Hur ska jag kunna acceptera hans barn?

Jag blir ständigt överraskad över att bonusförälder lätt verkar hamna i att fostran av barnen liksom är barnens ansvar när deras partner har en helt annan stil än de själva har. 

Det finns mängder av människor som jag gillar mer, eller mindre utifrån vilken typ av föräldraskap de har, och hur de hanterar sina egna barn, vänners barn och främlingars barn. 

I min värld blir det rätt märkligt att lägga all skuld för hur en ung vuxen, eller tonåring beter sig i hemmet, med sin förälder och vilka spelregler som gäller på bara barnet. Precis som att barn fostrar sig själv. Spontant tänker jag att man liksom får en ledtråd om hur en människa OCKSÅ är, genom att se på hur de behandlar sina barn.

Det är rätt grundläggande hur en människa väljer att leva och folk gör olika. Människor som behandlar sina vuxna barn, eller tonåringar på ett sätt man inte står ut med, är människor man kanske inte ska ha en djup och nära relation till.... För allas skull.

Fast om en förälder gör det, så är det ju en sak i föräldrar/barnrelationen. Själv tycker jag det inte passar hur jag vill ha mitt liv, men folk har det så ibland och verkar ju trivas med det....

Problemet blir då snarare om en ny person, partner kommer in och vill att barnet och föräldern ska anpassa sig till värderingar de faktiskt inte har och ett sätt att umgås som de ännu inte önskar, eller utvecklat. 

I min värld är det magstarkt. Att just tro att man vet hur folk ska leva sina liv och kräva förändring av något som andra faktiskt inte är missnöjda med. 

Fast det ligger ju i betraktarens ögon, att människor pjoskar. Ibland handlar det snarare om att relationen faktiskt är funktionell utifrån den situation som råder och saker är verkligen inte alltid på det sätt man tror vid första anblicken.

Vissa familjer är mer nära varandra på ett sätt som verkligen inte passar alla, men att komma in och förutsätta att detta behöver ändras är att faktiskt bli besviken som "bonus"-förälder.

Tvärtom tror jag på att konstatera att man faktisk inte passar att bo ihop, eller dejta personer, där man stör sig på föräldraskapet, eller avkomman. Och min poäng är snarast att jag noterar i bonusförälder-problem här på sajten att den förälskade parten oftast lägger problemet på barnet/ungdomen/unga vuxna, när denne faktiskt bara är en del av dynamiken.

Om det är något jag lärt mig genom att hänga här är att föräldraskapet faktiskt ser olika ut, och att man gör klokt i att acceptera hur föräldrarna gjort. För att tro att föräldrar plötsligt ska ändra sin förädrasstil vid dejtande, eller samboskap är att inbjuda frustration och olycka. 

Vissa personer kan man bli förälskad i, utan att det finns faktiska förutsättningar för en relation. Och jag tror faktiskt inte att trådskaparen har det i sig att acceptera den typ av relation som hennes sambo har till sina barn. Jag tror snarare att irritationen fortsatt kommer att växa och att det var en tabbe att bli sambo med hemmavarande barn. 

Det blir rätt märkligt att tro att föräldrar och barn plötsligen kommer byta relation, eller sätt att umgås bara för att de kommer in en annan nyförälskad vuxen.

Fast där tycker jag du tänker snett. Oavsett ålder på barnen så har ju familjer de sätt som har. Och det är inte rimligt att ge sig in i en familj om man inte står ut med hur den är uppbyggd.

Man kan liksom inte hänvisa till någon tänkt "normalitet" eftersom det ändå är tämligen vanligt att unga vuxna faktiskt bor hemma. Det är tydligen (utifrån min erfarenhet här på familjeliv) också rimligt att flytta ihop med någon som har hemmavarande tonåringar, eller vuxna barn och sen tro att barnen plötsligen kommer försvinna.....