• olof 45

    Hur ska jag kunna acceptera hans barn?

    Anonym (levt i bonusfamilj) skrev 2023-11-05 14:38:17 följande:

    Hur gamla är barnen, dom kanske inte bor hemma så länge till men som sagt dom har inte valt situationen och att dom drar sig undan är ju inget ovanligt.
    17 åringar brukar inte heller vara särskilt bra på att hjälpa till hemma.
    Tycker nog att dom låter som typiska tonåringar.
    Det är inte lätt att vara bonusförälder men heller inte att vara bonusbarn som faktiskt inte ens fått valet att bo med en ny vuxen person som inte ens gillar en och helst inte vill att man ska vara där.
    Tror att ni flyttade ihop för tidigt men nu är det som det är, antingen får du vänta ut dom om dom inom ett ett år flyttar, det beror på hur gamla dom är bägge två.
    Annars är ju tyvärr alternativet att bli särbos även om det inte är vad du och din sambo vill och flytta ihop igen om några år om ni då fortfarande är tillsammans.
    Tror inget kommer att ändras med barnen innan dom flyttar.


    Varför accepteras det hela tiden att "tonåringar inte hjälper till hemma"?

    Våra barn började hjälpa till lite smått i 7-års-åldern, och sen ökade ansvaret ju äldre de blev. Men vi var konsekventa. De fick inte säga nej eller smita, då fick det konsekvenser. Det mesta av deras tid gick såklart till skola, läxor, träningar, kompisar och chill - men lite hushållsarbete också. Till exempel duka av och plocka ur diskmaskinen, samt städa sina rum. 

    I mina ögon måste ju föräldrar bara lägga sig platta, för att möjliggöra att barnen bara blir servade? Varför göra så? Barn lider inte av att vara en del av ett hem där alla hjälps åt!
  • olof 45
    Anders1970 skrev 2024-01-23 12:58:56 följande:

    Hej Anonym (Bonus­)

    Kort svar, ja du är normal men osympatisk och egoistisk.

    När du väljer partner med barn så ingår barnen i setup:en.

    Du kan inte köra ditt solo och du måste helt ändra ditt förhållningssätt, annars kommer inte relationen fungera.

    Du kan ge råd o tips, men inte pekpinnar eller krav.

    Du behöver vara god vuxen i partners barns närvaro. 


    Sådana här inlägg...

    DU Anders1970 må tycka att hon upplevs som osympatisk och egoistisk - på samma sätt som ditt inlägg gör att jag upplever att du är dömande. 

    Det är bättre att faktiskt skriva orden "jag tycker". Kanske också balansera det hela med att skriva "av det lilla jag fått se", så att det märks att du själv förstår att du inte har så mycket grund att stå på.

    Annars blir ditt omdöme  "Du är (...) osympatisk och egoistisk" (vilket hon kanske itne alls är), bara platt och faktiskt ganska elakt.

    TS har ju försökt sträcka handen åt barnen, men de slår bort den. Det flesta görandet som krävs i den här situationen ligger nog på pappan, inte TS.
  • olof 45
    Anders1970 skrev 2024-01-23 22:03:21 följande:
    Anonym (Bonus­) och Olof 45,

    Jag är bonusvuxen till sambo ungdomar som i början var i ålder som skribentens.

    Om du Olof läser tråden så ger Bonus ett väldigt osympatisk och egoistisk intryck, det går kalla kårar i hur hon uttrycker sig.

    Detta har garanterat ungdomarna känt av, inte som "elak styvmamma" utan som oskön och icke varm människa.

    Hon "Bonus" kan inte ändra på sig, hon är den hon är.

    En fråga är hur man kan flytta ihop när man har en snäv och osympatisk människosyn? 
    Du verkar inte ha förstått min poäng. Du borde lägga fram din åsikt som en åsikt, inte dagens fakta. 

