Jag vill inte göra abort egentligen

Fick barn tidigt och innan allting föll på plats. Jag var 19 år och blev ensamstående innan bebisen föddes då pappan gjorde lumpen i en annan del av Sverige och var tyvärr inte trogen. 

Jag ska inte ljuga, det var kämpigt att "bli vuxen" innan alla praktiska bitar var ordnade. Levde på soc i 1,5 år. En liten etta i ett bråkigt område. Började sedan studera på universitetet och levde på studielån i 4 år, men kunde flytta till en etta i ett bättre område. Men ekonomin var tuff, köpte inte ett enda nytt klädesplagg åt mig själv under dessa år. Alla pengar gick till min lilla flicka, vårt boende och mat såklart. Lärde mig att laga mat på en spik, köpte second handkläder och lagade det som gick sönder. Hade inte råd med nöjen eller semester. Var däremot noga med att starta ett sparande till henne från början, där månadssparade jag för hennes framtid. 

Det var kämpigt, rent av förjävligt emellanåt. Trött småbarnsförälder och dålig ekonomi gjorde att jag knappt orkade andas. Dock hade jag ett stort stöd runt omkring mig, kärleksfulla föräldrar som stöttade med tid och lite extra pengar. 

Träffade därefter min man och vi väntade flera år med att skaffa fler barn. Passade på att vara bara vi först. Flyttade ihop efter ett år, sparade pengar, jobbade oss upp i karriären, köpte hus. Kunde öka sparandet till mitt barn, bygga vidare på ett startkapital för henne, så att hon kunde få en god start in i vuxenlivet.

När jag sedan blev planerat gravid så kändes allting så enkelt jämfört med första gången. Jag ångrar inte min förstfödda på något vis, hon är en fantastik person och vi är väldigt tajta. Det blev ju bra tillslut, men oj vad vi har kämpat tillsammans. 

Om jag ges tillåtelse att ge råd till någon annan att ta lärdom av min erfarenhet så säger jag vänta. Låt varje tid ha sin gång. Skapa goda förutsättningar för ditt framtida barn. Var snäll mot dig själv. Var sak har sin tid.