnet då skulle jag skiljas och han skulle kunna gå till henne.

456, här känner nästan alla som du. Vi upplever samma känslor. Det var likadant hos oss: vi var "glada" att allt kom fram och vi kunde äntligen prata ut. Sen hade vi bättre än nånsin. Men man ältar, tänker, gråter ändå. Jag vet inte när jag lyckas vara likgiltig för allt detta. För mig var det så att första dagarna var jag tvungen att prata med min man om detta varje dag. Sedan efter 2-3 veckor hade jag en "svart" dag per vecka, sen var 10:e dag. Då pratade vi igen. Sen efter 2 månader pratade vi inte mer. Nu har vi inte pratat om det i en månad och min man trivs med det, men jag lider, för nu har det gått så lång tid för mig att jag känner att jag måste prata igen. Jag försökte göra det under veckan, men det gick inte bra. Det blev bara bråk och irritaton.

Har han frågat dig när tjejen ville göra abort och han sa nej? Visst är det deras sak, men du är också inblandad i allt detta. Bor ni i samma stad? Kommer hon och barnet bo i närheten? Varför ville han behålla barnet?