Hur ska jag kunna acceptera hans barn?

Tusen tack för att ni bekräftar mig att jag inte är helt ute och cyklar. Han har fått mig att tro att det är jag som har psykiska problem som jag borde söka hjälp för, eftersom jag irriterar mig så mycket på hans unge. Jag säger det om och om igen att jag hade accepterat situationen om barnen var små eller iallafall unde 19 år, men i detta fallet är den ren jävulskap från ungen och han går i fällan och tror på ungen. Jag har alltid varit rädd för att göra fel, att det är mig det är fel på, eftersom han säger så. Men nu inser jag att det hela tiden varit ungen som har stått ivägen för vår lycka medvetet. När vi var slut i ca 3 månader så var ungen iväg och reste och var knappt hemma. Då insåg han att han saknade mig och att hans ungar faktiskt är vuxna. Men så fort jag kom tillbaka in i hans liv, så var ungen tillbaka igen och vill ställa till det för oss igen. Men han SER inte det. Han är förblindad av ungen och väljer hellre ungen (som säker kommer släppa taget så fort jag är borta) istället för kvinnan i hans liv, som han faktiskt älskar och vill leva med. Hur kan han vara så dum. IGEN?? 

Hur ska jag tänka nu för att verkligen kunna gå vidare? Om han hör av sig till helgen tex? Vad gör jag då?

Man förstår ju att man som förälder vill prioritera sina barn, vuxna eller ej, men att curla dem som han gör är ju inte bra för någon.
Om det verkligen är slut mellan er så bara låt bli att svara om han ringer/skickar meddelande och gå vidare med ditt liv.

Men tänk om han ångrar sig igen om en månad som han brukar, då han inser att han gör fel som curlar som han gör och prioriterar vuxna barn före kärlek? ska jag inte gå i fällan denna gången igen utan säga att jag vill se handling först. att antingen så måste hon ha hittat ett eget boende eller så ska huset vara sålt, alternativt att han hyr ut det och hyr något för att testa livet med mig.

Det är inte ett alternativ att fortsätta vara särbos?  Du är endast hos honom när barnet inte är hemma annars ses ni bara hos dig? Då slipper du ungen. Ta aldrig upp barnet till diskussion.
Och om det är medvetet från ungens sida att den är där för att du är det så tar du bort det roliga och ungen kanske flyttar när det inte finns någon dragkamp längre?
Kliv ur situationen men behåll mannen som särbo

Han kommer att hålla ungen under armarna tills han själv trillar av pinn. 

Jag tycker du ska sluta lasta ungen för de val hans pappa gör och göra barnet till en syndabock. Det är faktiskt din särbos oförmåga att bekräfta dig och hitta en rimlig lösning som är den stora grejen och jag fattar inte hur du INTE kan se det. 

Lyssna inte på de som tycker du ska fortsätta med mannen, du kommer ALLTID att störa dig på detta och det är din särbos FEL att hans barn faktiskt inte fått rimliga gränser. 

Nu är det andra gången du gjort slut. Stå upp för det och gör något för din egen skull istället för att älta särbons unge!

Du måste ha en tydlig handlingsplan för dig själv om detta händer! Ha den nerskriven och vik inte en tum! det är känslor inblandade, så det kan vara svårt att vara rationell.

Vad har du lärt dig av tråden? Vilka krav bör du ha? Vad vill du, egentligen? 

Om jag vore du så skulle jag absolut inte nöja mig med löften eller små steg, utan tänka på mig själv som singel tills situationen är LÖST. Förstår du? Inga tomma löften eller ord. HANDLING. RESULTAT. 

Det kan ske på tre sätt, varav noll är ett grundkrav för alla framtida alternativ

0. Han pratar med en psykolog om situationen så han får höra från någon annan än dig att situationen är aningen absurd, och hans barn ÄR vuxen. Hans beteende handikappar barnet. När han kommit till denna insikt och ALDRIG tänker svänga med ord som barnhatare gentemot dig igen, då kan ni kika på alternativ 1-3.

