Hur ska jag kunna acceptera hans barn?

Jag lutade mig tillbaks och lät honom ta allt när särkullarna var på umgänge. När de betedde sig underligt/barnsligt, så tänkte jag bara, skönt att det inte är mina ungar som JAG måste skämmas för.
Jag tänkte mycket i termen "arbetskamrater", man gillar inte alla men måste ändå vara artig, korrekt och trevlig mot dem.
Det funkade de åren det var aktuellt att de kom på umgänge. Jag har aldrig heller gillat andras ungar, vilket jag var mycket tydlig med när vi flyttade ihop. De fanns där, men var uteslutande hans problem att lösa.

Jag vill bara flika in att alla i tråden borde börja med att acceptera att det finns ouppfostrade, otrevliga tonåringar/unga vuxna och så finns det uppfostrade, trevliga. Har man inte mött bägge sorterna har man inte träffat många människor i sina dar.

Blir alltid lite löjligt när en del (biomammor?) kommer in i såna här trådar och förklarar allt dåligt beteende med att barnen reagerar negativt på onda styvmodern-vibbar och aldrig skulle kunna vara ouppfostrade och otrevliga i sig själva. Jag har jobbat som lärare och tro mig, alla i mitt lärarlag var överens om vilka ungdomar som var ouppfostrade och otrevliga - de reagerade lika illa på alla vuxna. Så lägg inte automatiskt skulden på bonusmammorna utan acceptera att vissa unga är ouppfostrade, precis som alla vi lärare har gott om erfarenhet av.

Förstår att det är jobbigt att öppna för möjligheten att ens egna barn är ouppfostrade, men det är bara ett faktum och en vanlig erfarenhet hos oss andra att vissa unga är det.

Jag lever, precis som du, i ett samboförhållande där det finns barn från bådas sida.

Mina är större, väldigt väluppfostrade, sociala och självgående.
Hans är ganska mycket motsatsen.
Självklart spelar åldersskillnaden roll, men jag upplever ändå en stor skillnad oavsett.

Hans barn hjälper aldrig till hemma, är bortskämda, fullständigt uppe i sina telefoner och har väldigt lite respekt.

Min sambo är världens snällaste och de veckorna vi är själva har vi det fantastiskt.
Men veckorna barnen är här så tycker jag att mycket är väldigt jobbigt.

Jag pendlar mellan att försöka att inte lägga mig i hans barns uppfostran och hålla mig på avstånd, till att tänka att vi faktiskt är ett team och att även hans barn mår bra av att ha lite regler och riktlinjer.
Upplever att det är lite mer uppstyrt hos mamman, men långt ifrån så som jag själv hanterat mina barn.

Jag har tagit upp detta många gånger med min sambo som säger att han förstår, men har så oerhört svårt att verkställa det. Han KAN liksom inte vara sträng.
Istället hamnar det på mig och det blir ju fel för både barnen och mig.
Vi har ändå en hyfsat bra relation, jag och barnen. Men det finns mycket mer att önska och jag är rädd att de inte kommer bli så charmiga individer med uppfostran de får idag.
Kanske inte mitt problem egentligen, men samtidigt så ska jag ju leva med dem i ganska många år till.

Väldigt svår balans att veta hur man ska förhålla sig till det och det skapar väldigt mycket irritation och frustration hos mig som gör mig stressad.

Så med detta sagt vill jag bara säga att jag förstår dig och vet precis hur du känner.
Svårt att säga om det finns något facit här och jag tar gärna emot tips och råd också.

Mvh H

Ha separata boenden
Föräldrarna tar hand om sina egna barn
man måste inte gegga ihop sig