Ni som har sjukersättning, hur står ni ut?

Det var fler än dubbelt så många som hade sjukersättning i början av 2000-talet. 

Vet inte riktigt vad kraven var då men nu ska man prövas mot hela arbetsmarknaden om man inte är nära pension. Det ska inte finnas behandling och rehab kvar att prova.

Förstår du på fullaste allvar inte själv vad det obehagliga med ditt inlägg var? Om du nu verkligen inte förstår det får jag väl förtydliga: det var alltså inte i sig att dv inte är en anställningsform i vanlig bemärkelse (vilket FreddieK för övrigt själv modifierade), utan att du kände ett behov av att tillrättavisa och trycka ned. (Sen har naturligtvis inte den exakta definitionen av dv med vare sig tråden eller Freddies poäng att göra heller.)

Exakt så.

Dock så är det ett ställe personer går till och gör någon form av arbete. De får ersättning per timme/dag vilket gör att de tjänar pengar på det. Så på ett sätt så kan det kallas för jobb. 

Och? På vilket sätt är det relevant i sammanhanget? På vilket sätt tillförde "personen" något konstruktivt till tråden?

Jag har vart en rik hemmamamma/hemmafru i årtionden, aldrig behövt oroa mig ekonomiskt, kunde köpa allt jag ville ha och leva ett liv i lyx. Ändå var jag aldrig riktigt lycklig, jag var uttråkad. Så jag lämnade äktenskapet när barnen var större.

Numera har jag ett ganska tufft jobb med relativt låg inkomst, jobbar övertid ganska mycket och måste vända på slantarna. Men jag har aldrig vart så tillfredsställd som nu. Ändå har jag allt det jag behöver, jag behöver inte mycket.
Jag tror man måste känna sig behövd och nyttig någonstans utanför hemmets väggar för att känna sig lycklig. 

Sen är det bara skönt att slippa vara gift också. Singellivet är verkligen så gudomligt skönt. 

Det är väldigt hårda krav nuförtiden - ja. Däremot tror jag inte att det är begränsat till vissa specifika diagnoser, utan det "räcker" med att bevisa att det står bortom allt rimligt tvivel att personen aldrig kommer att kunna arbeta i någon anställning i den utsträckning det gäller. Bevisföringen ligger i (ofta många, många års) misslyckade försök att lösa problemet med anpassade arbetsuppgifter, andra jobb, etc + läkarundersökningar och ingående aktivitetsförmågeutredningar med psykolog, läkare, arbetsterapeut etc.

Hur du än vrider eller vänder på det, så är det inte anställning, som ju var frågan här.

Det här kanske sticker i ögonen på vissa, och jag förstår förstås att sjukdomen/nedsättningen som gör att du har sjukersättning kan vara svår att hantera, och att det kanske är svårt ekonomiskt. Utöver det förstår jag faktiskt inte vad som är så hemskt. Jag skulle sluta jobba imorgon om jag kunde och ägna mig åt mina intressen på heltid. Jag har en vän som har sjukersättning på deltid, varför skulle jag inte vilja vara vän med henne?

Problemet för många med sjukersättning är väl att de ej har någon fritid. Många har ej energi till att ha en hobby eller andra aktiviteter pga sin sjukdom/funktionsnedsättning.