1. Ni är utalat särbos. Du säger att det inte fungerar för er relation att du hamnar mitt i hans curling-cirkus (tell it how it is), och du mår dåligt i närheten av hans barn, eftersom hen inte beter sig bra gentemot dig. Så du säger att ni kan umgås hos dig, eller när barnet är borta. Säg dock att du känner att du egentligen är för gammal för den sortens arrangemang, och att du då i hjärtat kommer leta efter en riktig relation. Det är risken han tar, om han väljer detta alternativ (som jag faktiskt inte rekommenderar)

2. Ungen har inte bara hittat ett annat boende, utan flyttat ut! DÅ kan ni ses igen.

3. Huset är de facto sålt, och ungen bor kvar tills dess att nya ägarna flyttar in men bara OM hen betalar för sig och beter sig vuxet. 

Detta alternativ har jag kört och föreslagit i ett år nu. Men som jag bor mitt i city så kostar det 300 kr per dag för honom varje gång han parkerar hos mig och därmed har det inte varit ett alternativ för hela helgen, då det blir för dyrt med ca 700 kr för helgen. Dessutom vågar inte ungen sova ensam i huset, så då blir det jobbigt för honom att vara hos mig tills 23 på kvällen och sedan köra hem 4 mil för att sova med ungen. ungen är 21 år och vågar inte sova ensam!! Hur sjukt är inte det?! Och ungen vägrar låta sin partner sova över i huset. Allt för att jävlas.

Sedan orkar jag inte vara särbos längre efter 3 år då vi bara väntar och längtar efter att bo ihop då vi båda trodde att ungen skulle flytta för något år sedan. Ungen hade nämligen sagt att hen skulle bo utomlands, men sedan fick ungen panik över att tappa kontrollen så att han och jag skulle bo ihop. Så nu vaktar hen huset så att vi inte kan få frid och lugn och bo ihop. Han ser bara inte detta.

Bästa tips!!

Har fotat allt du skriver så jag har det i mobilen och kan titta på det och påminna mig. Det värsta är att vi förmodligen kommer att hitta andra partners under 1 år och då lär det vara försent när han väl säljer huset och hon väl flyttat ut.

MEN jag vet ju att jag inte har mer tålamod att vänta på försäljningen eller att hon ska flytta längre. Står inte ut! Blir galen!! Därför måste jag stå på mig och riskera att förlora mannen i mitt liv, som är en jättebra och fin man, MEN han inser inte att han curlar sina ungar och det kommer återigen bli hans stora sorg. Han har gjort samma misstag med sina två senaste ex och han ångrade det bittert när det redan var försent. Med mig ville han göra rätt, men han faller alltid tillbaka i fällan där ungen styr och ställer och vinner. NÄR ska han lära sig??

Jag tror tyvärr att, även om ungen flyttar ut, så kommer ungen aldrig vara för långt ifrån utan kommer ändå vilja ha hjälp av pappan non stop, så han aldrig kommer bli befriad. Jag märker ju att det inte gjorde någon skillnad att ungen har en egen partner sedan ett år. Ungen ska ändå bo kvar hemma och sova hemma, pappan måste köra och ställa upp och fixa och dona. Partnern är bara en bricka i spelet som hen träffar någon enstaka gång i veckan, trots att partnern har en egen fin lägenhet mitt i storstan. Partnern har bett ungen att flytta in flera gånger, men ungen bor hellre hemma hos föräldrarna. Vad är felet??

Jag kommer följa dina råd!

Tror det kallas mini-wife syndrome... Snubben behöver tala med en psykolog!

Håller med alla ovan som sagt att du måste hålla avstånd från den här mannen alternativt ställa extremt tydliga krav- och inte träffa honom förrän det finns bevis på att konkreta steg har tagits. 

Det ÄR ok att klippa navelsträngen när man är 21. Att vara så beroende av sin pappa då är verkligen osunt.

PS: Mannen jag är med var gift när vi träffades. Ushligt äktenskap, men han höll sig kvar länge pga barnen. Jag gjorde misstaget att ha en affär en gång, men han gick tillbaka till sin familj när frun sa att de borde testa familjerådgivning och han skulle då inte ha någon kontakt med mig. Fine. 

När han kom krypandes några månader senare vägrade jag ens träffa honom innan skilsmässopappren var påskrivna och han bodde i en egen lägenhet. Jag var väldigt tydlig. Inom en månad var det fixat! Hade jag träffat honom hade han funnit på anledningar att dra ut på det hela, det vet jag.

Folk agerar bara när de absolut måste! Kom ihåg detta!