Ni som gett en andra chans...

Anonym: det är fruktansvärt svårt att förlåta. Svårt att ge tips på vad man skall göra. Men något jag har gjort är att skriva ett brev (rte hittills, två har han fått). Jag är dålig på att prata känslor men att skriva ett brev har lättat mitt inre en del på nått sätt. Då vet jag att han har läst det jag velat sagt. Det är svårt å skriva ner sina känslor, men när man väl börjar skriva blir det en del av sig själv. Vissa saker av det jag skrivit vet jag att jag inte skulle säga för jag vet inte hur jag skulle säga det heller (kanske känns fjantigt).
Prova skriva ett brev, ge det till honom eller bränn det eller va du vill göra.
Skriv dagbok (vilket jag också gör) känns skönt det me (för min del).

Håller med frun det sista hon skrev.
Bara å börja bygga en bro som leder t den nya vägen m nya förhoppningar om framtiden. skulle allt hända igen så raearar jag skiten totalt t det öde han förtjänar.

Hellre att föräldrarna är lyckliga och skilda än olyckliga å tillsammans.
Men hur vet jag att han inte fortsätter å träffa henne då?
Han har bett om förlåtelse (viket jag inte har gjort än) och han skäms säger han å allt sånt.
Men hur i hel**te ska jag kunna veta att han menar de?
Det är dt som är svårt!

Hur har de gått för er andra då?

ts: innan allt hände så har jag alltid sagt att jag kommer å sticka om den jag är ihop med är otrogen.
men det är en annan sak att uppleva det.

kan oxå säga (skriva) att jag har varit lika säker på att det aldrig kommer å hända oss.
och som din gubbe sa va är det mot han värderingar och principer det som skulle ske....

Mitt problem är att jag är så dålig på att prata (som han)!
att ta upp känslor.
visst har vi pratat å skrivit brev har vi oxå gjort.
men det har inte varit så mycket heller som jag vill.
det är svårt...!!!!

Anonym (detsamma) skrev 2007-06-28 12:23:54 följande:

Hej igen, några dagar sen jag va inne å skrev t er..
Vill säga attjag är i samma sit nästan.
Sambon å hon hade ett förhållande när jag va gravid.
Det började matt det blev en svacka.
Vi hade e underbart, vår bästa period p åläng och vi valde skaffa barn.
Men tack vare hans uppväxt å massa annat så fick han kalla fötter. suck!!
De värsta är att jag har träffat henne 3ggr.
Varav 2 ggr har hon sovit hos när hon festat eller hälsat på, för hon bor i en annan stad.
Hon visste att jag va gravid och så hade hon skrivit ett sms att Hon va intresserad av honom, men att dekunde ta stopp här å nu å de behöver inte höra av varandra (enligt sambon).
Har funderat på å skriva t henne via mejl, men har inte gjort det.. än.
Men de va tillfället, annars hade det aldrig blivit nått mellan dom.
Han säger att han ångrar at tvi lärde känna det gänget överhuvudtaget.

Enligt honom så har han sagt till henne att han vill satsa å hitta tillbaka till mig igen.
Vi kom överens att inte satsa å fösöka är som att slänga över 7 år i sjön (vlket ändå känns som de gjort)
Under dom månaderna vi haft en svacka så har de knappt vatt nån kram eller nått.
Nu är det tvärtom. fr en hej och hejdå puss, gonatt å gomorgon puss å massa kramar, precis som förr.
Nästa bättre än de va innan allt startade.
Nästan som om allt försvinner när jag är m honom.
men hur skall jag veta att det är slut mellan dom.
Han kan ha sagt att han skall satsa på oss men ändå fortsätta träffa henne.
Han sitter inte framför msn lika mycket eller framför datan.
Mobilerna är inte lika viktiga att tmig överallt längre osv. positiva tecken finns.
Men dom hade ändå väldigt starka känlor för varandra.
Kanske en grej i förälskningens hetta kanske. vet inte.
Har skrivit ett brev som han skall få om mina tankar (ett 3:e)
får se vad man får för svar.
Men hur skall jag lita på att de e slut mellan dom?
Vi bor ändå inte i samma stad, å de kan inte ses direkt så mycket (positivt).
Borde jag höra av mig t henne via mejl å fråga lite om saker å så?

