• Anonym (Bonus)

    Hur ska jag kunna acceptera hans barn?

    Jag skulle vilja veta hur en "normal" vuxen tycker och tänker kring andras vuxna barn, samt fd tonårsbarn. Jag har nog alltid haft svårt för "andras ungar" och därför inte gått in i relationerna med rätt inställning från start. Jag tycker oftast att andras barn är bortskämda, ouppfostrade och bara ivägen, medan mina egna är perfekta. Jag har ganska stäng uppfostran men med mycket kärlek och därför klarar jag inte lata ouppfostrade barn.

    Ni därute som lever med andras barn som är vuxna eller sena tonårsbarn. När ni tycker att de är jobbiga, stökiga, alltid sitter hemma utan att hjälpa till, saknar mål i livet och är allmänt otrevliga, hur hanterar ni det? Visar ni er partner och barnen att ni tycker de borde skärpa sig, eller kniper ni igen och tar bort tankarna på nåt sätt.

    Jag irriterar mig bara på om de kommer till oss på mammans vecka och börjar stöka ner och äta ur kylen, eller om han på mammans vecka ska övningsköra med dem, eller om han säger att han ska betala för körkortet, eller köper något dyrt som en mobiltelefon etc. Är jag helt onormal eller är ni fler därute som helst hade sett att barnen helst inte var där. Eller att de åtminstone var mer hos sin mamma eller var flitiga, trevliga och duktiga och klarade sig själva, utan pappans hjälp hela tiden när de är vuxna.

    Kom med konkreta råd och förslag på hur jag ska göra istället för att skriva att jag är egoist och omogen är ni snälla.

  • Svar på tråden Hur ska jag kunna acceptera hans barn?
  • Anonym (Anna)
    Anonym (Bonus) skrev 2023-11-05 12:46:13 följande:

    Jag gillar ungar som är väluppfostrade och icke bortskämda. Men tyvärr så insåg jag när jag bor med honom att dessa barn är både bortskämda, saknar social kompetens, är ouppfostrade och väldigt efter i utvecklingen. Jag har ingen chans att komma dem nära eftersom de aldrig svarar på frågor eller tilltalar mig. Min sambo säger att det kommer, men det har inte kommit på flera år. De är antingen autister eller så har de problem med vuxna människor.


    Alltså flyttade ni ihop alldeles för tidigt, eftersom gjorde inte verkar har känt till detta innan. 


    Ja, antingen blir ni särbos eller så får du acceptera ditt val. Känns ändå konstigt att någon som har så starka åsikter om andras barn inte tar reda på sanningen innan ni flyttade ihop. 


    Nu bor du ihop med en man som uppfostrat dessa barn, hur känns det, att du valt en man som du innerst tycker är misslyckad som förälder? Vad säger det dig om din egen förmåga att göra bra val i livet? 


    Har ändå en känsla av att du inte kommer att lämna, så stå för dina val, för det är endast du som är ansvarig för hur du lever och mår. Du har valt detta. 

  • Anonym (Bonus)
    Anonym (Nja) skrev 2023-11-05 13:09:05 följande:
    Enda sättet att utstråla en annan attityd är att ändra sin attityd. De kommer att känna av om du försöker fejka.

    Kanske jobba på acceptans kring hur andra människor är och lever..? Acceptera att de är som de är, du behöver tekniskt sett bara vara normalt trevlig som mot vilken annan person som helst. Ni måste inte bli "vänner" för att kunna vara i samma rum, eller hur?
    Ja det är nog den acceptansen jag har svårt för, eftersom mina barn var så ordningsamma, självständiga och perfekta i de flestas värld. När jag då äntligen lyckats så perfekt med mina högutbildade, sociala och självständiga barn och de flyttat, så kommer min partner med barn som är precis tvärtom. De har inga planer, de lever på pappan och vägrar jobba eller ta tag i sina liv. Frågar pappan vad de har för planer framöver i livet så säger de att de vill bo med honom och chilla. Och skulle han ställa krav, så går de bara till mamman som curlar.

    Men ja, det är därför jag har svårt med acceptansen att bara se på utifrån hur de gör med honom. Han har knappt pengar så det går runt och ändå ska de bli försörjda utan att betala en krona till hemmet trots att de är över 20 år. Blir så trött.

    Innan jag flyttade in så sa han att han skulle ta tag i deras sätt och att de skulle lära sig att föra sig och vara trevliga mot mig. Men det har inte hänt.
  • Anonym (levt i bonusfamilj)

    Hur gamla är barnen, dom kanske inte bor hemma så länge till men som sagt dom har inte valt situationen och att dom drar sig undan är ju inget ovanligt.
    17 åringar brukar inte heller vara särskilt bra på att hjälpa till hemma.
    Tycker nog att dom låter som typiska tonåringar.
    Det är inte lätt att vara bonusförälder men heller inte att vara bonusbarn som faktiskt inte ens fått valet att bo med en ny vuxen person som inte ens gillar en och helst inte vill att man ska vara där.
    Tror att ni flyttade ihop för tidigt men nu är det som det är, antingen får du vänta ut dom om dom inom ett ett år flyttar, det beror på hur gamla dom är bägge två.
    Annars är ju tyvärr alternativet att bli särbos även om det inte är vad du och din sambo vill och flytta ihop igen om några år om ni då fortfarande är tillsammans.
    Tror inget kommer att ändras med barnen innan dom flyttar.

