Hur ska jag kunna acceptera hans barn?

Känner och tänker som du TS. Säger inget till min man men stör mig enormt när hans vuxna dotter ska skjutsas hit och ditt, när hon tigger pengar fast hon har eget jobb, när hon ska låna vår bil som hon aldrig tankar osv.

Det stör mig enormt att hon ska komma hit med jämna mellanrum och då helst sitta och prata gamla minnen med min man, minnen från när hon var 7 och hennes föräldrar fortfarande var tillsammans. 

När hon var yngre terroriserade hon gärna var och varannan dag på sin mammavecka genom att komma hit och hämta saker hon glömt, eller låna saker som aldrig kom tilllbaka. Eller smsa sent på natten, en vardag när vi skulle upp och jobba. 

Hon bor inte här men beter sig som att hon gör det. Hennes gamla rum ska vara orört, hon river i kylkpet bäst hon vill, klampar in med nyckel hur som helst. Vi ska snart flytta och då kommer hon aldrig få en nyckel. 

Så absolut kan man störa sig. Jag pratar med min man om sakfrågor, men det känslomässig, hur mycket jag stör mig och ogillar henne säger jag inte. Skulle såra min man och jag förstår ju att han vill ställa upp för henne, men jag vill se henne så lite som möjligt.

Hej,
Jag känner precis som du så du är inte ensam. Känner också som du att många totalt utan erfarenhet kommer med rejäla moralkakor. Jag har vänner som känner precis likadant också så det är nog inte ovanligt. 

jag har tyvärr inga tips att ge utan vi har valt att dela upp och så mycket som möjligt när hans barn är där -
båda sena tonåren och ena egentligen vuxen. Vi är också överens om att när de gått ut gymnasiet så får de inte bo kvar här utan då får de i så fall bo hos sin mamma som bor mer centralt och inte heller delar hus med någon ny partner. Om det inte blir så kommer jag kräva ut min halva av huset och köpa eget boende. Kommer inte dela boende och finansiera vuxna människor. Där går min absoluta gräns och utan mina pengar kan de inte behålla huset. 

varför tror du att det är personer utan erfarenhet?
kanske vi bara har olika syn på livet med nya partners och är försiktiga med att hoppa in i gemensamt boende när det finns barn med i bilden. Ska det göras så ska det verkligen klicka med barnen och alla parter behöver gilla varandra ordentligt. Tonårsbarn kan vara påfrestande nog i en kärnfamilj, klart att det kan bli ännu jobbigare i en bonusfamilj om inte alla medlemmar redan skapat ordentliga band med varandra.

det är rätt egoistiskt att forcera fram ett samboskap med någon utan omfamna barnen som kommer på köpet.

Omfamna?
Man får vara nöjd med lite acceptans av existensen snarare.

Om man nu nödvändigtvis måste bo ihop.

Ja det gör det garanterat.

De kanske inte alls är pepp på att nån annan ska ta memmans plats? 

Jag har inte forcerat fram något samboskap. Och att omfamna alla barnen oavsett hur det fungerar när de blir tonåringar låter som någon utan erfarenhet av att bo med någon annans barn. Har du egen erfarenhet av detta?

Håller helt med. Det är mitt motto. Försöker bara acceptera existensen. Omfamna kommer inte ske i detta läget. Därför är det också så att min strategi är att acceptera så länge de går på gymnasiet. När de gått ut och är över 19 år (i mitt fall kommer de vara det) så kommer jag inte längre vara delaktig i att tillhandahålla ett boende. Vill pappan tillhandahålla boende därefter så får han göra det med helt egna resurser. Känns onödigt för alla parter att forcera en flytt redan nu då vi snart är där eftersom barnen, inklusive mina, tycker om vårt stora hus. Men köper hellre en egen lägenhet än fortsätter denna situation varannan vecka med vuxna barn. Som tur är har vi båda det ekonomiskt gott ställt.

Elle så är det dig det är fel på!
Vem hade velat närma sig någon som är otrevlig och tycker att andras barn är lata och ouppfostrade? Sånt lyser genom och hans barn har antagligen läst av dig och vill helt enkelt inte ha med dig att göra?
För att kunna förstå det krävs ingen erfarenhet av bonusbarn utan bara sunt förnuft!

Alltså - vad vet du om att TS är otrevlig?
Ärligt talat, många tonåringar curlas något helt förfärligt idag. Senast idag på nyheterna att vuxna barn upp i 30-årsåldern får ekonomisk stöttning av sina föräldrar.

Man blir självständig, lär sig ta hand om sina prylar och att vara sparsam om pengar man tjänat när man måste sörja för sig själv. Man lär sig bete sig när man MÅSTE sköta ett jobb eller sina studier eftersom man behöver en inkomst. Det är inte förrän då de många människor förstår att sköta sig riktigt väl. Vissa förstår aldrig, men det är en annan diskussion.  Egoistiska vuxna barn och tonåringar som bor hemma och är ouppfostrade och utan förståelse för pengar och att vara hövliga mot andra är väldigt vanligt. Att alltid ta detta i försvar leder till en herrans massa problem med vår välfärd och det är en björntjänst för barnen som curlas till inkompetens.

Det är klart att det är jobbigt att bo med andras barn men samtidigt tänkte jag hela tiden att barnen är ju i samma situation. Jobbigt för bonusförälder eller vad man nu vill kalla sig men även för bonusbarnen, dom har ju inte valt situationen men självklart ska man inte godta att någon varken barn eller vuxen är otrevlig men är det barn som är som barn är mest, tonåringar som är som tonåringar är mest så är det ju så familjelivet är. 
Jag har alltid försökt vara som jag vill att min partner ska vara mot mina barn.
Jag har också själv halvsyskon så jag är van vid bonusfamilj.

Är det lätt att få tag i bostad för ungdomar där ni bor?
Vi bor utanför Stockholm så nästan ingen flyttar ut direkt efter gymnasiet.
Hur många barn har ni var? är dom jämngamla på ett ungefär?
Kommer ni att säga till alla barnen att flytta ut ganska så snart efter gymnasiet och är det lätt för dom att hitta bostad?
Eller är tanken att dom pluggar på en gång och söker studentbostad?