Ni som har sjukersättning, hur står ni ut?

Även om du har sjukersättning har du fortfarande alla möjligheter till vettig sysselsättning utifrån dina förutsättningar. 

Jag har aldrig slutat vara social . Jag ägnar mig mera åt mina intressen och hobbys. Som ledig är det ännu mer viktigt att ha rutiner och vanor som dessutom hjälper till att hålla en vettig nivå på mående.  Jag kliver upp på morgonen,  äter på regelbundna tider, lägger mig i tid på kvällen och ser till att inte slarva med sömn eller hälsan. 

Jag planerar aktiviteter utifrån hur jag mår. Bokar resor både längre och korta, gör utflykter  träffar släkten och vänner.

Ja jag dejtar. Har ett förhållande på distans. Han vet om varför jag är sjukpensionär.  Han har inga problem alls med det så länge jag ändå gör vad jag kan för att må bra..
 

Tycker du ska vända lite på steken...

Vore det bättre att hamna på gatan utan mat och tak över huvudet i din situation? 

Vadå missfoster? Vad är poängen med att använda ett sådan nedsättande ord om folk?

Människor som beviljats sjukersättning har det för att de på ett eller annat vis har råkat illa ut. Det kan förstås kännas riktig jävligt, men det finns ingen anledning att racka ner på dig själv och alla de andra som har haft samma otur.

Man står ut för att det är en del av acceptans . Att acceptera sin hälsa och att man måste prioritera den är en del i att skapa en vettig vardag att leva i utifrån dom förutsättningarna. 
Det låter som du ännu inte riktigt är där än .

80% av min tid som pensionär handlar om att hantera hälsan/anledningen till att jag har sjukersättning.  Resterande tid gör jag vad jag kan för att leva ett normalt liv som möjligt med hobbys, familj , vänner , aktiviteter och dejting. 

Du har rätt. Jag är inte där än. 

Jag har väldigt svårt att acceptera min situation. Och mig själv, 

Och till dig som reagerade över ordet missfoster: jag tycker inte andra som har sjukersättning är missfoster, men jag tycker jag är det. 

Du är värd samma respekt som de andra. Jag lovar!

Först undrar jag ju vilken jävla loser det är som satt tumme ned på ditt inlägg - och ffa: varför???

Hursomhelst, jag har 50 % sjukersättning, så det är ju kanske inte jämförbart, eftersom jag ändå jobbar halvtid (och jag tolkar det som att du har 100 % sjukersättning?) men mitt jobb är i sig ganska isolerat (jag jobbar helt hemifrån), så lite samma är det ju ändå. Personligen tycker jag dock att det är skönt; jag blir väldigt fort trött av för mkt stimuli, så att bara ha begränsad kontakt med andra, och då på mina villkor/när jag känner att jag orkar är väldigt skönt tycker jag. 

Jag tycker verkligen inte att du ska känna dig som ett missfoster! Att man bedöms inte kunna jobba beror ju aldrig på vare sig bristande kompetens lr intelligens, och inte heller på lathet/ovilja att jobba (även om många tycks tro det - de skulle bara veta hur hårda kraven är för att man ska beviljas sjukersättning...). Nu vet jag ju inte anledningen till att du har sjukersättning, men orkar/kan du ta dig för något litet varje dag? Har du inga vänner/närstående som du kan träffa? Kan du volontärjobba nån timme här och där? Kanske skaffa ett husdjur? Gå med i en stickningsklubb (där man alltså ses ett par timmar lite då och då o sitter o stickar o pratar? Baka bröd och dela ut till tiggare - då gör du nåt väldigt meningsfullt samtidigt som du får träffa alla möjliga roliga, intressanta människor med helt andra erfarenheter än du själv. Etc etc. Slutligen: bara för att du har sjukersättning innebär det så klart inte att ingen kommer att vilja dejta lr ha ett förhållande med dig. Om någon skulle rata dig av den anledningen är hen ändå inget att ha.

Om du menar att du fungerar på arbetsmarknaden så är det inget ivägen för att du själv söker dig jobb och så avstår sjukersättning. 

Dessutom finns det oändliga med saker man kan göra, även om man har sjukersättning. Engagera sig inom frivillighet, läsa någon kvällskurs, gruppträna etc. 

Du måste inte bara "gå runt hemma". Välj istället att ta ta gi ditt liv. 

Gällande dejtandet kan jag väl trösta dig med att många män i Sverige som har jobb, till och med fina och högavlönade jobb, har otroligt svårt att hitta en partner. 
Att nätdejta är lönlöst och leder inte till något och att träffa någon via jobbet är lika svårt då nästan alla kvinnor redan är upptagna eller inte vill dejta någon på sitt jobb, då de vill separera privatliv och jobb. 

Många människor i Sverige har ett jobb, men är trots det förbannat ensamma. 

Sen finns det många som arbetar och spyr på sina jobb och frågar sig varför de ska gå och slava så, vad som är meningen med allt. Många som mår otroligt dåligt psykiskt på grund av sitt arbete. Tvingas dras med idioter de inte vill vara med och annat.