Frun, Gud, vilken stark kvinna du är! All ära! Skulle du velat ha halva vårdnaden?! Jag känner mig verkligen ett monster, men jag skulle krävt abort.
Ett ordentligt avslut krävde jag också. När vi kom fram till beslutet att fortsätta tillsammans ville jag att han ringde henne och sagt att det är slut på alla kontakter. Han ville inte ringa från vår lägenhet, så han gick ner till bilen och ringde därifrån. 10 minuter har de pratat.
Har ni pratat om vårdnaden? Kommer hon att ha ensamvårdnad eller kommer ni att dela på det?
Kommer du att kunna leva med honom och hans barn ... och träffa också tjejen då och då? Jag skulle nog tänka igenom allt igen och igen. Ni har inga barn, ni är säkert unga. Är du inte värd ett nytt liv?
Hoppas..., kloka tankar! Dagbok har jag börjat med för några dagar sedan när jag såg att det är inte längre så lätt att prata otrohet med min man. Idag har jag en sån dag då jag förstår honom och varför han tycker att vi bör koncentrera oss på andra saker. Igår kväll blev det bråk igen, jag sårade honom och det kändes inte bra. Innan vi la oss sa jag förlåt och allt blev bra mellan oss. Men såna bråk är såååå onödiga. Vi får inte såra varandra! Men jag blir ju sårad av den minsta lilla som han säger eller hur han säger det. Det är nog frustrationen pga att jag inte fick säga/fråga det som jag ville under veckan.
Men idag känns det bra.
Hur mår ni?
Frun, jag trodde alltid att jag skulle skilja mig på en gång om ngt sådan hände. Det skulle tom räcka med mindre grej. Men man vet inget om sånt förrän det händer med en. Jag känner dock att jag inte orkar gå igenom något liknande en gång till i mitt liv.
Ja, och det är det som brukar kännas tungt för mig nuförtiden. Eftersom jag vet att vår toleransnivå är väldigt låg blir jag jätteorolig numera när vi tjafsar eller bråkar om någonting. Det kan vara små grejer som förekommer när man lever tillsammans med en annan människa och som är ganska naturliga. Men jag känner oro på en gång och ifrågasätter vårt beslut att fortsätta leva tillsammans. Med detta sårar jag min man. Enligt honom ska jag inte tolka i olika saker som hände förut i allting som händer nu. Men jag har det svårt att undvika det.
t ex att planera vem av oss ska ta vad i bagaget när vi reser...
ja, du ser, det är det som är så sjukt *ler*
ja, ibland känns det som att jag behöver prata. oftast är det då när jag inte kan prata om det som hände som jag överreagerar saker...
Förstörd, jag är ledsen för din skull, för att det är svårt för dig att lita på killar. Men inte alla killar är otrogna! Och det vet du säkert också. Ge en chans för din nye så han kan bevisa det för dig.
På ett sätt håller jag med dig. Inte alla kan förlåta otrohet. Efter min mans otrohet har jag lärt mig en massa om honom, om livet men även om mig själv. Framförallt det att jag kan älska honom trots otroheten och att jag är redo för att förlåta. Men det finns ingen garanti att jag lyckas med det. Nu är det bra, men oron finns hela tiden inom mig. Jag har gett mig tid. Men jag kanske ska inse efter ett år att jag inte kan leva tillsammans med honom med tanke på hans otrohet. Men jag måste chansa ändå. För min, mitt barns och hans skull.
Å andra sidan tycker jag att i ett förhållande där det inte finns barn är det kanske bättre att ge varandra en chans att få leva ett nytt liv utan varandra. Det betyder inte att de som har barn ska vara tillsammans för barnens skull. Men barnet fick mig att inte handla hastigt och fly pga av sviken och smärtan utan att tänka efter.
Jag anade inget om min mans otrohet i flera flera månader. Nu i efterhand är jag medveten om alla tecken som tydde på det, men då var jag så naiv att jag trodde att min man aldrig skulle ljuga för mig och absolut inte bedra mig på detta sätt. Jag tom pratade om sånt med mina kompisar och sa bestämt att min man är absolut inte den typen som skulle kunna göra det mot mig. Sen har jag läst några mail från hans hemliga postadress och ville veta vad han höll på med. Då erkände han allting. Men det svåraste var att han inte visste vad han ville dvs vara med mig eller byta ut mig och leva med henne. Det var det jobbigaste. För om han erkände och ångrade sig och bad om förlåtelse, etc då skulle jag ha fått chansen att tänka på saken och bestämma mig hur jag vill ha det. Men det dröjde flera dagar då både han och jag funderade på vad vi ville. Sen bad han om förlåtelse och allt detta, men ni förstår... det hände inte på en gång.
Hoppas, min första tanke var att skilja mig och leva ett liv själv. Jag har inte varit singel sedan 11 år tillbaka och har aldrig levt själv. Jag är så sugen på att prova det! För mig var det största fördelen med hans otrohet att jag fick möjligheten till ett eventuellt singelliv!
En annan fråga: har ni aldrig tänkt tanken att vara otrogna själva efter att er partner har varit det? Ett tag trodde jag att det skulle underlätta för mig att förstå honom om jag också vore otrogen. Byta offer-rollen och vara den som är otrogen.