Anonym (Bonus) skrev 2023-11-05 12:14:37 följande:
Hur ska jag kunna acceptera hans barn?
Jag skulle vilja veta hur en "normal" vuxen tycker och tänker kring andras vuxna barn, samt fd tonårsbarn. Jag har nog alltid haft svårt för "andras ungar" och därför inte gått in i relationerna med rätt inställning från start. Jag tycker oftast att andras barn är bortskämda, ouppfostrade och bara ivägen, medan mina egna är perfekta. Jag har ganska stäng uppfostran men med mycket kärlek och därför klarar jag inte lata ouppfostrade barn.
Ni därute som lever med andras barn som är vuxna eller sena tonårsbarn. När ni tycker att de är jobbiga, stökiga, alltid sitter hemma utan att hjälpa till, saknar mål i livet och är allmänt otrevliga, hur hanterar ni det? Visar ni er partner och barnen att ni tycker de borde skärpa sig, eller kniper ni igen och tar bort tankarna på nåt sätt.
Jag irriterar mig bara på om de kommer till oss på mammans vecka och börjar stöka ner och äta ur kylen, eller om han på mammans vecka ska övningsköra med dem, eller om han säger att han ska betala för körkortet, eller köper något dyrt som en mobiltelefon etc. Är jag helt onormal eller är ni fler därute som helst hade sett att barnen helst inte var där. Eller att de åtminstone var mer hos sin mamma eller var flitiga, trevliga och duktiga och klarade sig själva, utan pappans hjälp hela tiden när de är vuxna.
Kom med konkreta råd och förslag på hur jag ska göra istället för att skriva att jag är egoist och omogen är ni snälla.
Jag har egna barn samt bonusbarn. Vi har levt tillsammans i flera år nu och det har fungerat bra.
Jag tycker du låter lite "hård". Jag gick in i vårt gemensamma liv med inställningen att bor vi ihop så är det "våra" barn, även om de givetvis vet vem som är deras biologiska förälder. Vi sköter också ekonomin runt våra respektive barn ihop med deras andra biologiska föräldrar.
Min mans barn är väluppfostrade men mina med, men här finns diagnoser som autism, diabetes, massor av allergier och annat, vilket har styrt vårt liv en hel del. Trots det har det fungerat bra med att leva tillsammans.
Jag stör mig inte på hans barn, kan snarare ha "stört" mig mer på mina egna då det är där autismen finns vilket kan skapa en del svårigheter.
Jag har aldrig stört mig på om mina bonusar varit här mer, snarare har vi önskat det, då deras mamma tyvärr inte har varit en så välfungerande förälder. Det ledde till att min man fick vårdnaden och vi hade barnen boende här på heltid. Detta är flera år sedan och jag tänker att hade du varit jag, så hade det väl inte fungerat för dig? För mig och min man har alltid alla barn varit välkomna oavsett vems barn de är. Du verkar inte fungera så.
Men det är klart att man vill att barn ska bli alltmer självgående i takt med ålder. Min son med autism var rätt hopplös med städning tex, men det är så det är för en del med diagnos.
Alla barn här fungerar bra, de är inte små längre utan en har flyttat och 2 till är nog snart på väg att lämna boet de också. Alla kan städa, laga lite mat, tvätta kläder, gå och handla i matbutiken etc.
Vi vet att vi kan lita på dem.
Om det är problem med att pappan curlat sina barn för mycket, eller om det är något annat som spökar, så har ni ju ett stort problem som inte alls alla vi som lever i bonusfamilljer får. Det i kombination med dina egna känslor runt detta skapar en större problematik än de flesta har, tror jag.
Generellt skulle jag nog råda dig till att inte leva i den här konstellationen längre.
Ps, apropå ålder: de hemmaboende barnen hos hos oss är 22(min), 21(bonus) och två som är ett par yngre än dem och går i skolan. Jag tycker inte det är någon konstig ålder att inte haft möjlighet att flytta hemifrån än. Våra kommer flytta så fort de kan (tex pga studier på annan ort).
