• Anonym (Bonus)

    Hur ska jag kunna acceptera hans barn?

    Jag skulle vilja veta hur en "normal" vuxen tycker och tänker kring andras vuxna barn, samt fd tonårsbarn. Jag har nog alltid haft svårt för "andras ungar" och därför inte gått in i relationerna med rätt inställning från start. Jag tycker oftast att andras barn är bortskämda, ouppfostrade och bara ivägen, medan mina egna är perfekta. Jag har ganska stäng uppfostran men med mycket kärlek och därför klarar jag inte lata ouppfostrade barn.

    Ni därute som lever med andras barn som är vuxna eller sena tonårsbarn. När ni tycker att de är jobbiga, stökiga, alltid sitter hemma utan att hjälpa till, saknar mål i livet och är allmänt otrevliga, hur hanterar ni det? Visar ni er partner och barnen att ni tycker de borde skärpa sig, eller kniper ni igen och tar bort tankarna på nåt sätt.

    Jag irriterar mig bara på om de kommer till oss på mammans vecka och börjar stöka ner och äta ur kylen, eller om han på mammans vecka ska övningsköra med dem, eller om han säger att han ska betala för körkortet, eller köper något dyrt som en mobiltelefon etc. Är jag helt onormal eller är ni fler därute som helst hade sett att barnen helst inte var där. Eller att de åtminstone var mer hos sin mamma eller var flitiga, trevliga och duktiga och klarade sig själva, utan pappans hjälp hela tiden när de är vuxna.

    Kom med konkreta råd och förslag på hur jag ska göra istället för att skriva att jag är egoist och omogen är ni snälla.

  • Svar på tråden Hur ska jag kunna acceptera hans barn?
  • Anonym (Bonus)

    Det är så olika vad folk tycker och tänker. Vissa tycker att jag tänker rätt, att man inte kan leva för vuxna ungar resten av livet, utan måste tänka på sig själv. Dessa ord är hans ord för något år sedan då han bestämde sig för att ge allt och inte prioritera barnen. Andra tycker att barn alltid ska gå före och prioriteras. 

    Om man nu prioriterar vuxna barn och nedprioriterar sin partner, så kommer förhållandet ju aldrig att fungera i längden. Därav har han ju förlorat sina ex en efter en. Men vad vet jag.

  • olof 45
    Anonym (levt i bonusfamilj) skrev 2023-11-05 14:38:17 följande:

    Hur gamla är barnen, dom kanske inte bor hemma så länge till men som sagt dom har inte valt situationen och att dom drar sig undan är ju inget ovanligt.
    17 åringar brukar inte heller vara särskilt bra på att hjälpa till hemma.
    Tycker nog att dom låter som typiska tonåringar.
    Det är inte lätt att vara bonusförälder men heller inte att vara bonusbarn som faktiskt inte ens fått valet att bo med en ny vuxen person som inte ens gillar en och helst inte vill att man ska vara där.
    Tror att ni flyttade ihop för tidigt men nu är det som det är, antingen får du vänta ut dom om dom inom ett ett år flyttar, det beror på hur gamla dom är bägge två.
    Annars är ju tyvärr alternativet att bli särbos även om det inte är vad du och din sambo vill och flytta ihop igen om några år om ni då fortfarande är tillsammans.
    Tror inget kommer att ändras med barnen innan dom flyttar.


    Varför accepteras det hela tiden att "tonåringar inte hjälper till hemma"?

    Våra barn började hjälpa till lite smått i 7-års-åldern, och sen ökade ansvaret ju äldre de blev. Men vi var konsekventa. De fick inte säga nej eller smita, då fick det konsekvenser. Det mesta av deras tid gick såklart till skola, läxor, träningar, kompisar och chill - men lite hushållsarbete också. Till exempel duka av och plocka ur diskmaskinen, samt städa sina rum. 

    I mina ögon måste ju föräldrar bara lägga sig platta, för att möjliggöra att barnen bara blir servade? Varför göra så? Barn lider inte av att vara en del av ett hem där alla hjälps åt!
  • Agda90
    olof 45 skrev 2024-01-23 09:15:08 följande:
    Varför accepteras det hela tiden att "tonåringar inte hjälper till hemma"?

