Hur ska jag kunna acceptera hans barn?

Han har talat med ungen om detta flera gånger, men så fort han tar upp ämnet om att hen eventuellt ska flytta, resa eller göra någonting av sitt liv, så får ungen panik och låser in sig på toaletten och gråter. Och därefter följer en lång process med att ungen är sjuk, har ont i magen, är mentalt instabil och mår dåligt bla bla bla. Det är konstigt att ungen mår hur bra som helst så länge inte ämnet eller frågan om att flytta tas upp? 

Som sagt, ungen kan flytta in till sin partner som jättegärna vill att hen flyttar in. Men det kommer inte på frågan. Samtidigt så vill ungen ändå inte heller ha något eget boende, eftersom hen tycker att man ska bo hemma tills man iallafall är 23 år gammal.

Det känns som sagt inte rättvist mot min partner och mig, som aldrig kan unna oss någonting extra pga hans stora hus som han har kvar pga ungen som vägrar flytta ifrån barndomshemmet. Ungen spenderar massa pengar på lyx, resor och fina middagar, då ingenting behöver betalas i hemmet, medan vi måste snåla, eftersom vi inte kan bo ihop. Han har boendekostnad på 20.000 och jag har 10.000, medan ungen har 0 kr och tjänar mer än vad vi gör. Detta har jag sagt till ungen, men det går inte in. Pappan är rädd och vill inte hamn i konflikt, av rädsla för att ungen då flyttar helt till mamman. Jag hade hoppats på detta. Men de kör veckovis som man gjorde när de var små. Herregud. Dessutom vägrar ungen sova ensam i huset, utan varannan vecka måste pappan sova hemma i huset så att inte ungen är rädd.

Tusen tack för att ni bekräftar mig att jag inte är helt ute och cyklar. Han har fått mig att tro att det är jag som har psykiska problem som jag borde söka hjälp för, eftersom jag irriterar mig så mycket på hans unge. Jag säger det om och om igen att jag hade accepterat situationen om barnen var små eller iallafall unde 19 år, men i detta fallet är den ren jävulskap från ungen och han går i fällan och tror på ungen. Jag har alltid varit rädd för att göra fel, att det är mig det är fel på, eftersom han säger så. Men nu inser jag att det hela tiden varit ungen som har stått ivägen för vår lycka medvetet. När vi var slut i ca 3 månader så var ungen iväg och reste och var knappt hemma. Då insåg han att han saknade mig och att hans ungar faktiskt är vuxna. Men så fort jag kom tillbaka in i hans liv, så var ungen tillbaka igen och vill ställa till det för oss igen. Men han SER inte det. Han är förblindad av ungen och väljer hellre ungen (som säker kommer släppa taget så fort jag är borta) istället för kvinnan i hans liv, som han faktiskt älskar och vill leva med. Hur kan han vara så dum. IGEN?? 

Hur ska jag tänka nu för att verkligen kunna gå vidare? Om han hör av sig till helgen tex? Vad gör jag då?