Jag vill inte göra abort egentligen

Hur gammal är du? 

Är pappan med i bilden.
Hur gammal är du?

Du ska göra det som känns bäst för dig själv. 

Jag är 22

Är 22, pappan är med i bilden men bor inte här tyvärr. Så väljer jag inte att flytta kommer jag vara själv med barnet här, om inte han flyttar om något år men inte i nuläget

Det är ju att behålla men är samtidigt orolig hur jag ska klara det, sen känn det som att jag inte kommer få jättemycket stöttning

Börja först med att ta reda på vilka möjligheter du har till att få en vettig ekonomi. Boka tid hos soc tex ,dom är jättebra att räkna ut vad du kommer att ha för pengar ,vilka bidrag du kan söka och vilken hjälp konkret du kan få av dom eller andra tex . 

Jag tror din omgivning möjligen är orolig för att dom ska få ta ansvar för ditt barn och att dom oroar sig för hur du kommer att må och hur du ska lösa allt . Kanske du bör sätta dig ner med din familj och lägga upp en plan för hur du tänker dig att första tiden med en bebis ska bli. 

Börja tänka praktiskt och hitta lösningar på din oro för närmaste tiden. 

För om ett par veckor är det försent att ångra sig och då bör du redan ha en fungerande plan.

Varför har du inte flyttat hemifrån tidigare? 

Vad säger dina föräldrar? Jag menar om de inte är stöttande så är det första du måste göra skaffa eget boende, de har inte valt att börja om med småbarn och även om det är ditt barn så kommer det att påverka dem om du bor kvar. Jag hade en kompis som iofs var 18 men bodde kvar hemma i nedervåningen med sitt barn, även om hennes föräldrar hjälpte till så var de allt annat än glada över situationen, hon bodde kvar i något eller två tills hon blev gravid med nästa men då fick hon snabbt flytta

Fick barn tidigt och innan allting föll på plats. Jag var 19 år och blev ensamstående innan bebisen föddes då pappan gjorde lumpen i en annan del av Sverige och var tyvärr inte trogen. 

Jag ska inte ljuga, det var kämpigt att "bli vuxen" innan alla praktiska bitar var ordnade. Levde på soc i 1,5 år. En liten etta i ett bråkigt område. Började sedan studera på universitetet och levde på studielån i 4 år, men kunde flytta till en etta i ett bättre område. Men ekonomin var tuff, köpte inte ett enda nytt klädesplagg åt mig själv under dessa år. Alla pengar gick till min lilla flicka, vårt boende och mat såklart. Lärde mig att laga mat på en spik, köpte second handkläder och lagade det som gick sönder. Hade inte råd med nöjen eller semester. Var däremot noga med att starta ett sparande till henne från början, där månadssparade jag för hennes framtid. 

Det var kämpigt, rent av förjävligt emellanåt. Trött småbarnsförälder och dålig ekonomi gjorde att jag knappt orkade andas. Dock hade jag ett stort stöd runt omkring mig, kärleksfulla föräldrar som stöttade med tid och lite extra pengar. 

Träffade därefter min man och vi väntade flera år med att skaffa fler barn. Passade på att vara bara vi först. Flyttade ihop efter ett år, sparade pengar, jobbade oss upp i karriären, köpte hus. Kunde öka sparandet till mitt barn, bygga vidare på ett startkapital för henne, så att hon kunde få en god start in i vuxenlivet.

När jag sedan blev planerat gravid så kändes allting så enkelt jämfört med första gången. Jag ångrar inte min förstfödda på något vis, hon är en fantastik person och vi är väldigt tajta. Det blev ju bra tillslut, men oj vad vi har kämpat tillsammans. 

Om jag ges tillåtelse att ge råd till någon annan att ta lärdom av min erfarenhet så säger jag vänta. Låt varje tid ha sin gång. Skapa goda förutsättningar för ditt framtida barn. Var snäll mot dig själv. Var sak har sin tid.