  • Anonym (levt i bonusfamilj)
    Anonym (levt i bonusfamilj) skrev 2023-11-05 14:38:17 följande:

    Hur gamla är barnen, dom kanske inte bor hemma så länge till men som sagt dom har inte valt situationen och att dom drar sig undan är ju inget ovanligt.
    17 åringar brukar inte heller vara särskilt bra på att hjälpa till hemma.
    Tycker nog att dom låter som typiska tonåringar.
    Det är inte lätt att vara bonusförälder men heller inte att vara bonusbarn som faktiskt inte ens fått valet att bo med en ny vuxen person som inte ens gillar en och helst inte vill att man ska vara där.
    Tror att ni flyttade ihop för tidigt men nu är det som det är, antingen får du vänta ut dom om dom inom ett ett år flyttar, det beror på hur gamla dom är bägge två.
    Annars är ju tyvärr alternativet att bli särbos även om det inte är vad du och din sambo vill och flytta ihop igen om några år om ni då fortfarande är tillsammans.
    Tror inget kommer att ändras med barnen innan dom flyttar.


    Läste ditt svar ovan efter att jag skrivit mitt inlägg.
  • Anonym (Bonus)
    Anonym (levt i bonusfamilj) skrev 2023-11-05 14:38:17 följande:

    Hur gamla är barnen, dom kanske inte bor hemma så länge till men som sagt dom har inte valt situationen och att dom drar sig undan är ju inget ovanligt.
    17 åringar brukar inte heller vara särskilt bra på att hjälpa till hemma.
    Tycker nog att dom låter som typiska tonåringar.
    Det är inte lätt att vara bonusförälder men heller inte att vara bonusbarn som faktiskt inte ens fått valet att bo med en ny vuxen person som inte ens gillar en och helst inte vill att man ska vara där.
    Tror att ni flyttade ihop för tidigt men nu är det som det är, antingen får du vänta ut dom om dom inom ett ett år flyttar, det beror på hur gamla dom är bägge två.
    Annars är ju tyvärr alternativet att bli särbos även om det inte är vad du och din sambo vill och flytta ihop igen om några år om ni då fortfarande är tillsammans.
    Tror inget kommer att ändras med barnen innan dom flyttar.


    Snart 21 och 19, så ganska gamla barn måste jag säga och de har inga som helst önskemål, vilja eller planer på att flytta hemifrån inom det närmsta. Tidigast vid 23 tycker de.
  • Anonym (Malus)
    Anonym (Bonus) skrev 2023-11-05 14:48:40 följande:
    Snart 21 och 19, så ganska gamla barn måste jag säga och de har inga som helst önskemål, vilja eller planer på att flytta hemifrån inom det närmsta. Tidigast vid 23 tycker de.
    Att du kallar dig för bonus är väldigt märkligt,  det är snarare frågan om malus om frågar mig.
  • Anonym (Bonusförälder)

    flytta ihop för tidigt det är lätt att säga? vi levdes som särbos och vi träffades massor och de sov hos oss och vi var som en familj innan vi flyttade ihop

    men jag tror många upplever skillnaden efter ett tag när man börjat bo i sig. 
    hos oss var alla delaktiga i beslutet vi pratade var för sig med barnen och även ihop. 


    men det är nu ett år senare problem kommer. Jag märker att mina inte orkar med deras stim höga röster o oviljan till respekt mot andra. Det är oftast deras krav som är orimliga i förhållande till verklighet.

    jag har inget emot hans barn som personer men tycker det är skittufft att vara bonusfamilj. 


    jag har en superbra relation till mina barns pappa. Vi kommer överens i uppfostran - när mina barn ska vara där, inköp osv 

    sambon har två mammor att dela med, han försöker få dem att vara uppfostrade men sen när de kommer tillbaka är allt glömt.
    sedan ska det alltid va så speciellt när dottern kommer det tassas på tå för henne. Annars ringer hon mamma 

    vi har barn jämt hemma - men jag tar ansvar för mina. Kör till träningar aktiviteter mm jag har fullt upp fem dagar i veckan. barnen går först sen jobb sen familjeliv 

  • Anonym (Bonus)
    Anonym (Malus) skrev 2023-11-05 15:16:13 följande:
    Att du kallar dig för bonus är väldigt märkligt,  det är snarare frågan om malus om frågar mig.
    Så var en bitter mamma igång igen. Du verkar inte förstå hur det är att bo med andras vuxna barn. Menar du att vuxna människor ska få bo hemma hur länge som helst utan att göra rätt för sig? 
  • Anonym (erfarenhet)
    Anonym (Bonus) skrev 2023-11-05 12:14:37 följande:
    Hur ska jag kunna acceptera hans barn?