    Exempel: Jag anser att sättet DU just nu skriver på gör att du framstår som osympatisk. Just nu. Jag vet givetvis ingenting om hur du är i verkligheten.
  • olof 45
    Anonym (Bonus) skrev 2024-01-29 14:47:45 följande:
    Han har talat med ungen om detta flera gånger, men så fort han tar upp ämnet om att hen eventuellt ska flytta, resa eller göra någonting av sitt liv, så får ungen panik och låser in sig på toaletten och gråter. Och därefter följer en lång process med att ungen är sjuk, har ont i magen, är mentalt instabil och mår dåligt bla bla bla. Det är konstigt att ungen mår hur bra som helst så länge inte ämnet eller frågan om att flytta tas upp? 

    Som sagt, ungen kan flytta in till sin partner som jättegärna vill att hen flyttar in. Men det kommer inte på frågan. Samtidigt så vill ungen ändå inte heller ha något eget boende, eftersom hen tycker att man ska bo hemma tills man iallafall är 23 år gammal.

    Det känns som sagt inte rättvist mot min partner och mig, som aldrig kan unna oss någonting extra pga hans stora hus som han har kvar pga ungen som vägrar flytta ifrån barndomshemmet. Ungen spenderar massa pengar på lyx, resor och fina middagar, då ingenting behöver betalas i hemmet, medan vi måste snåla, eftersom vi inte kan bo ihop. Han har boendekostnad på 20.000 och jag har 10.000, medan ungen har 0 kr och tjänar mer än vad vi gör. Detta har jag sagt till ungen, men det går inte in. Pappan är rädd och vill inte hamn i konflikt, av rädsla för att ungen då flyttar helt till mamman. Jag hade hoppats på detta. Men de kör veckovis som man gjorde när de var små. Herregud. Dessutom vägrar ungen sova ensam i huset, utan varannan vecka måste pappan sova hemma i huset så att inte ungen är rädd.
    Om barnet tjänar egna pengar och har fyllt 18 är det väl bara att pappan (och mamman) stiulerar att det är dags att betala marknadsmässig hyra hemma? 
  • olof 45
    Anonym (Bonus) skrev 2024-02-13 15:00:40 följande:
    Men tänk om han ångrar sig igen om en månad som han brukar, då han inser att han gör fel som curlar som han gör och prioriterar vuxna barn före kärlek? ska jag inte gå i fällan denna gången igen utan säga att jag vill se handling först. att antingen så måste hon ha hittat ett eget boende eller så ska huset vara sålt, alternativt att han hyr ut det och hyr något för att testa livet med mig.
    Du måste ha en tydlig handlingsplan för dig själv om detta händer! Ha den nerskriven och vik inte en tum! det är känslor inblandade, så det kan vara svårt att vara rationell.

    Vad har du lärt dig av tråden? Vilka krav bör du ha? Vad vill du, egentligen? 

    Om jag vore du så skulle jag absolut inte nöja mig med löften eller små steg, utan tänka på mig själv som singel tills situationen är LÖST. Förstår du? Inga tomma löften eller ord. HANDLING. RESULTAT. 

    Det kan ske på tre sätt, varav noll är ett grundkrav för alla framtida alternativ

    0. Han pratar med en psykolog om situationen så han får höra från någon annan än dig att situationen är aningen absurd, och hans barn ÄR vuxen. Hans beteende handikappar barnet. När han kommit till denna insikt och ALDRIG tänker svänga med ord som barnhatare gentemot dig igen, då kan ni kika på alternativ 1-3.

    1. Ni är utalat särbos. Du säger att det inte fungerar för er relation att du hamnar mitt i hans curling-cirkus (tell it how it is), och du mår dåligt i närheten av hans barn, eftersom hen inte beter sig bra gentemot dig. Så du säger att ni kan umgås hos dig, eller när barnet är borta. Säg dock att du känner att du egentligen är för gammal för den sortens arrangemang, och att du då i hjärtat kommer leta efter en riktig relation. Det är risken han tar, om han väljer detta alternativ (som jag faktiskt inte rekommenderar)

    2. Ungen har inte bara hittat ett annat boende, utan flyttat ut! DÅ kan ni ses igen.

    3. Huset är de facto sålt, och ungen bor kvar tills dess att nya ägarna flyttar in men bara OM hen betalar för sig och beter sig vuxet. 
Svar på tråden Hur ska jag kunna acceptera hans barn?