Ni som gett en andra chans...

hoppas, du skriver att du väntar på honom att välja. Men vad vill du? Jag tycker att det är viktigt att komma fram till ett gemensamt beslut. När vi var där så ville jag inte att de två ska ha kontakt med varandra medan vi funderar på ett beslut. Hon fick vänta passivt. Det var inte någon fråga om hur hon vill ha det. Det var ju klart att hon ville ha honom. Men han skulle fundera med mig. Inte själv (på ett annat ställe) och inte med henne. Det gjorde de ändå förut. Så vi pratade under en hel vecka; pratade med varandra dagligen, funderat, resonerat, osv. Vi hade tom sex med varandra på mitt initiativ: dels för att jag ville ha honom, dels för att jag ville se om jag kan ha sex med honom efter allt han har gjort mot mig. Efter 2 veckor kom vi fram till att vi fortsätter tillsammans. Då ringde han henne för att berätta att det är slut mellan dem och de inte ska ha mer kontakt med varandra. Nu har det gått 3 månader och det är lättare. Men absolut inte lätt. I fredags frågade jag min man om han saknar henne och om han älskar henne fortfarande. Han har svarat att han inte saknar henne och inte älskar henne, men har positiva känslor för henne. Även det gör ont. Men jag förstår honom och är glad att han har svarat mig ärligt. De träffas inte någon mer och de känslorna svalnar efter en tid.

Det är en bra idé att prata med varandra via msn eller skriva mejl. Vem ska man skriva till, Frun?

Segt, du måste vara säker på att du vill ha henne. Hur är det med känslorna? Finns de kvar? Vi har också ett litet barn och jag känner också att barnet gjorde att jag hade inte handlat alltför fort utan tänkte till lite. Men bara för barnets skull ska man inte vara tillsammans. Jag förstår inte din fru som säger att du är värd bättre. Betyder det att hon inte vill vara med dig? Eller så spelar hon martyr nu? Ursäkta om jag är hård, men det gillar jag inte. Hon borde i stället övertyga dig om att ni kommer att ha en fin framtid tillsammans och hon vill kämpa för det och hjälpa dig så gott hon kan.

Nr 16, har skrivit till din adress. Imorgon åker vi på semester så jag kommer att vara borta några dagar. Hoppas att jag hittar er sen.

Kul. Då behöver hon inte säga såna saker utan hon ska bevisa att hon ångrar sig och älskar dig.

Hur känner du? Älskar du henne trots allt?

Det är något som alla vi bedragna gör, vännen. Men om man bestämmer sig för att gå vidare, om man har känslor kvar då kan man lyckas. Det dröjer länge, men de "kloka" säger att tilliten kan komma tillbaka. Det hoppas jag också på ... och många andra här.

Du har inte svarat på frågan: älskar du henne fortfarande? För svaret på denna fråga är avgörande.

förlåt, nu ser jag att jag inte läste det ordentligt. om du älskar henne får du ge dig tid. allt kan inte kännas bra på en gång. men om ca ett år ser du om du kan leva med alla dessa minnen eller inte. så planerar jag göra.

och ja, om hon gör det igen, då får du en ny chans till ett nytt liv. tycker jag.

Hej på er!

Jag har varit borta ett tag (semester, flytt, osv). Jag skulle vilja säga att allt känns mycket lättare och bättre, men tyvärr kan jag inte säga det.

Imorgon var allt fint, idag känner jag att jag kommer att skilja mig om ett år. Jag står ut under ett år eftersom så mycket tid har jag gett mig för att komma över allt det här.

drabbad, min man sökte också bekräftelse. Därför inledde han en relation med en annan under graviditetstiden (!!!) och fortsatte sen med den efter att vårt barn har kommit. Jag älskar honom, men den här sidan av honom hatar jag bara och just nu känns det så att jag inte kommer att greja det livet ut. Ibland tror jag att jag bara lurar mig själv när jag säger att jag älskar honom så mycket att jag kan förlåta. Allt kommer upp i minnet för det minsta problem som vi har. Jag säger då inget om det och försöker koncentrera mig på vårt aktuella problem, men inombords går jag sönder så småningom. Vi var på ett bröllop i lördags och allt var fint, osv men jag bara tänkte "Gud, vilket skådespeleri: lova evigt kärlek och trohet, osv"! Så får man inte tänka på ett bröllop! Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill ge upp allt och bara fly! Men som 2barnsmor har jag också dåligt samvete för vårt barn och för den människan som jag trodde han var. Han vet inget om dessa tankar för att jag vill ge oss en ärlig chans, men just nu är jag skeptisk... *ledsen*

Magdaa, din teori kanske inte stämmer på alla. Min man raggade upp en tjej som är 4 år äldre än mig men har två barn på 9 och 10 år. Hur skulle han haft sitt förra liv tillbaks med henne???

drabbad, javisst kvinnor kan också vara otrogna. Det är lika stort problem det med. Jag känner också som du: ibland ångrar jag att jag inte flydde för 4 månader sen. Men ibland ser jag hopp. Igår kväll hittade jag gamla mejl som min man skrev till mig för 6 år sen. De var så fina, kärleksfulla. Jag grät för allt kändes som en annan värld i en annan tidsepok. Han är inte hemma så jag skickade ett sms till honom och frågade om han tror att vi skulle kunna uppleva allt detta igen. Och det tror han. Jag hoppas på det...