    Våra barn började hjälpa till lite smått i 7-års-åldern, och sen ökade ansvaret ju äldre de blev. Men vi var konsekventa. De fick inte säga nej eller smita, då fick det konsekvenser. Det mesta av deras tid gick såklart till skola, läxor, träningar, kompisar och chill - men lite hushållsarbete också. Till exempel duka av och plocka ur diskmaskinen, samt städa sina rum. 

    I mina ögon måste ju föräldrar bara lägga sig platta, för att möjliggöra att barnen bara blir servade? Varför göra så? Barn lider inte av att vara en del av ett hem där alla hjälps åt!
    Min grabb är 12 och har haft som ansvar i minst ett år att tömma diskmaskinen när han kommer hem från skolan samt sätta in smutsdisken i den. Han har själv valt att baka bröd 1-2 gånger i veckan och han städar sitt rum själv men behöver lite hjälp ibland med vissa saker. Och just det han har nyligen lärt sig att renbädda sin säng helt själv för att han ville.

    Det enda vi har sagt ifrån att han ska göra är disken. Resten har han själv lärt sig succesivt med hjälp från oss och reder själv nu. 
    Barn ska lära sig att klara sig själv i livet. Man gör dem en björntjänst att inte lära dem hur saker och ting funkar och hur man gör. 
  • Anonym (Enkelt)

    Förstår mer än väl att barn kan va ledsna och utåtagerande när mamma & pappa träffar nya, en sorg för dem när familjen splittras.
    Men mer eller mindre vuxna extringar som uppför sig dåligt har jag noll sympati för.
    Egna barn älskar man ovillkorligt.
    Andras barn tycker man om beroende på hur de är.
    Om jag träffat en ny partner så hade jag inte förväntat att hon älska dem som jag gör. Det jag däremot förväntar/hade krävt är att alla inblandade ska behandla varandra med respekt.

  • Tukt

    Problemet ligger väl inte i att acceptera andras barn, utan att acceptera hur du själv är.
    En del tycks se det som en mänsklig rättighet att bilda nya familjer då man redan har barn - men det är det inte.
    Fungerar det inte optimalt innan, och rätt förutsättningar finns, så är man skyldig både sina egna och den andres barn att ta ansvar för det.

  • Anonym (Kenneth)
    Anonym (Bonus) skrev 2023-11-05 12:14:37 följande:
    Hur ska jag kunna acceptera hans barn?

    Jag skulle vilja veta hur en "normal" vuxen tycker och tänker kring andras vuxna barn, samt fd tonårsbarn. Jag har nog alltid haft svårt för "andras ungar" och därför inte gått in i relationerna med rätt inställning från start. Jag tycker oftast att andras barn är bortskämda, ouppfostrade och bara ivägen, medan mina egna är perfekta. Jag har ganska stäng uppfostran men med mycket kärlek och därför klarar jag inte lata ouppfostrade barn.

    Ni därute som lever med andras barn som är vuxna eller sena tonårsbarn. När ni tycker att de är jobbiga, stökiga, alltid sitter hemma utan att hjälpa till, saknar mål i livet och är allmänt otrevliga, hur hanterar ni det? Visar ni er partner och barnen att ni tycker de borde skärpa sig, eller kniper ni igen och tar bort tankarna på nåt sätt.

    Jag irriterar mig bara på om de kommer till oss på mammans vecka och börjar stöka ner och äta ur kylen, eller om han på mammans vecka ska övningsköra med dem, eller om han säger att han ska betala för körkortet, eller köper något dyrt som en mobiltelefon etc. Är jag helt onormal eller är ni fler därute som helst hade sett att barnen helst inte var där. Eller att de åtminstone var mer hos sin mamma eller var flitiga, trevliga och duktiga och klarade sig själva, utan pappans hjälp hela tiden när de är vuxna.

    Kom med konkreta råd och förslag på hur jag ska göra istället för att skriva att jag är egoist och omogen är ni snälla.


    Du har satt krokben för dig själv genom att sätta dig själv på piedestal och anse dig vara perfekt och förträfflig förälder. 
    Det finns inget sånt . Det finns heller inga perfekta barn. Det är en illusion. 
    Välartade barn ja. Väluppfostrade ja. 
    Men absolut inte perfekta . Dina barn är inte perfekta och inte du heller som förälder. Men du har lagt dig bekvämt i den villfarelsen och kanske du också inte vill se hur verkligheten faktiskt ser ut. 
    Trots allt är du inte så lyckad och speciell om du själv har separerat och fostrat barn varannan vecka?  

