Ni som har sjukersättning, hur står ni ut?

Det är inte lätt alltid. Det händer att jag har dagar då jag bara ligger i sängen och stirrar in i väggen. Eller gråter en skvätt. Jag har dagar då jag ligger i sängen och slökollar på youtube eller netflixTM. Jag har blivit allt mer isolerad och folkskygg, även om jag redan var det så har det blivit värre. Och visst har jag också dagar då jag är beredd att ge upp helt. Jag sköter mig och mina sjukdomar lite si och så, jag ser ofta ingen vits med att anstränga mig där, ingen skulle sakna mig och jag dog och för min egen skull kvittar det många dagar.

Men sen har jag dagar också då jag faktiskt vill och orkar. Dagar då jag kan le åt det lilla. Dagar då jag vill och orkar laga god mat, analysera en film, läsa en bok. 

Reglerna blev hårdare.

Det är inte så himla roligt att bli isolerad, som man lätt blir när man är sjuk eller har en funktionsnedsättning. Det är många som inte har orken att ägna sig åt sina intressen som de kanske hade förut, eller inte kan ägna sig åt längre pga sin sjukdom. Jag känner några stycken som sa som dig, de skulle sluta jobba och bara ägna sig åt sina hobbies, åt vänner och familj och så vidare. Det var när de var friska. Sen blev de sjuka, och efter några år av kämpande för sjukersättning med allt vad det innebär, och dessutom sjukdomarna som tar på orken, och familjen och vännerna som de kom ur synk med i livet, så har de upptäckt att det kanske inte var så sjovt att ha sjukersättning som det kanske kan se ut utifrån.

Man riskerar tappar kontakten med samhället som helhet. Jag orkar knappt ens hänga med i nyheterna längre, det känns verkligen som att jag är satt på undantag och inte är eller får lov att vara en del av samhället längre.