Hur ska jag kunna acceptera hans barn?

Jag förstår dig helt. Men alternativen är härda ut eller lämna.. Jag härdade ut men det var några tuffa år. Nu när hen flyttat är relationen mkt bättre än vad den var då!

Du har aldrig funderat över om denna 21-åring har någon sorts psykiska problem, ångest, oro, social fobi, annat? Du skrev någonstans att hen inte kan vara ensam på natten till exempel.

Alla unga vuxna är inte perfekta och självgående (som dina barn?) och behov av stöttning från föräldrar kan hänga med långt upp i åldrarna.

Jag blir ständigt överraskad över att bonusförälder lätt verkar hamna i att fostran av barnen liksom är barnens ansvar när deras partner har en helt annan stil än de själva har. 

Det finns mängder av människor som jag gillar mer, eller mindre utifrån vilken typ av föräldraskap de har, och hur de hanterar sina egna barn, vänners barn och främlingars barn. 

I min värld blir det rätt märkligt att lägga all skuld för hur en ung vuxen, eller tonåring beter sig i hemmet, med sin förälder och vilka spelregler som gäller på bara barnet. Precis som att barn fostrar sig själv. Spontant tänker jag att man liksom får en ledtråd om hur en människa OCKSÅ är, genom att se på hur de behandlar sina barn.

Det är rätt grundläggande hur en människa väljer att leva och folk gör olika. Människor som behandlar sina vuxna barn, eller tonåringar på ett sätt man inte står ut med, är människor man kanske inte ska ha en djup och nära relation till.... För allas skull.

Oavsett så ska inte vuxna "barn" behandlas som just barn.

Fast om en förälder gör det, så är det ju en sak i föräldrar/barnrelationen. Själv tycker jag det inte passar hur jag vill ha mitt liv, men folk har det så ibland och verkar ju trivas med det....

Problemet blir då snarare om en ny person, partner kommer in och vill att barnet och föräldern ska anpassa sig till värderingar de faktiskt inte har och ett sätt att umgås som de ännu inte önskar, eller utvecklat. 

I min värld är det magstarkt. Att just tro att man vet hur folk ska leva sina liv och kräva förändring av något som andra faktiskt inte är missnöjda med. 

För det första..man accepterar och behandlar dem med respekt ,upplever man att man inte klara detta att ens egen föräldrastil och sätt att uppfostra skiljer sig allt för mycket åt då blir man särbos !!

Att flytta ihop igen kan man ha som långsiktigt mål ..den dag alla barn flyttat hemifrån och landat i sina vuxna liv ..

Sedan.. majoriteten av föräldrar vill ge sina barn bästa möjliga start i livet?om det innebär att ha dem boendes hemma även efter gymnasiet medan de pluggar på högskola eller försöker etablera sig på arbetsmarknaden så är det inget ovanligt. 

Jag har själv en ungdom som pluggar på högskolan i vår stad och därför bor kvar hemma..mycket bättre val ekonomiskt än att ta fullt studielån ..ett annat barn som valde att jobba ett par år innan hen började läsa men då självklart betalade en symbolisk summa här hemma ,hade ansvar för viss städning och tvätt,köpte hem matvaror till hela familjen om det behövdes något utöver det jag veckohandlade etc..allt för att lära sig att man inte kan lägga hela lönen på nöjen.

Sedan..du skriver att dina egna barn är ? perfekta? ..dels det finns inga barn som är ? perfekta? bara mer eller mindre bra på att spela.. nu vet vi inte heller åldern på dina barn vs hans barn.. för man glömmer fort..framför allt när det gäller ens egna barn 🙈.. och man ser inte på andras barn med samma ögon som man gör med sina egna..det gör att man till viss del utan att vara medveten om det missar en del av hur ens egna barn gör samtidigt som man i andra sammanhang ..några år senare kan reta sig på när någon annans barn gör mer eller mindre exakt samma sak .
Det här att du är medveten om att du egentligen inte gillar andras barn är bra.. men samtidigt så gör denna känsla att du är mer petig, du letar , säkert omedvetet , mer fel hos andras barn framför allt då du jämför dem med dina egna och det gör att din relation och dina förutsättningar för att skapa en god relation till en partners barn redan från början blir mycket svår..kommer man då dessutom in i dessa barns liv när de redan är tonåringar så är det nästan dömt att misslyckas , jag skulle aldrig råda någon oavsett hur bra man tycker det fungerar att bli sambos när man har tonårsbarn ? 

Visst, på ett sätt har du rätt. Dock gynnar det ingen att fortsätta att pjoska med vuxna människor bara på grund av att man är dess förälder.
Hur ska denna vuxna "barnunge" någonsin kunna klara sig själv?

Att flytta ihop med någon som behandlar sina 20+ år gamla "barn" som barn är rena psykiska självmordet. Det skulle driva vem som helst till vansinne.
Att ungen bor kvar hemma, visst, men det ska inte gå ut över någon annan vuxen i hushållet. I den åldern klarar man sig själv om man inte har någon form av funktions nedsättning, och har man det så ska det givetvis vara framfört till förälderns nya partner innan den ens börjar fundera på samboliv.

Du verkar inte ha förstått min poäng. Du borde lägga fram din åsikt som en åsikt, inte dagens fakta. 

Exempel: Jag anser att sättet DU just nu skriver på gör att du framstår som osympatisk. Just nu. Jag vet givetvis ingenting om hur du är i verkligheten.

Fast det ligger ju i betraktarens ögon, att människor pjoskar. Ibland handlar det snarare om att relationen faktiskt är funktionell utifrån den situation som råder och saker är verkligen inte alltid på det sätt man tror vid första anblicken.

Vissa familjer är mer nära varandra på ett sätt som verkligen inte passar alla, men att komma in och förutsätta att detta behöver ändras är att faktiskt bli besviken som "bonus"-förälder.

Tvärtom tror jag på att konstatera att man faktisk inte passar att bo ihop, eller dejta personer, där man stör sig på föräldraskapet, eller avkomman. Och min poäng är snarast att jag noterar i bonusförälder-problem här på sajten att den förälskade parten oftast lägger problemet på barnet/ungdomen/unga vuxna, när denne faktiskt bara är en del av dynamiken.

Om det är något jag lärt mig genom att hänga här är att föräldraskapet faktiskt ser olika ut, och att man gör klokt i att acceptera hur föräldrarna gjort. För att tro att föräldrar plötsligt ska ändra sin förädrasstil vid dejtande, eller samboskap är att inbjuda frustration och olycka. 

Vissa personer kan man bli förälskad i, utan att det finns faktiska förutsättningar för en relation. Och jag tror faktiskt inte att trådskaparen har det i sig att acceptera den typ av relation som hennes sambo har till sina barn. Jag tror snarare att irritationen fortsatt kommer att växa och att det var en tabbe att bli sambo med hemmavarande barn. 

Det blir rätt märkligt att tro att föräldrar och barn plötsligen kommer byta relation, eller sätt att umgås bara för att de kommer in en annan nyförälskad vuxen.

Satt och gick igenom vad ts skrivit och fick se denna kommentar till mig. Vet inte om jag bemött den eller missat, orkar inte kolla efter.
Så jag vill klargöra att jag inte är en bitter mamma, jag har inga minderåriga barn och har inte haft på länge.

Det jag menar med malus är att det var så jag kände för styvungarna den period jag levde i en, vad som så populärt kallas "bonusfamilj". För mig var ungarna definitivt ingen bonus, utan snarare motsatsen. Alltså malus.

Därav mitt nick.