Hur är det med er andra?

M, det verkar så att du vill börja om med ditt ex. Gör du det för din egen skull (för att du älskar honom) eller för barnens skull? Pratar ni om känslor? Hur känner han?

Om jag vore dig och jag hade känslor kvar till honom så skulle jag bygga upp långsamt (!!!) allt igen. Ni bor i varsin lägenhet -ge inte upp dem än! Ni kan dejta varandra, gå ut och äta/bowla/... med varandra utan barnen, ni kan göra program med barnen också. Så får ni se. Lova igenting och vänta inte på att han ska lova något. Gemensamma program med barnen för deras skull skulle ni kunna göra även om ni hade var sin partner. Men om ni tänker dejta, osv (saker som kärlekspar gör tillsammans) då kan du kräva att han inte hoppar i säng med någon annan samma kväll. Om du förstår vad jag menar.

Så ge er tid! Ett halv år, ett år -det är bara ni som kan avgöra hur långt tid ni behöver. Han måste hitta sig själv och du måste också hitta dig själv. Va inte alltid tillgänglig för honom. Du kan också vara trött, stressad, ledsen, inte vilja träffa honom en dag.

Lycka till!

(Gud, vad smart man kan bli när det gäller andras problem! *suck*)

Nr 16, berätta vad du känner. Skriv av dig lite. Vi lyssnar och reagerar. Du orkar också! Jag mår shit också många gånger. Det är upp och ner hela tiden. Jag är avundsjuk på alla som känner sig starkare för varje dag. Just nu känner jag inte så. Men jag försöker.

Anonym, efter hur lång tid kände du förut att det inte gick för att du inte kunde släppa tanken? I senaste dagarna känner jag också att jag inte kommer att lyckas med det. Jag vill, jag försöker, men jag känner ofta att jag inte kommer att greja det.

Måste jag prata med min man om det eller ska jag låta bli? Han kan inte hjälpa mig med det. Men om ett år kan jag inte bara helt plötsligt säga till honom att jag inte orkar längre om jag inte berättar om det kontinuerligt. Det är svårt det här. Hur mycket pratar ni om det nuförtiden?

nej, jag ville inte berätta det för min mamma. jag tror att hon skulle sagt att vi måste hålla ihop för vårt barn skull. och det ville jag inte höra. och det vore en stor besvikelse för henne också. hon tycker jättemycket om sin svärson.

men för en vecka sen började jag fundera på att berätta det för henne. jag är rädd att jag vill med detta förbereda henne på en eventuell separation. jag vet inte...

I natt kunde jag inte sova och tänkte att det ha varit bättre om vi separerade, om han fick prova leva med den andra (som de har faktiskt planerat) och jag fick leva själv med barnet och kanske träffa nån ny. Men sen "drömde" jag vidare om att vi skulle insett att vi inte kan släppa varandra och skulle hittat tillbaka igen. Så, Anonym (Kärlek??) jag är avundsjuk på dig! Jag skulle vilja ha det så. Båda två skulle ha haft chansen att prova på nytt och sen inse att det är VI som gäller. För nu känns det så att han fick den chansen som jag aldrig kommer att få.

Och tyvärr inser jag mer och mer att om jag stannar med honom vill jag också få bekräftelse. Faktiskt. Från andra män. Vill höra och känna att jag är snygg, sexig, snäll, smart, älskvärd. Hur ska vi ha en framtid tillsammans om det inte längre räcker att han säger det till mig?

BEDRAGEN, jag har funderat såååå mycket kring det här att vara otrogen själv. Jag kände precis som du: först skulle det blivit nån hämnd, jag skulle vara otrogen för att han skulle förstå hur jag känner och för att se hur han skulle reagera (skulle han vara lika förstörd som jag?), men nu vill jag faktistkt ha bekräftelse! Jag vill ha en man som säger att jag är supersnygg, sexig, fin, smart, älskvärd. Min man säger det också, men det räcker inte längre för mig. Så jag förtsår dig. Och jag har absolut inget dåligt samvete för att jag känner så. Det är pga min mans otrohet jag tillåter mig dessa tankar. Han får skylla på sig själv. Jag älskar honom, vill leva med honom, vi har det bra nu, men tanken på otrohet finns. Ibland är det starkare, ibland svagare.

Var hittar man mannen? Vet ej. Men jag har ett ex som jag hade en överrenskommelse med när vi separerade: att vi skulle söka upp varandra för sex om vi känner så. Måste erkänna att jag tänker jättemycket på hans reaktion om jag skulle ringa honom och säga att jag vill förverkliga det vi sa förut. :)