    Jag skulle vilja veta hur en "normal" vuxen tycker och tänker kring andras vuxna barn, samt fd tonårsbarn. Jag har nog alltid haft svårt för "andras ungar" och därför inte gått in i relationerna med rätt inställning från start. Jag tycker oftast att andras barn är bortskämda, ouppfostrade och bara ivägen, medan mina egna är perfekta. Jag har ganska stäng uppfostran men med mycket kärlek och därför klarar jag inte lata ouppfostrade barn.

    Ni därute som lever med andras barn som är vuxna eller sena tonårsbarn. När ni tycker att de är jobbiga, stökiga, alltid sitter hemma utan att hjälpa till, saknar mål i livet och är allmänt otrevliga, hur hanterar ni det? Visar ni er partner och barnen att ni tycker de borde skärpa sig, eller kniper ni igen och tar bort tankarna på nåt sätt.

    Jag irriterar mig bara på om de kommer till oss på mammans vecka och börjar stöka ner och äta ur kylen, eller om han på mammans vecka ska övningsköra med dem, eller om han säger att han ska betala för körkortet, eller köper något dyrt som en mobiltelefon etc. Är jag helt onormal eller är ni fler därute som helst hade sett att barnen helst inte var där. Eller att de åtminstone var mer hos sin mamma eller var flitiga, trevliga och duktiga och klarade sig själva, utan pappans hjälp hela tiden när de är vuxna.

    Kom med konkreta råd och förslag på hur jag ska göra istället för att skriva att jag är egoist och omogen är ni snälla.


    Jag har egna barn samt bonusbarn. Vi har levt tillsammans i flera år nu och det har fungerat bra. 
    Jag tycker du låter lite "hård". Jag gick in i vårt gemensamma liv med inställningen att bor vi ihop så är det "våra" barn, även om de givetvis vet vem som är deras biologiska förälder. Vi sköter också ekonomin runt våra respektive barn ihop med deras andra biologiska föräldrar. 

    Min mans barn är väluppfostrade men mina med, men här finns diagnoser som autism, diabetes, massor av allergier och annat, vilket har styrt vårt liv en hel del. Trots det har det fungerat bra med att leva tillsammans. 
    Jag stör mig inte på hans barn, kan snarare ha "stört" mig mer på mina egna då det är där autismen finns vilket kan skapa en del svårigheter. 

    Jag har aldrig stört mig på om mina bonusar varit här mer, snarare har vi önskat det, då deras mamma tyvärr inte har varit en så välfungerande förälder. Det ledde till att min man fick vårdnaden och vi hade barnen boende här på heltid. Detta är flera år sedan och jag tänker att hade du varit jag, så hade det väl inte fungerat för dig? För mig och min man har alltid alla barn varit välkomna oavsett vems barn de är. Du verkar inte fungera så. 

    Men det är klart att man vill att barn ska bli alltmer självgående i takt med ålder. Min son med autism var rätt hopplös med städning tex, men det är så det är för en del med diagnos.
    Alla barn här fungerar bra, de är inte små längre utan en har flyttat och 2 till är nog snart på väg att lämna boet de också. Alla kan städa, laga lite mat, tvätta kläder, gå och handla i matbutiken etc. 
    Vi vet att vi kan lita på dem. 

    Om det är problem med att pappan curlat sina barn för mycket, eller om det är något annat som spökar, så har ni ju ett stort problem som inte alls alla vi som lever i bonusfamilljer får. Det i kombination med dina egna känslor runt detta skapar en större problematik än de flesta har, tror jag. 
    Generellt skulle jag nog råda dig till att inte leva i den här konstellationen längre. 

    Ps, apropå ålder: de hemmaboende barnen hos hos oss är 22(min), 21(bonus) och två som är ett par yngre än dem och går i skolan. Jag tycker inte det är någon konstig ålder att inte haft möjlighet att flytta hemifrån än. Våra kommer flytta så fort de kan (tex pga studier på annan ort).
  • Jemp
    Anonym (Bonus) skrev 2023-11-05 15:36:06 följande:
    Så var en bitter mamma igång igen. Du verkar inte förstå hur det är att bo med andras vuxna barn. Menar du att vuxna människor ska få bo hemma hur länge som helst utan att göra rätt för sig? 
    Hur kommer det sig att du valt att bo ihop med dessa vuxna människor och sen blir avig när de är hemma? 
Svar på tråden Hur ska jag kunna acceptera hans barn?