Blev långt men skönt att få detta skrivet...

Blir nog å skriva o brevet.
Han skulle iväg å festa till de me några polare.
Glömde mobilen för en stund sen....
Han kommer hem å hämta den.
Under den lilla sekunden som han va borta, så får han ett sms av HENNE alias slampa (snällt ord om ni läser föregående inlägget jag skrev, nej klandrar inte henne bara!)
"kom in på msn om du kan å har tid"
Han kom hem å så sa jag att han fått sms av henne och att jag läste det.
Det som jag har tänkt å skriva i ett brev å de jag har funderat på i en vecka bara kom ut mig.
Sa åt honom att du borde gå, skjussen väntar t festen.
Han försökte prata, men jag igonerade, vill inte ställa t mer bråk, när han skulle iväg.

sitter här lyssnar på en låt som påminner mig om en av de lyckligaste perioderna innan skiten kom.
varför skall allt vara så svårt för?
va ett tag sen jag va så här lessen.
å nu sitter man här.

jävla skit, varför lägger jag ner tid på detta för?
varför skall jag älska honom. IDIOT!!

vet den andre kvinnan om att kalruslingen har ett förhållande å hela situationen, känns de lite värre. så stor skillnad hade de inte varit alls, men hade karln raggar upp en som ingen utav partnerna kände hade kanske de varit bättre, men ändå inte. svårt å förklara, hon visste om att jag va gravid å så hela skiten! vilket gör att deinte gå å skylla ifrån sig att hon inte är ett svin. vilket hon är!! hmmm ja ni fattar. vet hon om situationen så är hon lika stort svin, nästan som karl är tycker jag. hade varit lite skillnad om de hade varit en "anonym" från börja!

jag hoppas att man gör rätt val nu.
att kämpa på är det rätta när man likagärna kan bli lycklig på annat håll.
hoppas att det är värt allt.
pratade sen i 1½ timma i tele inatt!
eftersom båda är kassa på å säga å prata m varandra ansikte mot ansikte så va de ett smidigt val att göra, båda tyckte de va ok.
så länge man komunicerar med varandra så spelar de ingen rol uhr!
jätte mycket blev sagt, känns jätteskönt nu.
speciellt saker å ting som man velat sagt i en evighet, men när kritan kommer, så öppnar man inte käften.
men nu är tankar å funderingarna man haft en bra tid sagt.
lättare känner man sig inuti och man får se vad som händer.

Det gäller å prata ut här å nu.
funkar inte komma flera år senare.
de gäller allt.
ta de på plats då eller va tyst om de.
Läste nånstans att "fela är männskligt, förlåta är gudomligt!"

människor skapades m en gen (som inte har hittats än) kallas för skitstövel.
hos vissa används den, hos andra inte..

själv försöker jag att inte älta en massa. utan pratar omde jag vill, tänker och försöker gå vidare så gott de går. ju fortare man blir av me denna perioden desto bättre. mår bara sämre om jag skulle dra upp samma sak vecka in och vecka ut hela tiden.

skriver dagbok sen år tillbaka.
den senaste tiden har blivit över vad som har hänt, sagts å så. skulle de vara nått jag funderar över, så är de bara å gå tillbaka fundera över det.
men är det något som inte stämmer eller så, tar jag upp det.
man måste reda upp saker, inte bara skyffa undan det.
annars kommer de bara tillbaka och blir massa onödigt bråk.
Men ju längre tiden går mer måste jag själv lägga bakom mig saker å ting.

jag mår inte bra av att älta och hur skall jag se positivt på morgon dagen om jag finns i gårdagen?
man måste våga se framåt vare sig de e 2 dagar, 1 vecka eller 1 månad man planerar.

baraför att man lägger saker å ting bakom sig innebär det inte att man har förlåtit eller kommit över det.
det är målet av prossesen och allt.(tycker jag iallefall)
när man känner att man tagit igenom allt så komemr jag förlåta.
hoppas att den dagen kommer verkligen.