Ni som har sjukersättning, hur står ni ut?

Jag har sjukersättning pga en mildare npf-diagnos jag fick i mitten av tonåren.

Är i medelåldern idag och tvivlar på om det är nån idé att börja plugga och försöka ta mig in på arbetsmarknaden. Det var ca 20 år sen jag sist befann mig på en arbetsplats.

Försöker ändå att leva ett liv som jag tror främjar min fysiska och kroppsliga hälsa på ett optimalt sätt. Tror att detta gör det lättare att frammana känslor av lycka och mening i livet.

Umgås med min familj flera gånger i veckan, passar min systers barn ibland, tar vitaminer och kosttillskott, lagar god mat, tränar kondition och unnar mig godsaker för lite guldkant på vardagen. Shoppar kläder online för att känna mig fin när jag tittar mig i spegeln eller går ut. Går på långa promenader i naturen ibland, tar lugnande medel (milda, receptfria) innan sovdags för att undvika ångest på morgonen. Firar högtider, ser filmer, lyssnar på musik, hittar tröst i minnen och nostalgi när nuet känns  tungt och påtagligt hopplöst.

Har inte längre nån sexlust i kroppen vilket känns sorgligt ibland. Men får acceptera detta då sexdriften är svår att skaka liv i när den inte längre känns där i grunden. Jag är troligtvis inte fertil längre och gissar att ens egen dalande drift är en naturlig följd av detta.

Slutligen så undviker jag skadliga livsvanor som alkoholkonsumtion och droger i övrigt. Vill också försöka hela mig själv på naturlig väg och undviker därför lyckopiller, som dessutom alltid kommer med biverkningar.

Provat dv själv men mår dåligt av att vara där. De typer som hänger på såna ställen gör mig bara deppad. Många är lågfunktionella, antingen intellektuellt eller socialt, och man känner sig inte hemma med dem. Det är tufft att vara relativt normalfungerande bland övriga autister. 

Bra det! Själv gick jag ofta in på damernas och grät när jag gick regelbundet på ett dv för fem år sen. Så svårt och ledsamt kändes det möta den dystra verkligheten. Man blir liksom påmind om sin egen misslyckade karaktär av de övriga som befinner sig där. 

Men du hade väl gett ut en bok eller var det ett seriemagasin? Då kan man ju säga att du ändå jobbat en del och åstadkommit något. Bidragit till samhället. Känn dig stolt 

Det kunde ju vara ett tips till trådstartaren också.  Att skriva av sig lite ibland, särskilt när det känns motigt. 

Ja, jag var ju rätt så ung när jag arbetade sist, flera år innan 2008.

Vad hände efter det året förresten? 

Hade då inte jag gjort. Känner ingen gemenskap med andra npf-are och upplever männen som knepiga och asociala. Man vill ju dejta nån som förstår hur det sociala fungerar, detta är ett minimikrav liksom.

Tror det är svårare för män med sjukersättning att få dejter av den anledningen,  iallafall om de vill träffa någon som är ?normal?. 

Några fler råd till TS - försök att få lite frisk luft varje dag. Ta vitamin D i kapslar om du inte får tillräckligt med sol nu på vinterhalvåret.

Undvik koffein om du har lätt för att bli ångestdrabbad. Koffein ger adrenalinpåslag och stressar bara upp kroppen och sinnet ytterligare. 

Hälsa på en katt eller hund om du får se några såna vid utgång. Det ger lite värme med fysisk kontakt. Själv älskar jag katter och tar varje chans jag får att klappa en. De är ju så mjuka och mysiga varelser. 

Håll ordning och reda i ditt hem. Ha en sparsam möblering och tänk minimalistiskt. Hjälper också mot inre känslor av stress och kaos. Att det inte blir så mycket att städa. 

Håll koll på din ekonomi med räkningar och planeringar med inköpslistor eller skaffa god man eller annan person om du inte klarar detta själv.