    Med denna attityd förstör du för både dig själv, din sambo, dina barn och hans barn. Hans barn har ju inte ens fått en sportslig chans för att du från början ansett dig vara förmer än andra och förmodligen kört ner i halsen på dom hur perfekta dina barn är. 

    Det låter som att du vill upprätthålla en fasad av lycka och välgång och är livrädd för att visa dig vara sårbar och vanlig med brister och fel. 

    Vem försöker du övertyga och lura  egentligen och varför? 

    Det måste vara oerhört jobbigt och komplicerat att leva som du gör. 
  • Familjesus

    Det bästa är såklart om man kan samexistera. Jag tänker att det i teorin finns tid och utrymme för alla i en familj. Men det förutsätter att alla har en välvillig inställning till att det ska fungera, att man visar omsorg om varandra, ser till allas behov.

    Viktigt att de vuxna har samsyn och är överens om hur det ska fungera. Och som vuxen (bonus) måste man kanske vara den "lite större" i olika sammanhang. Jobba på acceptans och att vi är olika (finns säkert saker folk stör sig på kring dina barn, ingen är perfekt).

    Oavsett vem som har rätt eller fel, så handlar det ju i grunden om vad man ger i en relation och vad man tycker man får ut av det. Bör ju vara en plusaffär. I ditt fall verkar det mest ta energi nu. Verkar vara en "fajt" som är mycket tyckande- och känslobaserad. Ingen kommer att gå vinnande ur den, tvärtom är risken att allt förstörs ännu mer om ni inte gör en rejäl omstart.

    Om du älskar din partner och ändå tycker att ni har det bra ihop skulle jag rekommendera att bli särbo. Tror det är svårt att komma förbi de här känslorna och konflikterna om ni fortsätter att bo ihop. När alla barn är utflugna kan man bli sambos igen. 

  • Anders1970

    Hej Anonym (Bonus­)

    Kort svar, ja du är normal men osympatisk och egoistisk.

    När du väljer partner med barn så ingår barnen i setup:en.

    Du kan inte köra ditt solo och du måste helt ändra ditt förhållningssätt, annars kommer inte relationen fungera.

    Du kan ge råd o tips, men inte pekpinnar eller krav.

    Du behöver vara god vuxen i partners barns närvaro. 

  • olof 45
    Anders1970 skrev 2024-01-23 12:58:56 följande:

    Hej Anonym (Bonus­)

    Kort svar, ja du är normal men osympatisk och egoistisk.

    När du väljer partner med barn så ingår barnen i setup:en.

    Du kan inte köra ditt solo och du måste helt ändra ditt förhållningssätt, annars kommer inte relationen fungera.

    Du kan ge råd o tips, men inte pekpinnar eller krav.

    Du behöver vara god vuxen i partners barns närvaro. 


    Sådana här inlägg...

    DU Anders1970 må tycka att hon upplevs som osympatisk och egoistisk - på samma sätt som ditt inlägg gör att jag upplever att du är dömande. 

    Det är bättre att faktiskt skriva orden "jag tycker". Kanske också balansera det hela med att skriva "av det lilla jag fått se", så att det märks att du själv förstår att du inte har så mycket grund att stå på.

    Annars blir ditt omdöme  "Du är (...) osympatisk och egoistisk" (vilket hon kanske itne alls är), bara platt och faktiskt ganska elakt.

    TS har ju försökt sträcka handen åt barnen, men de slår bort den. Det flesta görandet som krävs i den här situationen ligger nog på pappan, inte TS.
  • Anders1970
    Anonym (Bonus­) och Olof 45,

    Jag är bonusvuxen till sambo ungdomar som i början var i ålder som skribentens.

    Om du Olof läser tråden så ger Bonus ett väldigt osympatisk och egoistisk intryck, det går kalla kårar i hur hon uttrycker sig.

    Detta har garanterat ungdomarna känt av, inte som "elak styvmamma" utan som oskön och icke varm människa.

    Hon "Bonus" kan inte ändra på sig, hon är den hon är.

    En fråga är hur man kan flytta ihop när man har en snäv och osympatisk människosyn? 
Svar på tråden Hur ska jag kunna acceptera hans barn?