Ni som har sjukersättning, hur står ni ut?

Det är inte lätt alltid. Det händer att jag har dagar då jag bara ligger i sängen och stirrar in i väggen. Eller gråter en skvätt. Jag har dagar då jag ligger i sängen och slökollar på youtube eller netflixTM. Jag har blivit allt mer isolerad och folkskygg, även om jag redan var det så har det blivit värre. Och visst har jag också dagar då jag är beredd att ge upp helt. Jag sköter mig och mina sjukdomar lite si och så, jag ser ofta ingen vits med att anstränga mig där, ingen skulle sakna mig och jag dog och för min egen skull kvittar det många dagar.

Men sen har jag dagar också då jag faktiskt vill och orkar. Dagar då jag kan le åt det lilla. Dagar då jag vill och orkar laga god mat, analysera en film, läsa en bok. 

Alla är isolerade..

Eftersom du har sjukersättning så är du ju så av någon anledning så nedsatt att du inte kan arbeta med något inom hela arbetsmarknaden. 
 Förstår att det känns jobbigt, och att det kan ta tid att acceptera att det var så det blev.   
Jag har två vänner som också har sjukersättning och inte kan arbeta.    Nu vet jag inte hur just din situation är, men de ägnar sig åt sina intressen och hobbyer om dagarna.    
Tex hästar, hundar,  träffa vänner och familj, utflykter,  bygga modellflygplan,  pyssla, läsa, sociala medier, inredning,  måla,  shoppa, långpromenader, pussla pussel,  bygga hönsgård till hönsen osv.     Ja listan kan göras lång 

Jag har sjukersättning pga en mildare npf-diagnos jag fick i mitten av tonåren.

Är i medelåldern idag och tvivlar på om det är nån idé att börja plugga och försöka ta mig in på arbetsmarknaden. Det var ca 20 år sen jag sist befann mig på en arbetsplats.

Försöker ändå att leva ett liv som jag tror främjar min fysiska och kroppsliga hälsa på ett optimalt sätt. Tror att detta gör det lättare att frammana känslor av lycka och mening i livet.

Umgås med min familj flera gånger i veckan, passar min systers barn ibland, tar vitaminer och kosttillskott, lagar god mat, tränar kondition och unnar mig godsaker för lite guldkant på vardagen. Shoppar kläder online för att känna mig fin när jag tittar mig i spegeln eller går ut. Går på långa promenader i naturen ibland, tar lugnande medel (milda, receptfria) innan sovdags för att undvika ångest på morgonen. Firar högtider, ser filmer, lyssnar på musik, hittar tröst i minnen och nostalgi när nuet känns  tungt och påtagligt hopplöst.

Har inte längre nån sexlust i kroppen vilket känns sorgligt ibland. Men får acceptera detta då sexdriften är svår att skaka liv i när den inte längre känns där i grunden. Jag är troligtvis inte fertil längre och gissar att ens egen dalande drift är en naturlig följd av detta.

Slutligen så undviker jag skadliga livsvanor som alkoholkonsumtion och droger i övrigt. Vill också försöka hela mig själv på naturlig väg och undviker därför lyckopiller, som dessutom alltid kommer med biverkningar.

Jag har sjukersättning och det klingar ju inte bra när man träffar någon, således är jag också ensam. Utöver det så ser jag ändå positivt på det. Jag har ändå en stadig inkomst, oavsett var den kommer ifrån och ja, jag går på daglig verksamhet, vilket inte heller klingar bra, men där trivs jag och jag får göra det jag älskar. 

Provat dv själv men mår dåligt av att vara där. De typer som hänger på såna ställen gör mig bara deppad. Många är lågfunktionella, antingen intellektuellt eller socialt, och man känner sig inte hemma med dem. Det är tufft att vara relativt normalfungerande bland övriga autister. 

Jo, jag förstår dig. Ibland vill jag bara spy på dem, men jag har hittat mitt sätt att förhålla mig till dem. Jag är också relativt "normalfungerande". 

Bra det! Själv gick jag ofta in på damernas och grät när jag gick regelbundet på ett dv för fem år sen. Så svårt och ledsamt kändes det möta den dystra verkligheten. Man blir liksom påmind om sin egen misslyckade karaktär av de övriga som befinner sig där. 

Men du hade väl gett ut en bok eller var det ett seriemagasin? Då kan man ju säga att du ändå jobbat en del och åstadkommit något. Bidragit till samhället. Känn dig stolt 

Man måste trivas på sin dv och med de arbetsuppgifter man har, sen de andra deltagarna får man väl stå ut med, känner jag. Tråkigt att du kände det så för så ska det ju inte vara. 

Ja, jag har gett ut sex eller sju noveller nu, så det känns bra. 

Det kunde ju vara ett tips till trådstartaren också.  Att skriva av sig lite ibland, särskilt när det känns motigt.