Hur ska jag kunna acceptera hans barn?

Det får mannen tåla, i så fall. Han kan ju inte tycka att det är rimligt att barnen får vara otrevliga mot andra människor? 

Det är ditt hem också, du är också en människa och du ska också trivas.

Om barnen röstar med fötterna för att han ställer rimliga krav, tja, då tycker jag att han borde kunna säga/skriva till barnet "Jag tycker det är jättesorgligt att du tar avstånd när jag ber dig om något som borde vara självklart. Din reaktion är dock ett resultat av att jag "curlat" för mycket med dig, och det får jag ta på mig. Det betyder dock inte att du får slippa alla slags krav, tyvärr. Vi måste båda bli bättre. Så jag hoppas du hör av dig när du landat i dina känslor, och kan vara trevlig mot andra människor. Jag kan itne uppmuntra eller godkänna dåligt beteende. Jag älskar dig och kommer att sakna dig när du är borta. "

Är ungen så dum att hon offrar sin relation med sin pappa, verkar hon itne vara mycket att hänga i julgranen.

PS. Har sett den här situationen spelas ut en gång faktiskt, men barnet var typ 13. barnet ångrade sig efter ett par veckor!

Det är inte ungens fel, utan pappans, som låter hen bestämma och finner sig i lögnerna om att hen har ont i magen och har ångest och inte vill ha förändringar i livet. 
Igår visade sig att han hade frågat ungen vad hen har för planer inför framtiden vad gäller boende, studier etc. Då hade ungen återigen flippat och sprungit ut i rummet och gråtit och sagt att han försöker få bort ungen. Det är helt sjukt. Så pappan är så naiv och dum att han går i fällan och sedan inte vågar fråga igen, utan låter hen få igenom sin vilja att bo kvar på obestämd tid utan några krav. Igår satt ungen i soffan hela dagen och när diskmaskinen pep så orkar man inte ens stänga av den eller plocka ur. Trots att man bor gratis. Det är så jag blir galen. Jag sitter där och ungen bredvid men hen säger inte ett ljud. Frågar man "hej hur är det?" så är svaret alltid "bra, och själv!" Sen är det slut. Så jag orkar aldrig engagera mig längre att få till ett samtal, utan beter mig likadant. Att jag bara hälsar och sedan sitter helt tyst. Det är olidligt.

Huset säljs inte, för att han förmodligen innerst inne inte vill. Ungen kommer bo kvar så länge hen vill och vi kommer ingenstans. Jag orkar inte mer. Han lyssnar inte på mig och mina behov och jag finns inte där för hans behov med att jag ska stötta hans unge. Det är en ond cirkel. Jag ser hur ungen leker med honom och han har återigen lurat in mig i fällan om att vi ska bo ihop, men det blir ingenting pga ungen.

Nu får man gå igenom samma process igen som för ett år sedan med att sörja en misslyckad relation. Jag säger dumma saker för att jag är missnöjd med situationen och vill att vi tar ett steg framåt i livet där det är han och jag och barnen alltid är välkomna, utan att bo hos oss. han vill att ungen ska bo hos honom på obestämd tid. Det fungerar bara inte. Så besviken och arg på mig själv att jag lät honom slösa ett helt år till av mitt liv.

Vad skönt för dig i att du landat i att du faktiskt slösar din tid så att du får kraft att gå vidare. Att hålla på och hoppas på saker som inte är speciellt troliga håller en bara kvar i hur saker faktiskt är. 

Ja, någon gång så måste jag ta ett beslut och säga till mig själv att jag förtjänar ett bättre liv än såhär, att ständigt komma i andra hand och att inte se någon framtid ihop.

har du meddelat mannen att det är slut?

Starkt av dig och helt rätt

Väldigt tråkigt att läsa tråden faktiskt. Inte läst allt. Håller inte med om kommentarerna om dålig bonus mamma och liknade. Ser att TS enbart försökt få hjälp att lösa situationen.
Tror bonusbarnen är deprimerande för att de inte gör något i livet. Det är inget som går att lösa snabbt. Om man inte orkar stänga av ett pipande störande ljud finns det ju mer problem än att de är bortskämda. Misstänker att det finns en ondcirkel där barnen inte vill göra något extra eftersom de känner sig meningslösa.
Tråkig situation för alla i hemmet tyvärr. Önskar TS lycka till i framtiden oavsett vad hon gör. 

Ja, jag förstår inte hur ungarna kan bli så deprimerade och nedstämda när de haft två föräldrar som älskar dem över allt annat?! De har fått allt de önskar sig i pengar, saker, kärleksförklaringar och haft mor och farföräldrar som gett dem allt. Ja, helt enkelt ett perfekt lyxliv. Men det verkar som att dagens ungdomar alltid är deprimerade och tycker synd om sig själva. Denne unge gillar mest att sitta hemma utan någon kontakt från omvärlden. Att jobba är bara något som måste göras och så fort dagen är slut så är det chilla hemma och äta och YouTube som gäller. Aldrig någon glädje att träna, umgås med vänner, partner eller något annat. Finns inga mål eller planer i livet och så fort någon frågar om framtidsplaner så får ungen panik och går ifrån. Ungen har svårt för sociala sammanhang och pratar nästa aldrig i grupp, utan tittar bara ner på mobilen.inser nu att det INTE är mitt fel att allt blev så fel. Jag kan ju inte ha en normal konversation eller ens en normal tillvaro i huset när ungen är där.

Hursomhelst så bör det inte spela någon roll mer nu, men tankarna går runt i huvudet hela hela tiden. Han kallar mig barnhatare och att jag är vuxen och borde anstränga mig mer. Men har inte den orken längre. Jag sa taskiga saker om ungen som jag ångrar, men det är av ren frustration, för att det aldrig tar slut. Jag hoppades så länge på att ungen skulle flytta efter gymnasiet, som var meningen och nu har det gått över 1,5 år. Ingenting har hänt, tvärtom så är det värre än någonsin och inga som helst intentioner på att ens vara i närheten av att göra något av sitt liv, som tex att flytta. 

Mitt ex vet att det är slut. Han har sagt att det är jag som valt detta när jag sa att jag inte klarar fler år som särbos pga en unge. Han väljer 21 åringen före mig och vår framtid. Då måste jag ju välja att släppa, istället för att slösa fler år av ovisshet. Dessutom hade ungen flyttat med oss även till nästa boende om vi hade flyttat, så det hade inte gjort någon skillnad. 

Ju mer jag tänker, desto mer tror jag att han omedvetet förskjutit hus försäljningen pga ungen och för att han inte klarar förändringar i livet och allt vad det innebär att släppa taget om sitt gamla familje liv i familje huset. Jag kommer aldrig få plats i hans liv, lika lite som hans ex har haft. Han släpper inte in någon i sitt och barnens liv, hur gamla de än blir.

Lider med dig TS. Han varkar vara bra kortsiktig i sitt tänk, och ungen en katastrof. 

Du kommer sörja, men ditt liv kommer bli SÅ mycket bättre utan dem!

PS. Barnhatare? För att man inte vill dela bostad med en annan vuxen som inte kan bete sig? Nja...

Är hans son vuxen så är det helt rimligt att skicka ut honom.
Vet han inte vad han vill göra så får han väl börja studera & flytta till studentlägenhet.
Om min sambos barn vägrar flytta ut när han gått klart gymnasiet så kan de packa väskorna bägge 2 istället.